Klassrumsinferno
Åh, vad jag älskar Stig-Lennarts lektioner!
Det är inte många andra ämnen som inbjuder till lika spektakulära företeelser och upptåg som just filosofin, och efter dagens lektion kände man sig verkligen full av kunskap och lärdom. Idag tog vi nämligen fasta på de val som vi ständigt ställs inför under livets gång, och efter att vi alla fått reflektera över vad vi egentligen ville göra med våra liv var det dags att genom ett försök omsätta det här i praktiken.
Plötsligt befann vi oss allihop ståendes uppe på borden och blev ombedda att blunda för att sedan ta reda på om man verkligen vågar släppa taget och kasta sig ut i det okända. Stigge började i samma veva att flytta undan de intillstående borden, och till slut befann vi oss alla stående ensamma på egna små öar. Det måste varit en munter syn där vi allihop blundandes stod och vajade lite osäkert på borden, och på kommando var det sedan dags att börja förflytta sig runt och byta bord med någon annan. Med tanke på att man inte såg någonting och inte minst med tanke på klassens nervösa och hysteriska tillrop (ja, jag skrek värst av alla) var inte detta något som man inledningsvis föredrog, men till tonerna från de otaliga stolar som föll i golvet lyckades man någonstans hitta mod för att ge sig ut i det okända. Det ska dock tilläggas att jag höll i mig med ett väldigt krampaktigt tag i taklampan på min vandring i dunklet.
Det är sånt här som man kommer att sakna när man väl tagit studenten.
Det är inte många andra ämnen som inbjuder till lika spektakulära företeelser och upptåg som just filosofin, och efter dagens lektion kände man sig verkligen full av kunskap och lärdom. Idag tog vi nämligen fasta på de val som vi ständigt ställs inför under livets gång, och efter att vi alla fått reflektera över vad vi egentligen ville göra med våra liv var det dags att genom ett försök omsätta det här i praktiken.
Plötsligt befann vi oss allihop ståendes uppe på borden och blev ombedda att blunda för att sedan ta reda på om man verkligen vågar släppa taget och kasta sig ut i det okända. Stigge började i samma veva att flytta undan de intillstående borden, och till slut befann vi oss alla stående ensamma på egna små öar. Det måste varit en munter syn där vi allihop blundandes stod och vajade lite osäkert på borden, och på kommando var det sedan dags att börja förflytta sig runt och byta bord med någon annan. Med tanke på att man inte såg någonting och inte minst med tanke på klassens nervösa och hysteriska tillrop (ja, jag skrek värst av alla) var inte detta något som man inledningsvis föredrog, men till tonerna från de otaliga stolar som föll i golvet lyckades man någonstans hitta mod för att ge sig ut i det okända. Det ska dock tilläggas att jag höll i mig med ett väldigt krampaktigt tag i taklampan på min vandring i dunklet.
Det är sånt här som man kommer att sakna när man väl tagit studenten.
Kommentarer
Trackback