Linda Bromèe

Jag tror att jag har feber, och helst av allt skulle jag bara vilja ligga kvar under täcket. Men idag bär det av till Beredskapsmuseet. Vilka uppoffringar gör man inte för att bli kulturellt bildad?

Just nu stora förseningar på Öresundstågen till och från Danmark pga ett signalfel på Kastrup. Var observanta på högtalarinformation och skyltad information. Felavhjälpning pågår, vi beklagar olägenheten.
No shit, Sherlock.

Glöm allting som är sagt, glöm allting som skulle bli så bra. Förmodligen är detta den mest misslyckade kvällen på mycket länge. Jag känner mig bara som en uttråkad jävel utan något liv. Förmodligen är det så också. Jag är en jävla bricka i ett spel som förflyttas runt utan nån egentlig mening. En sån där som bara syns ur betraktarens ögon, men som man inte lägger för mycket energi på. Nu vill jag bara sova och dränka mig i självömkan. Over and out.

Typiskt. Underbart. Nu har mitt busskort avmagnitiserats. Snälla nån, kunde det inte ha väntat med det i två veckor till?! Fick känna mig lagom duktig när jag raskt hoppade på 157:an, lika snabbt stoppade ner mitt kort vartefter jag förvånat och bedrövat fick bevittna det hoppa upp och ner i kortautomaten. Som om inte detta vore nog passade busschauffören på att upplysa mig om att "det nog inte funkade". No shit.
Nåväl, det är nog bäst att jag avreagerar min irritation genom lite shopaholicbekännelser i väntan på lektionen. Börjar nämligen inte förrän 9.50, och sen går vi till kl 12. Jag gillar det.
I eftermiddag blir det antagligen en snabb tur inom Lund alternativt Malmö, sedan tillbaks till Eslöv för ett färdigställande av mitt bild- och mediaprojekt. Stockholm imorgon, och jag har inte börjat packa. Kan inte bli någon träning för min del ikväll. Tears som fan.

Är det inte typiskt mig att alltid vara ute i sista minuten när det gäller det där med packning? Att bara plocka lite förstrött bland mina kläder, fullständigt koppla bort det och istället komma att tänka på en miljon andra grejer som måste göras. Hinner gör man ju i vilket fall som helst. I alla fall förr eller senare.
Inte heller denna gång är ett undantag, då jag om ungefär en timme ska åka iväg till Blekinge och Nebbeboda för avslutningshelgen med laget. Just det, jag har inte ens börjat. Väskan stor tom, så när som på ett par mjukisbrallor och en tröja. Stress, stress, stress!

Så där ja. Det extremt enerverande tyskabrevet är äntligen färdigställt, tekoppen är fixad och i mitt stilla sinne sprider sig ett förvånansvärt lugn. Och som en av mina kloka bekanta tidigare föreslog ska jag ikväll unna mig en tidig natts sömn. Det kan behövas efter dagens uppsats i psykologi, då hela mitt psyke arbetade på helspänn för att ge ett analyserande mångfald om ångestbegreppet i dagens samhälle. Tro mig, det blev djupt.
Allting hade egentligen varit frid och fröjd om det inte varit för det faktum att torsdagen kommer allt närmare för varje sekund som går. Min tilltagande ångest är ytterst påtaglig, men jag har en vidunderlig känsla av att när matteprovet väl är över kommer allting att ordna sig. Just nu behöver jag verkligen något/någon som pushar på och ger mig de motiverande känslorna som jag verkligen behöver. I need it very badly!

Dagen idag ger verkligen skäl för sitt namn. Den är, precis som den uttrycker det, en väldigt lång fredag.
Situationen hade lätt kunnat livats upp med något mer underhållande än Heartbreak (det känns bättre att bara säga så än att uttala hela filmtiteln som jag har tillbringat kvällen med tillsammans med mamma), men dagen verkar bokstavligt talat vara helgad åt att sörja Jesus död och andra hiskligheter. Usch och blä, tristessen dödar mig hårt just nu.
Och när jag ändå är igång och klagar - varför bor jag här ute i ödemarken?! VARFÖR?
Min kväll hade kunnat räddats i och med Maddes oerhört lockande förslag om film, men just det ja; jag bor ju i Harlösa och är totalt isolerad från allt vad infrastruktur och kollektivtrafik heter. Suck.
Ännu ett inlägg som riskerar att mynna ut i melankoli, så jag antar att det är bäst att sluta när det är som roligast.
Förresten, dagens tankenöt : ego pop?! What?

Lovet var verkligen kanon och allting var helt perfekt. Fram tills dagen då allt förändrades.
Snön föll och jag förvandlades till ett rastlöst och insnöat nervvrak utan minsta möjlighet till social stimulans och samvaro. I fyra dagar har det varit så här, och inte har det blivit bättre. Faktiskt så börjar det till och med bli ännu värre då mina resterande lovplaner har blivit rejält söndermanglade.
Jag vet inte hur länge till jag orkar med ett liv i exil och fullständig avskildhet innan min reserv går på tomgång och jag bryter samman både fysiskt och psykiskt.