Linda Bromèe

Ibland får man berättat för sig att man gör bäst i att sluta när det är som roligast. Att det är dags att lägga av när man är på topp istället för att spinna vidare av bara farten och åka rakt ut i diket. Några av de här klassikerna passade jag på att ignorera nu ikväll, och som om inte gårdagens giffelbakande vore nog så omtumlande så beslutade jag helt sonika att följa upp kökssysslorna med att idag baka kladdkaka.

På det hela taget hade jag egentligen de bästa förutsättningarna för att lyckas. Jag hade ett strålande recept, en utomordentlig elvisp som gav den önskvärda porösa effekten, samt en komplett uppsättning ingredienser som inte lämnade någonting åt slumpen.
Så vart var det då det gick fel? Tja, antagligen redan då jag ställde mig något skeptisk åt receptet som inte nämnde någonting om ströbröd i formens botten. Mycket därför valde jag i alla fall att välja en alternativ lösning genom att åtminstone smöra formen innan den åkte in i ugnen, och då den efter 20 minuter kom ut igen såg den, sanningen att säga, riktigt proffsig ut.

Det ordentligt problematiska inträffade således när det var dags att få kakan ur formen, för efter det att jag vänt den upp och ner (och innerligt hoppats på det bästa) så var det en bedrövlig syn som mötte mina ögon. Tur i alla fall att den bara var till för onsdagsmys till mina föräldrar.