Dagen vi förlovade oss
För precis exakt en månad sedan, lördagen den 28 september, var jag med om en av mina absolut finaste dagar någonsin. Denna dagen började med att en av mina livs drömmar gick i uppfyllelse då jag och Björn fick se morgonen vakna till liv högt upp i en luftballong. Att flyga luftballong är något som jag har velat göra ända sedan jag var liten och såg Pippi, Tommy och Annika flyga iväg på tv:n, och jag blev alldeles överlycklig då jag fick presentkortet i julklapp förra året.
Jag skulle kunna skriva ett hur långt inlägg som helst om hur häftigt, coolt och underbart det var, men eftersom det inte var det enda som hände denna lördag får jag nog hålla mig ganska kort... När vi väl kom ner på marken igen hände nämligen något som fick mig att fullkomligt tappa uppfattningen om tid och rum, och närmast förflyttas upp i sjunde himlen bland molnen igen. Utanför centralstationen i Lund, på just den plats som jag och Björn träffades på första gången, gick Björn nämligen ner på knä och frågade om jag ville gifta mig med honom (!). Allting var verkligen hur romantiskt, vackert och underbart som helst och han höll ett superfint tal om hur mycket han älskade mig och hur han ville tillbringa resten av livet tillsammans med mig. Jag blir seriöst helt överöst med känslor så fort jag minns tillbaka på tillfället - det är nästan så att jag börjar gråta här framför datorn och tangentbordet!
Att personen som jag älskar mest av allt på hela jorden har gått ner på sina bara knän, hållt fram en ring och frågat om jag vill bli hans framtida fru - och vara tillsammans för evigt! - är så otroligt stort och vackert. Först blev jag så överrumplad av hela situationen att det enda jag fick fram var ett stammande nej, följt av att jag med smått hysteri i rösten skrek ja, ja, ja!
Tänk att jag, en dag, ska gifta mig med den person som får min värld att fullkomligt snurra, som jag älskar över allt annat och som får mig att känna mig som en prinsessa varendaste dag. Det är så stort och fantastiskt att jag nästan måste nypa mig i armen så att jag förstår att det är på riktigt!
Kommentarer
Trackback