Linda Bromèe

Sedan en tid tillbaka har jag varit på jakt efter en cykel. Inte vilken cykel som helst, utan en Monark Karin. Ni vet, en riktig klassisk "mormorscykel". Har därför letat flitigt på Blocket efter vettiga annonser och fastnade idag för en som var till salu här i Helsingborg.

Tillsammans med Edona som mitt mentala stöd begav jag mig iväg för att spana in hojen. Utifall att säljaren skulle vara en skummis med onda avsikter bestämde vi på förväg ett kodord att använda om en snabb reträtt skulle bli tvungen. Väl på plats visade det sig att säljaren inte var hemma, vartefter vi ombads vänta i tio minuter på att han skulle sticka dit. De tio minuterna blev till slut drygt en halvtimme innan han ringde och av någon oförklarlig anledning stod och väntade i en gränd lite längre bort. Redan där blev vi ganska konfunderade.

Här och nu följde en grundlig inspektion av cykeln följt av en provtur. Medan jag trampade bort en runda passade Edona på att korsförhöra säljaren om saker vi borde känna till. Då jag slutligen hoppade av sadeln visade det sig att Edona luskat fram att han inte hade något kvitto - vilket han påstått att han hade när jag ringde på annonsen. Dessa dubbla budskap vållade viss huvudbry för min del, varför det blev nödvändigt att ta reda på hur det egentligen låg till. Inte för att jag blev mycket klarare på om han hade något kvitto eller inte; han menade på att han hade ett, men att han antagligen inte skulle hitta det. Inte mycket till köpmaterial, direkt! 

Vi hade inte mycket annat val än att lämna både cykel och säljare kvar i gränden. Väl där hemma fortsatte jakten bland ett okänt antal Blocket-annonser, bara för att råka i kontakt med ett helt gäng liknande säljare. Det sjukaste var när jag ringde på en från Malmö och säljaren i fråga lät skrämmande lik den jag lämnade i gränden. Samma namn, samma bakgrundsmusik i mobilen, men olika städer och nummer. Herregud, jag tror jag råkat ut för en maffia!