Linda Bromèe

Ikväll har det avverkats den mest absurda tekvällen i hela världshistorien. Skrattsalvorna och andnöden har knappt hunnit lägga sig på Ulrikedalsvägen, och om ett gott skratt förlänger livet kommer jag antagligen bli hur gammal som helst.

Som sagt var så stavades torsdagen tekväll med Månsson. Med ingredienser och bakplåtar i högsta hugg svepte vi ihop ett hejdundrandes recept på världens godaste chocolate chip cookies, och tillsammans med Söders Höjder-teet dukade vi upp för en trevlig pratstund med äkta kvalitetstid. Ungefär samtidigt som vi intog position, tände ljusen och slog oss ner med teet bankade det plötsligt på dörren och myset tog en plötslig vändning. Aldrig hade vi på förhand kunnat ana att vår tvåsamhet skulle utgöras av en tredje part på oväntat besök.

Ute vid tröskeln väntade nämligen ett sändebud från Hyresgästföreningen, och innan vi visste ordet av hade vi bjudit in honom på nybakade chocolate chip cookies. Det roligaste var antagligen att hela situationen var så absurd att jag vid inte mindre än tre illa valda tillfällen lyckades riva av i ett ordentligt asgarv, vartefter sändebudet skruvade lite osäkert på sig, fortsatte att prata och ihärdigt knaprade i sig sin chokladkaka. Iförd en mundering som mest liknade en skjorta med en prästkrage, och med ett tonläge som utan större svårigheter skulle kunnat tillhöra en manipulativ Jehovas. Hela grejen är naturligtvis en sådan som inte alls låter särskilt lattjo när man ska återberätta det hela, men som varken jag eller Månsson (eller för all del mannen ifrån Hyresgästföreningen) nånsin kommer glömma. Jag nöjer mig med att säga att jag faktiskt valde att gå med i sällskapet.