På tal om galghumor
Det finns en grej som jag aldrig kan förstå. Hur jag än kommer vrida på det, hur många infallsvinklar och perspektiv jag nånsin kommer få och hur många gånger jag än kommer att filosofera över det. Det har att göra med en så banal sak som en stackars liten klädgalge oss dess märkliga förmåga att ständigt lyckas försvinna i garderoben.
Det kvittar hur många galgar jag än köper - jag är alltid minst en galge kort. Det märkligaste utav allt är väl när det går så långt att galgen faktiskt fanns där, typ, kvällen innan, för att sedan spårlöst va' försvunnen. Lägg särskilt märke till att jag genom årens lopp ändån har utvecklat ett särskilt förhållande till mina kära galgar (jag skulle antagligen kunna rabbla IKEA-termer och namn som ett rinnande vatten till och med i sömnen), och då skulle man ju nästan kunna begära nåt slags gensvar. Dock är detta något som de små kära galgarna har missat, och de fortsätter att liksom slukas upp av garderobens innandömen.
En del av er kan kanske tro att det hela har nånting med mina shoppingvanor att göra och att bristen på galgarna helt enkelt är något naturligt, men så är inte fallet. Jag kör nämligen en kontinuerlig rekryteringsprocess av nya BUMERANG och HOPA, och enligt mina högst uttänkta kalkyler borde det råda ett överflöd. I nuläget är det precis så att det funkar - det råder såväl balans som harmoni bland mina garderobsligister - men likväl vet jag att det är ett tillfälligt scenario. Mycket snart kommer stiltjen kvickt att rubbas och övergå till att efterfrågan överstiger utbudet. För så är det. Alltid.
