Linda Bromèe

Jag orkar inte. Ena stunden är det bra, men precis lika fort raseras allt igen. Det känns som om jag har en stor klump i halsen som bara växer sig allt större för var minut som går. Jag mår så jävla illa, och hela tiden känns det som om jag ska spy. Det är något där inne som vill komma ut, men det gör det fan inte. Jag försöker hålla mig sysselsatt så mycket som möjligt för att allt ska kännas lättare, men så fort jag inte gör det - ja, då blir det inte bra.

Jag känner mig nästan inte närvarande. Jag känner mig mer som om jag har fastnat nånstans långt ut i periferin, som om jag varken syns eller kan se. Som om alla har någon, och jag ingen alls. Alla dom andra grupperar sig som par. Den som blir över, den är det lättast att bara ignorera. Då löser vi det enkelt, då stänger vi mig ute.