Plötsligt vet jag vad jag inte borde gjort
Alldeles nyss lyckades jag sätta mig i klistret rätt ordentligt. Inför den stundande Göteborgstrippen insåg jag plötsligt att husets alla väskor var bortresta till Turkiet, och för att söka rätt på en passande bag beslutade jag mig för att ta en koll på vinden. Som ni säkert redan känner till är huset tomt på såväl föräldrar som syster, och som familjens enda hemmavarande är det ju därför upp till mig att hålla Bromèefanan högt i vädret. Det är också ett ypperligt tillfälle att göra sådant som man aldrig borde göra annars, och som man (med facit i hand) aldrig borde göra om igen. Detta vågspel stavades alltså de beslutsamma stegen upp mot vinden.
Efter en grundlig genomsökning (och med ficklampan i högsta hugg!) var väskan funnen och jag klättrade nöjt tillbaka nerför trappan. Ungefär samtidigt blev jag också varse om att vindstrappan inte gick att få upp.
Med mina ynka 1,60 gjorde jag allt som stod i min makt för att knuffa trappan upp igen. Det provades allt - jag sprang iväg och hämtade stolar, jag klättrade från stolen bort till bänken, jag ställde mig på tå och jag svor så högt jag kunde. Såväl frustration som desperation tilltog drastiskt, och till min stora förtret hände det inte särskilt mycket mer än att jag fick trappan rakt i skallen. Med ett krampaktigt grepp (och fortfarande uppflugen på bänken) var jag fast i en mardrömslik tillvaro och det återstod inget annat än att lirka sig loss ur greppet, att återigen få trappan ner i skallen och att med mjölksyrearmar sträcka sig bort mot telefonen. Assistansen är nu tillkallad och Månsson är på väg. Trappan, den är alltså fortfarande nere.
Det här är en sådan grej som mina föräldrar aldrig nånsin bör få reda på.
Efter en grundlig genomsökning (och med ficklampan i högsta hugg!) var väskan funnen och jag klättrade nöjt tillbaka nerför trappan. Ungefär samtidigt blev jag också varse om att vindstrappan inte gick att få upp.
Med mina ynka 1,60 gjorde jag allt som stod i min makt för att knuffa trappan upp igen. Det provades allt - jag sprang iväg och hämtade stolar, jag klättrade från stolen bort till bänken, jag ställde mig på tå och jag svor så högt jag kunde. Såväl frustration som desperation tilltog drastiskt, och till min stora förtret hände det inte särskilt mycket mer än att jag fick trappan rakt i skallen. Med ett krampaktigt grepp (och fortfarande uppflugen på bänken) var jag fast i en mardrömslik tillvaro och det återstod inget annat än att lirka sig loss ur greppet, att återigen få trappan ner i skallen och att med mjölksyrearmar sträcka sig bort mot telefonen. Assistansen är nu tillkallad och Månsson är på väg. Trappan, den är alltså fortfarande nere.
Det här är en sådan grej som mina föräldrar aldrig nånsin bör få reda på.
Kommentarer
Trackback