Linda Bromèe

Idag har regnet stått som spön i backen. Mycket därför blev det en ruggigt tråkig dag på jobbet och jag kunde sluta redan jättetidigt. Illa kvickt försökte jag parera in min gångmarsch ner mot stationen i lagom tid till att regnet skulle upphöra, och för att vara lite mer på säkra sidan tänkte jag minsann vara riktigt rustad. Sagt och gjort, där gick jag - iklädd sönderslitna skor som lagades med silvertejp, en bortskänkt regnponcho med djurparksloggan, samt ett illa tilltygad paraflax som vrängdes ut och in. Och regnet gjorde självklart en reträtt precis då jag klev ut!

Mitt i detta elände var det något som tog överhanden. Trots att jag blev både dyngsur, genomblöt och ruggigt iskall fanns där en slags optimism som trummade där inne i mitt huvud. Tänk er nu en blandning mellan Singing in the rain och klyschan "det finns inget dåligt väder - bara dåliga (och omaka!) kläder!" och ni har mitt pushande mantra. Vem kan liksom gå ner sig i tårar då man har silvertejpade dojjor och det är fredageftermiddag? Kom ihåg nu vem som satte trenden, mina vänner.