På fyra ben går den...
I lördags övervann jag en av mina värsta rädslor. På tidiga morgonkvisten, iklädd oömma kläder och en skyddande regnjacka, stuvade vi in oss i bilen och styrde kosan bort mot skogarna kring Österlen. Framme vid vårt mål hade min ordentligt tilltagna nervositet ökat än värre, och innan jag visste ordet av hade jag tilldelats en partner vid namn Askúr och dragit en hjälm över mitt huvud. Vi skulle alltså rida islandshäst.
Jag tror inte det krävs någon närmare förklaring om att jag ända sedan barnsben, då jag inledde en stapplande karriär inom Revinge ridklubb, utvecklat en sund men nästan överdriven respekt för dessa fyrbenta varelser. Mycket därför var jag minst sagt livrädd då jag satte upp i sadeln och begav mig av på ritten. Med livet som insats höll jag ett krampaktigt grepp i tyglarna för att inte ramla av, och två timmar senare hade jag satt av i både tölt och galopp! Ärligt och sant så blev min rädsla faktiskt botad, och då vi var tillbaka på gården hade jag och Askúr blivit riktigt goda vänner. Riktigt, riktigt roligt var det, och det kändes verkligen rejält i både ända och i rygg efter den äventyrliga ritten. Jag behöver väl heller knappast tillägga att jag med min hejdundrande inlevelseförmåga kände mig som en roll direkt hämtad från, typ, Arn eller Bröderna Lejonhjärta. Fem av fem toast och tummen upp för det, gott folk!
Jag tror inte det krävs någon närmare förklaring om att jag ända sedan barnsben, då jag inledde en stapplande karriär inom Revinge ridklubb, utvecklat en sund men nästan överdriven respekt för dessa fyrbenta varelser. Mycket därför var jag minst sagt livrädd då jag satte upp i sadeln och begav mig av på ritten. Med livet som insats höll jag ett krampaktigt grepp i tyglarna för att inte ramla av, och två timmar senare hade jag satt av i både tölt och galopp! Ärligt och sant så blev min rädsla faktiskt botad, och då vi var tillbaka på gården hade jag och Askúr blivit riktigt goda vänner. Riktigt, riktigt roligt var det, och det kändes verkligen rejält i både ända och i rygg efter den äventyrliga ritten. Jag behöver väl heller knappast tillägga att jag med min hejdundrande inlevelseförmåga kände mig som en roll direkt hämtad från, typ, Arn eller Bröderna Lejonhjärta. Fem av fem toast och tummen upp för det, gott folk!
Kommentarer
Trackback