Linda Bromèe

Hemma från Malmö och tillbaka med en hel rad bejublade strapatser i bakfickan. Det hela började med att jag mötte upp Helena vid Gustav, och efter att vi shoppat skor (dessvärre inte för egen del, men istället för Helena) styrde vi stegen mot Kronprinsen och mötet med Malmö Youth Games. Tvärsäkra på att mötet skulle gå av stapeln 18.30 såg vi till att infinna oss i lokalerna vid närmare 18.24, och det var inte förrän vi något panikslaget märkte att hela salen redan var fullsatt och att mötet redan var i full gång som vi insåg vårt klavertramp. Planen var att smyga in lite försiktigt och diskret för att inte göra nån större scen av vår missräkning, men efter att Stefan högt och tydligt utropade sitt välkomnande och allas blickar plötsligt drogs emot oss var det lika bra att showa till det. Storslagna entréer är nåt som annars lätt kan underskattas.

Ett tag därefter hade folkets uppmärksamhet lyckligtvis återgått till det primära och det blev genomgångar och information om de olika uppdragsposterna. Ska bli riktigt roligt när Malmö Youth Games drar igång i sommar, och jag hoppas verkligen på att jag ska lyckas schemasnickra så pass bra att allt ska lyckas klaffa. Det kommer nämligen bli många järn i elden nu i sommar, så här gäller det att ha framförhållning. Mycket därför är stora delar av min sommar redan spikad och planerad, men många bollar i luften är sånt som gillas skarpt.
Var dessutom riktigt kul att träffa Denise igen, har inte träffat henne sedan EM, och det var verkligen ett tag sedan.

Framåt niotiden promenixade vi bort mot hållplatsen för att ta bussen hemåt, och efter att vi något hastigt och lustigt blivit häftigt medvetna om att bussen var på väg att köra genomförde vi en imponerande språngmarsch bort mot kuren. Ivrigt påhejade av busschauffören genom fönsterrutan pinnade vi på i 190, och när vi med andan i halsen kastade oss in genom dörrarna bjöds vi på idel imponerande kommentarer av chauffören. Det ska två handbollsspelare till att klara ett sånt lopp!