Linda Bromèe

Klockan börjar gå mot natt och det börjar bli hög tid att gå och sova. Det har varit en väldigt bra dag idag, och det kommer bli tomt att sova ensam nu i natt. Att få sova och vakna upp vid Björns sida är något som slår det allra mesta, och jag har blivit bortskämd med det de senaste dagarna. Ungefär precis hur mysigt som helst.

I övrigt har dagen bjudit på riktig sommarvärme med solbrillor och kortärmat, och jag har tillbringat timmar i solen med att läsa Män som hatar kvinnor. Det går lite på halvfart med den boken eftersom jag samtidigt läser riktigt många böcker parallellt i litteraturkursen jag pluggar, men mellan varven då jag väl kan läsa Stieg så är den riktigt jäkla bra. För er som inte läst den - läs den!

I detta nu sitter jag uppe och drar igenom det sista inför morgondagens föreläsning. Litteratur och klass står på schemat, och det kommer betas av alltifrån arbetarlitteratur till renegat och autodidakt. Jag är en sån som är löjligt svag för vackra språkliga formuleringar, och mitt bland de blekta pergamenten stod det där som svart på vitt. Ett ords betydelse är dess användning i språket, och visst kan man inget annat än instämma med herr Wittgenstein. Nu låter jag kanske som en överexalterad lingvist, men det får jag väl ta. Jag brukar, på allvar, skriva ner citat och rader som jag tycker är värda att minnas, och detta stycke fick va med i samlingen. Bara så ni vet.