Slentrianiska syndrom
Jag har kommit på mig själv med att sakna skolan. Inte direkt Bergagymnasiet med att gå upp varje morgon klockan sex och genomlida dag efter dag i unkna korridorer, utan mer själva gemenskapen och rutiner. Framförallt gemenskapen. Jag har flera gånger tidigare poängterat att jag är som ett flockdjur som inte alls är anpassat till ett liv i ensamhet och isolation, men i detta nu är det precis så som läget ser ut hos mig där jag sitter med min näsduk och snörvlar och hostar. Varken attraktivt eller socialt på något sätt.
I nära tretton år har min höst stavats skolstart, nya kollegieblock, nyvässade pennor och oklanderliga radergummin. Varje år i mitten av augusti har jag åter packat väskan, omsorgsfullt valt ut första-dagen-tillbaka-i-skolan-outfiten och tillbringat väl valda minuter framför spegeln för att se till att boosta såväl humör som energi inför reträtten till skolan. År efter år har detta funkat ganska bra, och i samband med terminsstarten och återseendet av klasskamrater har jag känt mig ganska pepp inför en nystart. Det är inte så att jag har hoppat högt inför tanken att återvända tillbaka till skolbänken, men i vilket fall har det känts ganska bra att återgå till det där jag saknar här just nu. Gemenskap och rutiner.
För mig funkar det inte särskilt bra med planlösa dagar med ledighet i det långa loppet. Efter ganska kort tid blir jag genast rastlös och mår ganska dåligt av att inte göra något konstruktivt som ger min hjärna stimulans. Mycket därför är jag som ett vrak just nu, eftersom jag i detta nu bara sitter här och försöker få dagar att passera. Det är ganska mycket ledighet för mig just nu eftersom djurparken börjar rusta ner för säsongen, och eftersom det är hela 26 dagar kvar tills jag beger mig iväg på resan känns det som en ganska lång tid framöver med på tok för mycket luckor. Ett konkret exempel på detta är att jag i detta stycke har upprepat frasen som "just nu" och det något omväxlande "i detta nu" inte mindre än fyra gånger. Man kan ju undra vart det ska leda.
I nära tretton år har min höst stavats skolstart, nya kollegieblock, nyvässade pennor och oklanderliga radergummin. Varje år i mitten av augusti har jag åter packat väskan, omsorgsfullt valt ut första-dagen-tillbaka-i-skolan-outfiten och tillbringat väl valda minuter framför spegeln för att se till att boosta såväl humör som energi inför reträtten till skolan. År efter år har detta funkat ganska bra, och i samband med terminsstarten och återseendet av klasskamrater har jag känt mig ganska pepp inför en nystart. Det är inte så att jag har hoppat högt inför tanken att återvända tillbaka till skolbänken, men i vilket fall har det känts ganska bra att återgå till det där jag saknar här just nu. Gemenskap och rutiner.
För mig funkar det inte särskilt bra med planlösa dagar med ledighet i det långa loppet. Efter ganska kort tid blir jag genast rastlös och mår ganska dåligt av att inte göra något konstruktivt som ger min hjärna stimulans. Mycket därför är jag som ett vrak just nu, eftersom jag i detta nu bara sitter här och försöker få dagar att passera. Det är ganska mycket ledighet för mig just nu eftersom djurparken börjar rusta ner för säsongen, och eftersom det är hela 26 dagar kvar tills jag beger mig iväg på resan känns det som en ganska lång tid framöver med på tok för mycket luckor. Ett konkret exempel på detta är att jag i detta stycke har upprepat frasen som "just nu" och det något omväxlande "i detta nu" inte mindre än fyra gånger. Man kan ju undra vart det ska leda.
Kommentarer
Trackback