Linda Bromèe

Då har jag varit lycklig körkortsinnehavare i ungefär tretton timmar och det känns riktigt bra. På det hela taget hade jag faktiskt trott att jag skulle varit mer nervös än jag faktiskt var vid själva uppkörningen - när jag skulle gå och lägga mig igårkväll hade jag riktig ångest och kände mig ungefär som en yrkessoldat som försökte sova i skyttegraven natten före en stor strid - men när jag väl tog de sista stapplande stegen för att möta min instruktör från Vägverket kände jag mig förvånansvärt harmonisk. Det var ju inte så att jag kände mig överdrivet bekväm i situationen, men det lutade i alla fall mer åt harmoniskt än mot (som jag hade trott) hysteriskt.

Det känns som om jag dragit samma visa om och om igen ett okänt antal gånger tidigare idag, så jag antar att det är lika bra att göra det här också. Jag fick ju som bekant en mycket trevlig instruktör när jag körde upp, och mina tidigare farhågor om en riktigt ilsken surgubbe kunde snabbt raseras. Jag tackar dig, H. Hansson, för din slutgiltiga dom och även om jag till största del minns uppkörningen som en enda dimma så tyckte jag åtminstone att den hade ett högst angenämt slut. När jag och Ida väl möttes på parkeringen och bekräftade att vi båda hade klarat det utbröt det vilt kramkalas och höga tösaskrik som inte gick att tysta. Vilken jäkla härlig känsla!