En flykt ifrån en vardag
När man är ledig från skolan och när man jobbar på Björnberget känns det precis som det är sommar. Det är ungefär så som det har känts idag, och med tanke på att det bara är en vecka kvar tills man är en fri och nybakad student som slipper skolans förpliktelser är det väl inte särskilt märkligt. Jag antar att det handlar om att vänja sig vid tanken, och på tåget imorse mot Höör var det precis det som jag och Tozz försökte göra. Vänja oss vid tanken, alltså.
Efter en dag på Sodexho kom jag hem för att krascha i vår soffa. Inte för att det egentligen varit någon särskilt tuff dag - det var jag, Jennie och Veronica - men sen var det ju Skånes alla lågstadieklasser som skulle ha 48 vaniljpuck, 32 Top Hat och 569 000 mjukglass. Därför hamnade jag halvsliten framför tvn när jag väl kommit hem, och efter att jag zappat runt tillräckligt för att hitta något vettigt fastnade jag för Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. En ganska trevlig tillställning, på det hela taget, och kulturministerns tal till pristagare Sonya Hartnett (är hon släkting med Josh?!) var faktiskt riktigt fint. Det är ju faktiskt så det är, med litteraturen kan vi förändra världen och inse att vi alla är ganska lika som människor. Med böcker kan vi lära känna både oss själva och andra, och ibland känns det som om en bok är skriven just för mig.
Det är det där som jag ska ägna mig åt en stund framöver denna afton. Att läsa en sån där bok som får mig att känna mig bekräftad som läsare. Att förändra världen genom litteraturen. Jag tror det får bli fortsättningen på Cecelia Ahern.
Efter en dag på Sodexho kom jag hem för att krascha i vår soffa. Inte för att det egentligen varit någon särskilt tuff dag - det var jag, Jennie och Veronica - men sen var det ju Skånes alla lågstadieklasser som skulle ha 48 vaniljpuck, 32 Top Hat och 569 000 mjukglass. Därför hamnade jag halvsliten framför tvn när jag väl kommit hem, och efter att jag zappat runt tillräckligt för att hitta något vettigt fastnade jag för Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. En ganska trevlig tillställning, på det hela taget, och kulturministerns tal till pristagare Sonya Hartnett (är hon släkting med Josh?!) var faktiskt riktigt fint. Det är ju faktiskt så det är, med litteraturen kan vi förändra världen och inse att vi alla är ganska lika som människor. Med böcker kan vi lära känna både oss själva och andra, och ibland känns det som om en bok är skriven just för mig.
Det är det där som jag ska ägna mig åt en stund framöver denna afton. Att läsa en sån där bok som får mig att känna mig bekräftad som läsare. Att förändra världen genom litteraturen. Jag tror det får bli fortsättningen på Cecelia Ahern.
Kommentarer
Trackback