Linda Bromèe

I detta nu utgör Vicks blå, Bafucin och rykande varmt te historien om mitt liv. Jag mår så dåligt att jag helst bara skulle vilja sjunka genom jorden, och efter att jag för ett tag sedan somnade ifrån alltihop vaknade jag åter till liv med sämre allmäntillstånd än någonsin. Halsen gör ont, hela kroppen är i plågor och av köld ses jag huttra likt ett darrande asplöv. Det hade kunnat utgöra poesi om jag bara haft energi att spinna vidare, men istället är jag mer eller mindre förvisad till en afton under täcket. 

Vid närmare eftertanke kom snöovädret som en skänk från ovan. Åtminstone ser jag så på saken nu, för efter att Jennie ringt och avbokat mitt jobbpass på djurparken imorgon just pga vädrets makter så slapp jag inleda säsongen med att sjukanmäla på direkten. Tidigare idag hade jag någon liten tanke om att eventuellt fylla ut min lediga morgondag med ett pass på Online istället, vilket i detta nu är uteslutet med tanke på min nasala stämma. Dagens säljpass av jubileumsmedaljer av Karl XII till vänliga och pratsamma pensionärer (följt av en tumultartad men skrattresulterande kvittoincident av arbetskollegan på vägen hem med bussen) får helt enkelt runda av den tämligen intensiva jobbveckan och tillika årets påsklov. Istället får jag med full kraft rikta in mig på ett tillfrisknande inom det närmaste, för när kent river av sin konsert i Baltiskan på lördag är det inget som rättfärdigar nåt halsont. Så det så.