Irish coffee utan coffee
Dagen igår var en härlig fredag som innehöll det mesta. Efter de två timmarna i skolan blev det Center Syd med Jönne, och även om vi inte hittade särskilt mycket så lyckades vi i alla fall hamna vilse någonstans vid Marieholm och Torp. Åtminstone tror jag det var där, men med tanke på att jag blev så pass åksjuk att jag med livet som insats gjorde mitt bästa för att fästa blicken långt bort i fjärran, så kan det lika gärna ha varit nån helt annanstans.
Dagen blev till kväll och fortsatte med bio i Lund. Tillsammans med min danskkollega blev det högt och okontrollerat skratt till Morgan Pålsson världsreportern, och efter filmens slut blev det pågatåget bort mot Eslöv. Väl där mötte jag upp Chris och Arzana, och med känsla av en viss förhoppning inför det kulturella som skulle möta oss de närmaste timmarna traskade vi ivrigt bort mot Medborgarhuset. För ett antal veckor sedan bestämde vi ju som bekant att vi skulle bli mer kulturella, och innan vi visste ordet av hade vi snackat ihop oss om irländsk afton på skottdagen den 29:e. Kvällen var alltså kommen, och när vi väl slog upp porten till Medborgarhusets A-sal var det en helt annan syn än väntat som mötte vårt blickfång.
Här och nu kom våra förhoppningar att grusas ordentligt. Väl där inne blev vi plötsligt och brutalt varse om att det var vi och Eslövs 50plussare som hade hittat dit, och det hela urartade om möjligt ännu mer då arrangemanget drog igång och det visade sig att vi bokat in oss på 2,5 timmes irländsk folkmusik och väldigt långt ifrån det som vi trodde var en dansföreställning. Pannkaka eller inte, men vi blev i vilket fall rejält underhållna av de två överförfriskade 40-åringarna som dansade med både vilt och gärna framför scenen och inför hela publiken. Det värsta av allt var att det lika gärna kunde vart min mamma, och då hade jag varit död.
Den irlänska aftonen gick mot sitt slut, och efter 2,5 timme hade det med jämna mellanrum dykt upp en ensam tjej som bjöd på stepdance samtidigt som delar av Eslövs druckna lokalbefolkning höll på att ramla ner från läktaren. Vi började känna oss aningen felplacerade och valde att styra stegen bort mot Grappa. Här blev det dock en kort visit med tanke på att där var rejält fullsatt, och efter en ytterst händelserik dag var det dags att åka hemåt igen.
Dagen blev till kväll och fortsatte med bio i Lund. Tillsammans med min danskkollega blev det högt och okontrollerat skratt till Morgan Pålsson världsreportern, och efter filmens slut blev det pågatåget bort mot Eslöv. Väl där mötte jag upp Chris och Arzana, och med känsla av en viss förhoppning inför det kulturella som skulle möta oss de närmaste timmarna traskade vi ivrigt bort mot Medborgarhuset. För ett antal veckor sedan bestämde vi ju som bekant att vi skulle bli mer kulturella, och innan vi visste ordet av hade vi snackat ihop oss om irländsk afton på skottdagen den 29:e. Kvällen var alltså kommen, och när vi väl slog upp porten till Medborgarhusets A-sal var det en helt annan syn än väntat som mötte vårt blickfång.
Här och nu kom våra förhoppningar att grusas ordentligt. Väl där inne blev vi plötsligt och brutalt varse om att det var vi och Eslövs 50plussare som hade hittat dit, och det hela urartade om möjligt ännu mer då arrangemanget drog igång och det visade sig att vi bokat in oss på 2,5 timmes irländsk folkmusik och väldigt långt ifrån det som vi trodde var en dansföreställning. Pannkaka eller inte, men vi blev i vilket fall rejält underhållna av de två överförfriskade 40-åringarna som dansade med både vilt och gärna framför scenen och inför hela publiken. Det värsta av allt var att det lika gärna kunde vart min mamma, och då hade jag varit död.
Den irlänska aftonen gick mot sitt slut, och efter 2,5 timme hade det med jämna mellanrum dykt upp en ensam tjej som bjöd på stepdance samtidigt som delar av Eslövs druckna lokalbefolkning höll på att ramla ner från läktaren. Vi började känna oss aningen felplacerade och valde att styra stegen bort mot Grappa. Här blev det dock en kort visit med tanke på att där var rejält fullsatt, och efter en ytterst händelserik dag var det dags att åka hemåt igen.
Kommentarer
Trackback