Dagen efter
Så var det söndagkväll och jag har hunnit med allt ifrån att bota bakfylla till att mottaga hot om polisanmälning i min roll som telefonförsäljare. Usch, det var jobbigt. Otrevliga människor finns det dessvärre en del av här i världen.
Gårdagen var en härlig blandning av roliga upptåg. Som bekant var det ju dags för Emmis 20-årsfest, och samlade på Tulpanvägen blev det en härlig middag och förfest med en himla massa skojigt. Det sjöngs högt på den hemmagjorda versionen av "Så ska det låta", det gavs upphov till livliga diskussioner efter Nordmans triumf mot Carola, och tillsammans med Elin spelades det in numera klassiska ringsignaler signerat Tony Irwin.
Kvällen började gå mot utgång och tjoandes och tjimmandes bar det vidare mot Lund. Väl där hade Sabina och Erica fixat in oss på gästlistan på Smålands, och det blev en visit hos systrarna Engdahl där det fortsatte pimplas vin. Patrik bjöd oss alla på underhållning genom uppvisningen av Ramona, Emmi iscensatte en stående version av "räkan" och sedan började vi alla befara att den något överförfriskade herr Dellgren skulle ramla ner från taket. Ytterst amusant var det åtminstone.
Efter nationsfestandet hade vi planer på Blue Ice, men på något vänster lyckades vi omkullkasta dessa planer och hamnade istället på Mårtenstorget där vi träffade Pierre (som snabbt visade sig haft mejlkontakt med både Johanna och Emma) och den något oattraktive killen med det långa skägget.
Efter en himla trevlig kväll var det dags för mig och Månsson att traska bort mot universitetssjukhuset för att ta bussen hem, och under vår nattliga promenad blev vi mer eller mindre förföljda av en asiatisk kille med ett läskigt sår på hakan. Något skrämda började vi skynda på våra steg, och då Månsson plötsligt fick en ingivelse att byta om i busskuren så dök asiatkillen plötsligt upp igen. Nog för att han var jäkligt skum, men någon våldtäktsman var han som tur var inte. Han hade nog dansat i alla fall.
Gårdagen var en härlig blandning av roliga upptåg. Som bekant var det ju dags för Emmis 20-årsfest, och samlade på Tulpanvägen blev det en härlig middag och förfest med en himla massa skojigt. Det sjöngs högt på den hemmagjorda versionen av "Så ska det låta", det gavs upphov till livliga diskussioner efter Nordmans triumf mot Carola, och tillsammans med Elin spelades det in numera klassiska ringsignaler signerat Tony Irwin.
Kvällen började gå mot utgång och tjoandes och tjimmandes bar det vidare mot Lund. Väl där hade Sabina och Erica fixat in oss på gästlistan på Smålands, och det blev en visit hos systrarna Engdahl där det fortsatte pimplas vin. Patrik bjöd oss alla på underhållning genom uppvisningen av Ramona, Emmi iscensatte en stående version av "räkan" och sedan började vi alla befara att den något överförfriskade herr Dellgren skulle ramla ner från taket. Ytterst amusant var det åtminstone.
Efter nationsfestandet hade vi planer på Blue Ice, men på något vänster lyckades vi omkullkasta dessa planer och hamnade istället på Mårtenstorget där vi träffade Pierre (som snabbt visade sig haft mejlkontakt med både Johanna och Emma) och den något oattraktive killen med det långa skägget.
Efter en himla trevlig kväll var det dags för mig och Månsson att traska bort mot universitetssjukhuset för att ta bussen hem, och under vår nattliga promenad blev vi mer eller mindre förföljda av en asiatisk kille med ett läskigt sår på hakan. Något skrämda började vi skynda på våra steg, och då Månsson plötsligt fick en ingivelse att byta om i busskuren så dök asiatkillen plötsligt upp igen. Nog för att han var jäkligt skum, men någon våldtäktsman var han som tur var inte. Han hade nog dansat i alla fall.
Kommentarer
Trackback