Åhus beachhandboll
Så var man hemkommen från Åhus och det är ett helt år kvar till nästa gång. Jag är alldeles söndersliten, har ont i hela kroppen och kan nästan inte röra mig. Jag bävar för hur det kommer kännas imorgon om det känns jävligt redan nu, men det ska kännas att man spelat och det gör det ju dessvärre.
Helgen i Åhus var riktigt, riktigt härlig. Det började med att vi direkt efter jobb packade in oss i bilen och for upp mot Yngsjö och till stugan, och efter att vi snabbt installerat oss agerade Emelie grillmästare och vi blev mätta och belåtna. Strax därefter blev det en snabb visit i Åhus. Ungefär samtidigt började det gå upp för oss att Åhus inte riktigt är det samma längre. Jag menar, när man träffar sina kompisars småsyskon (som man fortfarande tror är jättesmå och inte tror är en dag över tio) som börjar ta över som generationen som vi en gång i tiden stod för är det inte utan att man känner sig lätt gammal. Annat var det under somrarna för några år sedan då vi unga och dumma lurade danskar i baren, hamnade i spegelrummet på hotellet, ramlade med cyklar vid Intersport, drog loss brädor från staketet och cyklade i ösregn genom natten. Det var mycket bättre förr.
Efter en natt med ångest över det något desarmerade teamet och efter att vi panikartat bläddrat genom telefonlistor efter möjliga kandidater vaknade vi upp i stugan och visste varken ut eller in. Stress vid frukosten resulterade i framgångsrik tillökning i form av Månsson i laget, och stärkta av detta for vi snabbt som ögat in till Åhus för att fixa anmälan.
I första matchen drabbades vi samman med Helsingør Håndbold Klub, förlorade med två bollar, men höll nollan i nästa. Exakt hur vi vann spelar mindre roll, men stärkta utav detta blev jag plötsligt inhyrd av lag Alle leute und Rüdiger som var i akut behov av en stjärnspelare från Harlösa. Och det kunde man ju inte tacka nej till!
Första matchen med Alle leute innebar en sammandrabbning med Knislinges Sist i gruppen, och innan vi visste ordet av blev det en rafflande prestigekamp där jag såg till att, för en gångs skull, låta bli att skjuta fröken Skoug i huvudet. I vilket fall fick jag en personlig hejarklack av Knislinge och company, så jag var helt klart nöjd!
Vårat Here comes trouble fortsatte att möta motgångar, men sen hade vi ju också ont om bänknötare. Däremot hade vi aldrig långt till skrattet, så på det hela taget var optimismen vårat starkaste vapen. Efter fem somrar i Åhus började jag också märka en individuell mognad och ett påtagligt mycket bättre förhållningssätt till det där med lek och allvar. För den som känner mig är det väl knappast någon hemlighet att jag hatar att förlora och att jag går in i allt med en riktigt jävlig tävlingsinstinkt. I år kunde jag däremot ta det hela med en betydligt större nypa salt än tidigare och ta motgångarna med en klackspark. Åhus är ju som bekant utefesten för innefolket, och vi hade jävligt roligt!
Helgen i Åhus var riktigt, riktigt härlig. Det började med att vi direkt efter jobb packade in oss i bilen och for upp mot Yngsjö och till stugan, och efter att vi snabbt installerat oss agerade Emelie grillmästare och vi blev mätta och belåtna. Strax därefter blev det en snabb visit i Åhus. Ungefär samtidigt började det gå upp för oss att Åhus inte riktigt är det samma längre. Jag menar, när man träffar sina kompisars småsyskon (som man fortfarande tror är jättesmå och inte tror är en dag över tio) som börjar ta över som generationen som vi en gång i tiden stod för är det inte utan att man känner sig lätt gammal. Annat var det under somrarna för några år sedan då vi unga och dumma lurade danskar i baren, hamnade i spegelrummet på hotellet, ramlade med cyklar vid Intersport, drog loss brädor från staketet och cyklade i ösregn genom natten. Det var mycket bättre förr.
Efter en natt med ångest över det något desarmerade teamet och efter att vi panikartat bläddrat genom telefonlistor efter möjliga kandidater vaknade vi upp i stugan och visste varken ut eller in. Stress vid frukosten resulterade i framgångsrik tillökning i form av Månsson i laget, och stärkta av detta for vi snabbt som ögat in till Åhus för att fixa anmälan.
I första matchen drabbades vi samman med Helsingør Håndbold Klub, förlorade med två bollar, men höll nollan i nästa. Exakt hur vi vann spelar mindre roll, men stärkta utav detta blev jag plötsligt inhyrd av lag Alle leute und Rüdiger som var i akut behov av en stjärnspelare från Harlösa. Och det kunde man ju inte tacka nej till!
Första matchen med Alle leute innebar en sammandrabbning med Knislinges Sist i gruppen, och innan vi visste ordet av blev det en rafflande prestigekamp där jag såg till att, för en gångs skull, låta bli att skjuta fröken Skoug i huvudet. I vilket fall fick jag en personlig hejarklack av Knislinge och company, så jag var helt klart nöjd!
Vårat Here comes trouble fortsatte att möta motgångar, men sen hade vi ju också ont om bänknötare. Däremot hade vi aldrig långt till skrattet, så på det hela taget var optimismen vårat starkaste vapen. Efter fem somrar i Åhus började jag också märka en individuell mognad och ett påtagligt mycket bättre förhållningssätt till det där med lek och allvar. För den som känner mig är det väl knappast någon hemlighet att jag hatar att förlora och att jag går in i allt med en riktigt jävlig tävlingsinstinkt. I år kunde jag däremot ta det hela med en betydligt större nypa salt än tidigare och ta motgångarna med en klackspark. Åhus är ju som bekant utefesten för innefolket, och vi hade jävligt roligt!
Kommentarer
Postat av: Carro
Åhh, Åhus och handbollen är ju så in i bombens roligt! Men, om det blir nått nästa år så ska jag i alla fall se till att packa med den där solkrämen haha :P
Postat av: Cecilia
Ja, brumme.denna gången blev jag inte märkt av dig i alla fall, och man märkte ju direkt att du var publikfavoriten! Tacka vet jag Knille.
Trackback