Linda Bromèe

Ännu en kväll är avklarad bland Onlines telefoner. Återigen var jag stationerad på Pollux hästbokklubb, och numera börjar min Polluxnärvaro bli så pass frekvent att jag snart kan rabbla ringmallen baklänges. Helt ärligt, hade det varit någon som (mot förmodan) hade funnit något nöje i att väcka mig mitt i natten och tvinga mig till att med inställsam försäljningsröst proklamera för Willy & Boris hade jag klarat det galant. Av bara farten skulle jag dessutom uppvägt fördelens fördel, och förmodligen hade jag dessutom försatt mig tillräckligt i trance för att börja klottra smileysar i luften. Det måste vara detta som menas med att vara arbetsskadad.