The new beginning
Ny dag, nya upplevelser, ny vecka, nytt liv. Jag kan inte riktigt förklara varför, men det känns som om jag är inne i en fas av förändring för tillfället. Som om någonting ligger i luften. Jag vet inte riktigt.
Om man bortser från den sövande inverkan som ekonomiartikeln hade på mig under dagens samhällslektion (vilket resulterade i att jag for iväg till drömmarnas land, men varifrån jag snabbt återvände efter Ingelas mördarblickar) så har det varit en riktigt bra dag idag. Förutom danskan så bestod dagen bara av 40 minuters-lektioner, och efter sista lektionen åkte jag med Emmi (som debuterade som lärare på Berga idag) till Flyinge. Det blev en stunds trevligt skitsnack fram till det att min buss gick hemåt, och efter en snabb middag och klädbyte hoppade jag åter på bussen till träningen. Jag kände att kroppen segade lite till en början, men glädjande nog känner jag att förkylningen är på väg bort och att jag snart kommer vara helt och hållet kurerad. Det ska tilläggas att Emelie lyckades med bedriften att skada sig fastän hon satt bänkad idag efter den spektakulära språngmarschen rakt in i brunnslocket på Malmö central. En klar tiopoängare.
Efter att jag genomfört en språngmarsch utan dess like för att hinna med 166:an var det ganska deprimerande att se den köra iväg längs gatan, men däremot blev jag snabbt på gott humör igen då jag plötsligt träffade på ett bekant ansikte. Det var nämligen den forne åstorpsbon och sedan en dryg vecka tillbaka numera lundabon Malin Elofsson som var ute och spatserade i den lundensiska aftonen, och i väntan på kollektivtrafiken blev det en gemytlig pratstund om "allehanda ting". Som traditionen bjöd blev det också en hel del lusekoftsskämt och EM-relaterat, mycket trevligt.
Senare fick jag även vara med om ett möte med en ytterst märklig man vid den intilliggande busskuren. Killen i fråga började helt utan förvarning sätta igång ett ordentligt Jeopardy med, till en början ganska oskyldiga, utfrågningar om busstider. Som om inte detta vore nog gick han raskt över till att vid upprepande tillfällen fråga om jag bodde i Lund, och även om jag dementerade detta påstående var han återigen lika snabbt igång att fråga om jag ändå inte bodde i Lund. Mitt annars så tålmodiga sinne började nu bli märkbart ansträngt, men med ett artigt leende nekade jag än en gång till hemstadstvisten, vartefter jag låtsades vara extremt fascinerad av mitt ena skosnöre. Detta briljanta drag fungerade i alla fall en aning, och när så min buss äntligen kom kunde jag lättad hoppa på och bli kvitt honom. Men ett hejdå, det fick jag!