What is and what should never be
Det är ganska märkligt. Hur jag än försöker så kan jag inte somna. Hela tiden är det en massa tankar som kör omkring i skytteltrafik i mitt för närvarande överbelastade huvud, och hela tiden är det något som blockerar alla utfartsvägar för tankarna att kunna retirera. En del nätter kan man ligga vaken i evigheter och tampas med ack så belastande tankegångar, för att andra nätter kunna somna så fort man lägger huvudet på kudden. Är det inte ganska ironiskt?
Många gånger har jag fått höra att jag är en människa som tänker på tok för mycket. Vem vet, kanske är det så, och vissa stunder är jag beredd att hålla med om det. Ibland skulle det helt enkelt vara betydligt lättare att bara följa strömmen och inte tänka så mycket. Att inte analysera saker och ting till höger och vänster, utan bara acceptera att det ligger till på just det sättet som det utger sig för att göra. Ni hör själva, även när jag ska ge en kort och saklig förklaring av hur jag menar så mynnar mina uttalanden ändå ut i djupgående termer. Ibland skulle det faktiskt vara lättare att bara vara enkel, men skulle jag då vara jag?
Så varför sitter jag då uppe och figurerar i detta mitt självutlämnande forum då jag egentligen borde ligga och sova? Jo, antagligen just för att jag inte är enkel. Kanske just för att jag är ganska svår.
En klok människa sa en gång att ett blottande och offentliggörande av ens innersta känslor gör en till en intressant bloggare. Läsaren får möjlighet att komma en in på livet, att bjudas in till ens person och att bli en del av läsupplevelsen.
Faktum är att jag är rädd. Jag är rädd för att släppa människor för nära in på mig och mitt liv, jag har en slags spärr inom mig som aktiveras så fort varningsindikatorn börjar ge utslag. Ibland är jag rädd för att verkligen öppna mig, eftersom risken för att bli sviken då är betydligt större. Till er som känner er som en del av mina förtroliga och närstående: grattis, ni har verkligen gjort skäl till att befinna er där. Jag värdesätter förtroende och lojalitet högre än något annat, och det behövs knappast nämnas några namn för att säga vilka ni är. Det vet ni säkert själva ändå.
Kanske borde jag ändå göra några smärre justeringar i den person som är jag. Kanske borde jag bli lite enklare och lite mindre svår. Kanske borde jag sluta tänka så himla mycket.
Tiden går fort just nu och det närmar sig Düsseldorf allt mer för varje dag som går. Sanningen att säga ska det bli så otroligt skönt att komma bort ifrån allting och att tillbringa tre bekymmerslösa veckor utan allt det som för tillfället rör sig alldeles för mycket i mitt huvud. Det känns som om jag håller på att glömma vad det är som det här spelet egentligen går ut på, och för att återigen hitta svaret på det behöver jag komma bort. Ungefär en sisådär tre veckor.
Många gånger har jag fått höra att jag är en människa som tänker på tok för mycket. Vem vet, kanske är det så, och vissa stunder är jag beredd att hålla med om det. Ibland skulle det helt enkelt vara betydligt lättare att bara följa strömmen och inte tänka så mycket. Att inte analysera saker och ting till höger och vänster, utan bara acceptera att det ligger till på just det sättet som det utger sig för att göra. Ni hör själva, även när jag ska ge en kort och saklig förklaring av hur jag menar så mynnar mina uttalanden ändå ut i djupgående termer. Ibland skulle det faktiskt vara lättare att bara vara enkel, men skulle jag då vara jag?
Så varför sitter jag då uppe och figurerar i detta mitt självutlämnande forum då jag egentligen borde ligga och sova? Jo, antagligen just för att jag inte är enkel. Kanske just för att jag är ganska svår.
En klok människa sa en gång att ett blottande och offentliggörande av ens innersta känslor gör en till en intressant bloggare. Läsaren får möjlighet att komma en in på livet, att bjudas in till ens person och att bli en del av läsupplevelsen.
Faktum är att jag är rädd. Jag är rädd för att släppa människor för nära in på mig och mitt liv, jag har en slags spärr inom mig som aktiveras så fort varningsindikatorn börjar ge utslag. Ibland är jag rädd för att verkligen öppna mig, eftersom risken för att bli sviken då är betydligt större. Till er som känner er som en del av mina förtroliga och närstående: grattis, ni har verkligen gjort skäl till att befinna er där. Jag värdesätter förtroende och lojalitet högre än något annat, och det behövs knappast nämnas några namn för att säga vilka ni är. Det vet ni säkert själva ändå.
Kanske borde jag ändå göra några smärre justeringar i den person som är jag. Kanske borde jag bli lite enklare och lite mindre svår. Kanske borde jag sluta tänka så himla mycket.
Tiden går fort just nu och det närmar sig Düsseldorf allt mer för varje dag som går. Sanningen att säga ska det bli så otroligt skönt att komma bort ifrån allting och att tillbringa tre bekymmerslösa veckor utan allt det som för tillfället rör sig alldeles för mycket i mitt huvud. Det känns som om jag håller på att glömma vad det är som det här spelet egentligen går ut på, och för att återigen hitta svaret på det behöver jag komma bort. Ungefär en sisådär tre veckor.
Kommentarer
Trackback