Jag fixar det inte
Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Just nu befinner jag mig i ett vägskäl där jag snart kommer att vara tvungen att fatta mitt viktigaste beslut på mycket länge. Kanske till och med någonsin, om man sätter det i förhållande till de senaste åren av mitt liv. Just nu känns det riktigt skit, och jag önskar verkligen att jag inte skulle vara tvungen att ta det beslutet. Men faktum kvarstår och som det är nu är det en ohållbar situation.
Jag håller med Madde, det var bra mycket lättare när man gick i förskolan och fortfarande tyckte att maskar var intressant. Nog för att det kanske är en något märklig liknelse, men i alla fall. Poängen är den samma; då slapp man bry sig och man hade en bekymmerslös tillvaro utan ett enda moln på himmelen.
Idag var det riktigt skönt att bara kunna fly verkligheten för några timmar och tillbringa tiden efter skolan på Greve Dückers väg med att bara vara. För tillfället var det verkligen vad jag behövde.
Jag vet verkligen inte hur jag ska få tiden att räcka till. Det finns så mycket som jag vill, så mycket som jag borde och så mycket som jag måste. Från alla håll och kanter dras jag mellan förpliktelser och måsten, och hur jag än gör så känns det som om det blir fel i vilket fall.
Jag hade hoppats att jag inte hade behövt bestämma mig om det här. Jag vet mycket väl att någonting inte kan vara för evigt, men även om jag är och alltid har varit fullt medveten om det så känns det verkligen inte som om jag är redo att ta det beslutet just nu.
Hur jag än gör så innebär beslutet att jag kanske måste skiljas från mitt livs största kärlek. Det är ett beslut som jag inte vill fatta, och jag vet verkligen inte vart jag ska bli av. Det blir ju knappast bättre av att jag inte får någon särskilt bra respons hemifrån, snarare gör det bara det hela ännu ännu värre. Jag vill inte, då går jag kanske rent av hellre in i den där väggen som jag börjar bli varnad för. Jag vet inte vilka risker som är värda att ta längre.
Jag håller med Madde, det var bra mycket lättare när man gick i förskolan och fortfarande tyckte att maskar var intressant. Nog för att det kanske är en något märklig liknelse, men i alla fall. Poängen är den samma; då slapp man bry sig och man hade en bekymmerslös tillvaro utan ett enda moln på himmelen.
Idag var det riktigt skönt att bara kunna fly verkligheten för några timmar och tillbringa tiden efter skolan på Greve Dückers väg med att bara vara. För tillfället var det verkligen vad jag behövde.
Jag vet verkligen inte hur jag ska få tiden att räcka till. Det finns så mycket som jag vill, så mycket som jag borde och så mycket som jag måste. Från alla håll och kanter dras jag mellan förpliktelser och måsten, och hur jag än gör så känns det som om det blir fel i vilket fall.
Jag hade hoppats att jag inte hade behövt bestämma mig om det här. Jag vet mycket väl att någonting inte kan vara för evigt, men även om jag är och alltid har varit fullt medveten om det så känns det verkligen inte som om jag är redo att ta det beslutet just nu.
Hur jag än gör så innebär beslutet att jag kanske måste skiljas från mitt livs största kärlek. Det är ett beslut som jag inte vill fatta, och jag vet verkligen inte vart jag ska bli av. Det blir ju knappast bättre av att jag inte får någon särskilt bra respons hemifrån, snarare gör det bara det hela ännu ännu värre. Jag vill inte, då går jag kanske rent av hellre in i den där väggen som jag börjar bli varnad för. Jag vet inte vilka risker som är värda att ta längre.
Kommentarer
Trackback