Högst besynnerligt
Okey gott folk, nu är det skäl att börja oroa sig. De senaste nätterna har jag drömt väldigt mycket och väldigt konstigt, och förhoppningsvis har det en helt naturlig förklaring med tanke på febern som fram tills nu har hållit mig fången i sitt ilskna grepp. Just nu använder jag i vilket fall som helst febern som en ursäkt för följande episod som ska komma att offentliggöras. Och som sagt; jag är minst lika oroad.
I natt tog herr Blund med mig på en tumultartad resa till de något välbekanta byggnaderna på Öron- näs- och halskliniken i Lund. Kanske fungerade drömmen som ett slags mentalt förberedande inför den kommande operationen i januari, men med tanke på hur det hela vidareutvecklades kan jag ju knappast hoppas på detta. I vilket fall så började det hela med att jag inte ens hittade bort till avdelning 56, och då ska det tilläggas att jag i vanliga fall med allra största sannolikhet skulle kunna hitta dit även om jag hade förbundna ögon. De senaste åren har jag ju som bekant fått tillbringa åtskilliga stunder där borta. Efter en lång stunds letande och en stor portion förvirring hade jag på något vänster mirakulöst nog hittat bort till 56:an - BARA just för att inse att jag i och med detta blev placerad på britsen påväg mot operationsavdelningen iförd den obligatoriska och icke allt för attraktiva sjukhusklädnaden. Inte vet jag om det var denna förhållandevis skrämmande ritual som fick mig att fullständigt tappa omdömet, men plötsligt hade jag drabbats av akut förlust av allt som stavas självkänsla och kontroll. Vad jag kan minnas hade jag i alla fall inte fått något lugnande medel, men det är ju möjligt att även detta hade hunnit förtäras i allt ståhej kring den bristande lokaliseringsförmågan.
Liggandes nerbäddad (och aningen groggy) i sjukhussängen fick jag helt utan förvarning bevittna ett bekant ansikte en bit ifrån mitt uppfattande synfält. Även om jag mycket väl visste vem det var, så tog det mig ändå ett bra tag att verkligen koppla ihop alla delar i det så absurda sammanhanget. Efter en stund hade således ögonen hunnit ikapp och jag insåg vem det var som befann sig i sjukhussalen. Hör och häpna - det var IR-Pelle!
När man når den nivån då man börjar drömma om sina lärare är det verkligen skäl att börja oroa sig. Även om detta var högst ofrivilligt så kan jag ändå inte helt slå bort det. Någon myntade en gång uttrycket att "a dream is a wish your heart makes", och är det så det ligger till så vill jag inte vara med. Jag vägrar. Totalt.
I natt tog herr Blund med mig på en tumultartad resa till de något välbekanta byggnaderna på Öron- näs- och halskliniken i Lund. Kanske fungerade drömmen som ett slags mentalt förberedande inför den kommande operationen i januari, men med tanke på hur det hela vidareutvecklades kan jag ju knappast hoppas på detta. I vilket fall så började det hela med att jag inte ens hittade bort till avdelning 56, och då ska det tilläggas att jag i vanliga fall med allra största sannolikhet skulle kunna hitta dit även om jag hade förbundna ögon. De senaste åren har jag ju som bekant fått tillbringa åtskilliga stunder där borta. Efter en lång stunds letande och en stor portion förvirring hade jag på något vänster mirakulöst nog hittat bort till 56:an - BARA just för att inse att jag i och med detta blev placerad på britsen påväg mot operationsavdelningen iförd den obligatoriska och icke allt för attraktiva sjukhusklädnaden. Inte vet jag om det var denna förhållandevis skrämmande ritual som fick mig att fullständigt tappa omdömet, men plötsligt hade jag drabbats av akut förlust av allt som stavas självkänsla och kontroll. Vad jag kan minnas hade jag i alla fall inte fått något lugnande medel, men det är ju möjligt att även detta hade hunnit förtäras i allt ståhej kring den bristande lokaliseringsförmågan.
Liggandes nerbäddad (och aningen groggy) i sjukhussängen fick jag helt utan förvarning bevittna ett bekant ansikte en bit ifrån mitt uppfattande synfält. Även om jag mycket väl visste vem det var, så tog det mig ändå ett bra tag att verkligen koppla ihop alla delar i det så absurda sammanhanget. Efter en stund hade således ögonen hunnit ikapp och jag insåg vem det var som befann sig i sjukhussalen. Hör och häpna - det var IR-Pelle!
När man når den nivån då man börjar drömma om sina lärare är det verkligen skäl att börja oroa sig. Även om detta var högst ofrivilligt så kan jag ändå inte helt slå bort det. Någon myntade en gång uttrycket att "a dream is a wish your heart makes", och är det så det ligger till så vill jag inte vara med. Jag vägrar. Totalt.
Kommentarer
Trackback