En pigg jubilar
Det har nu gått nio månader och tre dagar sedan min blogg startades, och tidigare idag passerade jag den magiska gränsen för det 300:de inlägget. Det är ganska mycket faktiskt, och skulle man ta sig för att räkna alla bokstäver som hittills blivit nedtecknade här skulle det nog bli en hel del. Fast, vem skulle göra det?
Det är mycket som hunnit hända sedan det första inlägget skrevs, mycket har förändrats och mycket har inträffat. Den där sena kvällen den 21 januari var det en mycket sargad själ som valde att lätta sitt hjärta för omvärlden, och sedan dess har det författats en rad texter som pendlat mellan i stort sett alla sinnesstämningar. Sorg har utbytts mot glädje, tårar har utbytts mot skratt och rädsla har utbytts mot mod. Någonstans mitt i denna karusell har det också funnits plats för eftertanke och respons, och så gör det alltjämt. Det är med bloggen som med verkliga livet; människan utvecklas så mycket mer om man kan kringgå den där förkastade envägskommunikationen. Därför vill jag uppmana er alla att våga göra era röster hörda, våga ge mig den feedback som jag eftersträvar och våga kommentera. Det är det sätt som möjliggör vägen mot självförverkling ytterligare, och det är det som gör den mest grådaskiga och lågupplösta dag till en kavalkad av färger och euforisk glädje. Hjälp mig att göra såna dagar till något högfrekvent - våga, våga.
Det är mycket som hunnit hända sedan det första inlägget skrevs, mycket har förändrats och mycket har inträffat. Den där sena kvällen den 21 januari var det en mycket sargad själ som valde att lätta sitt hjärta för omvärlden, och sedan dess har det författats en rad texter som pendlat mellan i stort sett alla sinnesstämningar. Sorg har utbytts mot glädje, tårar har utbytts mot skratt och rädsla har utbytts mot mod. Någonstans mitt i denna karusell har det också funnits plats för eftertanke och respons, och så gör det alltjämt. Det är med bloggen som med verkliga livet; människan utvecklas så mycket mer om man kan kringgå den där förkastade envägskommunikationen. Därför vill jag uppmana er alla att våga göra era röster hörda, våga ge mig den feedback som jag eftersträvar och våga kommentera. Det är det sätt som möjliggör vägen mot självförverkling ytterligare, och det är det som gör den mest grådaskiga och lågupplösta dag till en kavalkad av färger och euforisk glädje. Hjälp mig att göra såna dagar till något högfrekvent - våga, våga.
Kommentarer
Trackback