Sankta Lucia
Kvällens föreställning i form av Zorba på Malmö Opera inleddes precis så anmärkningsvärt som det bara var möjligt. Tidsoptimister som vi är var vi naturligtvis på tok för sent ute, och samlingstiden 18.40 var bara att glömma. I all hast kastade vi oss in i bussen mot Triangeln, vartefter vi utförde en hastig språngmarsch i riktning mot operahuset för att därefter ställa till med en ordentlig scen borta vid trafikljuset. För vår inre syn kunde vi se diverse scenarion framför oss, och när vi som bäst började befara att föreställningen skulle vara igång samtidigt som vi skulle göra en utmärkande dunderentré valde vi att pinna på i en ytterligare växel. Med andan i halsen och med rosiga kinder störtade vi in genom dörrarna på operan, bara just för att
1) utbryta diverse komplikationer med foajepersonalen på grund av avsaknaden av våra biljetter
och 2) bli ordentligt uttittade av de ordentligt uppklädda pantertanterna
Knappt hann vi reagera förrän lärar-Marie kommer nedglidande för trappan som en annan galapremiärs-wannabe, och då hon med våra biljetter i högsta hugg gjorde det klart för oss att "det ju var roligt att vi alla hade lyckats komma hit innan det hela började".
Själva föreställningen var mer som en musikal än opera (inte för att jag är särskilt gammal i gamet, men medräknat West Side Story så var ju detta i alla fall mitt andra besök på Storan), och det var en schysst story som dock hade en aningen diffus innebörd vissa stunder. Summa summarum ett kul torsdagsnöje.
Nu är det bestämt dags att tänka på refrängen (hjälp, innefattar mitt vokabulär verkligen sådana uttryck?!), och det ska verkligen bli skönt att ta igen de senaste nätternas förlorade sömn. Imorgon betyder ledigt för SP3C, och det betyder också att jag kommer sova ut ordentligt och därmed kan unna mig ett OC-avsnitt innan det är dags att släcka ner. Imorgon publiceras den ocensurerade lussevaksrapporten, så häng på låset bäst ni kan så länge.