Och förresten, god jul
Tidigare idag markerade jag slutet på ett drygt sex års långt äktenskap, och det var ett farväl som gjorde otroligt ont att behöva ta. Har man levt sida vid sida och haft en person i ens närhet så är avsked en svår sak att ge sig i kast med, och som en klok människa en gång sade så innebär ett farväl att en del av en själv dör. Man säger hejdå, man saknar och man dör en smula.
Även om jag ända sedan vårt första möte vetat om att denna dagen skulle komma, så har jag ändå på något naivt sätt hoppats på att det skulle gå att slippa. Någonstans trodde jag att vi skulle ha makten att skjuta upp vårt farväl, att det som var vårt skulle pågå i det oändliga och att det inte skulle finnas något att kalla för slut.
Jag antar att verkligheten hann ikapp mig i samma stund som vårt äktenskap närmade sig sitt klimax, och även om vår sista tid tillsammans har innehållit mycket tårar och blandade känslor så hade jag ändå aldrig kunnat förutspå hur allt skulle kännas då tiden var inne. Det var ett farväl som sved i mitt hjärta, och vad som än händer så kommer du alltid att finnas kvar inom mig.
Du är och kommer alltid förbli mina drömmars man - skulle jag insupa Amortentia så skulle jag känna doften av storslagna äventyr, det spretiga kolsvarta håret, adrenalinet efter en avverkad quidditchmatch och förminnelse av det mod som bara Pojken som överlevde kan uppnå.
Jag älskar dig Harry, och det kommer jag alltid att göra.