En himmelsk drog
Kvällen igår var bland de mest underbara i hela mitt liv. Just nu vill jag inget hellre än att åka tillbaka till igår, ha förmågan att stanna tiden och vara kvar i lyckoruset ungefär för alltid.
Det hela började med att jag och Emmi uppspelta och ivriga hoppade på tåget över till Köpenhamn, och där tänkte vi inleda vår afton med någon fin restaurang, precis som vi hade bestämt. Det var ungefär när vi hoppade av i den danska huvudstaden som det började gå upp för oss att våra planer fick se sig totalt sönderkrossade om vi ville hinna med något käk innan det var dags för resans egentliga syfte, och något desperata och tidspressade hamnade vi något oväntat på BK. Så var det med de storslagna planerna.
Inne på BK gjorde vi verkligen succé. Maestro-kortet gick ut i strejk, jag lyckades vända upp och ner på glaset och hälla ut Fanta över mig och halva golvet, vi var nödgade att uppsöka den räligaste toan ever och efter mina steg på det läskdränkta golvet lyckades jag fastna med skorna i ett par servetter täckta med den omisskännliga matkedjeloggan. Ni förstår själva, svenskar i Danmark är ett lustigt släkte.
Efter strapatserna på BK skyndade vi vidare bort mot hållplatsen för buss nummer 15, och på väg dit hade vi förmånen att kunna springa i takt till indianmusikanternas muntra stämmor. Framme vid bussen började vi förstå
att vi nu var riktigt nära, och när vi dessutom möttes av otaliga uppspelta (läs svenska) likasinnade gick det upp för oss att det skulle bli en yster men knökfull busstur. Plötsligt var vi ombord - Emmi balanserade med livet som insats på den icke fullt så ändamålsenliga bagageplatån och jag befann mig omringad och svimfärdig i ett enda stort folkvimmel. Vi blev bjudna på skumma karameller som vi till en början trodde var knark, alla var vi upprymda och exalterade inför vad som komma skulle och alla var vi på väg mot ett och samma mål. KB-hallen, där Sveriges bästa rockband väntade.
I KB-hallen var det fullt av liv och rörelse. I samband med vår ankomst styrde vi genast stegen bort mot foaje-baren där det inhandlades förfriskningar, och sedan var det dags att sälla sig till publikhavet och invänta
konserten.
Inne bland folket mötte vi upp Patrik, Sabina, Olof och Carro, och tillsammans skruvade vi upp förväntningarna till max. Ungefär i samma veva beslagtogs Sabinas kamera, och trots att hon gjorde allt vad hon kunde för att tala förstånd med den tjuriga vakten så gav det inget resultat.
Klockan hade nu passerat utsatt tid och nu började man nästan hoppa likt en ivrig duracellkanin för att de skulle äntra scenen. Plötsligt fylldes KB-hallen av ett enda stort jubel, introt till Berlin började spelas och nu var det dags.
Nu var de här - vårt älskade kent!
De närmaste timmarna genomsyrades av en känsla så stor och fantastisk att det inte finns ord nog att beskriva den med. Stunden jag väntat och drömt om i flera år var här och nu, det som från början varit så avlägset befann sig just nu mitt framför mina ögon. Det var som ett enda euforiskt lyckopiller - det existerade inget annat än denna underbara musik och fantastiska texter, och man kunde inte göra annat än att hoppa runt som en limegrön guttaperkaboll. Låt efter låt fortskred i ett vidunderligt skimmer, och när de spelade 747 var jag precis en mikrometer ifrån att börja gråta. Sen var det Mannen, och framförallt extraverserna. Mer behöver knappast sägas. Jag vill så tillbaka, låt tiden gå fort till den 22 mars då vi ses igen...
Det hela började med att jag och Emmi uppspelta och ivriga hoppade på tåget över till Köpenhamn, och där tänkte vi inleda vår afton med någon fin restaurang, precis som vi hade bestämt. Det var ungefär när vi hoppade av i den danska huvudstaden som det började gå upp för oss att våra planer fick se sig totalt sönderkrossade om vi ville hinna med något käk innan det var dags för resans egentliga syfte, och något desperata och tidspressade hamnade vi något oväntat på BK. Så var det med de storslagna planerna.
Inne på BK gjorde vi verkligen succé. Maestro-kortet gick ut i strejk, jag lyckades vända upp och ner på glaset och hälla ut Fanta över mig och halva golvet, vi var nödgade att uppsöka den räligaste toan ever och efter mina steg på det läskdränkta golvet lyckades jag fastna med skorna i ett par servetter täckta med den omisskännliga matkedjeloggan. Ni förstår själva, svenskar i Danmark är ett lustigt släkte.
Efter strapatserna på BK skyndade vi vidare bort mot hållplatsen för buss nummer 15, och på väg dit hade vi förmånen att kunna springa i takt till indianmusikanternas muntra stämmor. Framme vid bussen började vi förstå
att vi nu var riktigt nära, och när vi dessutom möttes av otaliga uppspelta (läs svenska) likasinnade gick det upp för oss att det skulle bli en yster men knökfull busstur. Plötsligt var vi ombord - Emmi balanserade med livet som insats på den icke fullt så ändamålsenliga bagageplatån och jag befann mig omringad och svimfärdig i ett enda stort folkvimmel. Vi blev bjudna på skumma karameller som vi till en början trodde var knark, alla var vi upprymda och exalterade inför vad som komma skulle och alla var vi på väg mot ett och samma mål. KB-hallen, där Sveriges bästa rockband väntade.I KB-hallen var det fullt av liv och rörelse. I samband med vår ankomst styrde vi genast stegen bort mot foaje-baren där det inhandlades förfriskningar, och sedan var det dags att sälla sig till publikhavet och invänta
konserten. Inne bland folket mötte vi upp Patrik, Sabina, Olof och Carro, och tillsammans skruvade vi upp förväntningarna till max. Ungefär i samma veva beslagtogs Sabinas kamera, och trots att hon gjorde allt vad hon kunde för att tala förstånd med den tjuriga vakten så gav det inget resultat.
Klockan hade nu passerat utsatt tid och nu började man nästan hoppa likt en ivrig duracellkanin för att de skulle äntra scenen. Plötsligt fylldes KB-hallen av ett enda stort jubel, introt till Berlin började spelas och nu var det dags.
Nu var de här - vårt älskade kent!
De närmaste timmarna genomsyrades av en känsla så stor och fantastisk att det inte finns ord nog att beskriva den med. Stunden jag väntat och drömt om i flera år var här och nu, det som från början varit så avlägset befann sig just nu mitt framför mina ögon. Det var som ett enda euforiskt lyckopiller - det existerade inget annat än denna underbara musik och fantastiska texter, och man kunde inte göra annat än att hoppa runt som en limegrön guttaperkaboll. Låt efter låt fortskred i ett vidunderligt skimmer, och när de spelade 747 var jag precis en mikrometer ifrån att börja gråta. Sen var det Mannen, och framförallt extraverserna. Mer behöver knappast sägas. Jag vill så tillbaka, låt tiden gå fort till den 22 mars då vi ses igen...
Kommentarer
Trackback