Confessions on a dancefloor
Jag måste bekänna en sak. Hur mycket jag än må utsätta min integritet för underkastelse, så måste bördan från mina axlar genast få lättas.
Jag gick på det. Jag svalde det med hull och hår. Jag blev lurad den första april!
Det hade ju varit helt okey om det var för en grej. Men nu var det för två, och ute i cyberspace dessutom. Första gången var angående lunarstorm som skulle hålla nattstängt, och det andra var att Ebba von Sydow skulle sluta blogga. Lunarstorm struntade jag fullkomligt i, men det där med Ebbas blogg var värre. Skrämmande vad man blivit beroende av materiella ting, så det var tur att det inte var sant.
För tillfället är jag så inne i One Tree Hill att det är galet. Seriöst. Jag kan knappt se ett avsnitt utan att börja böla, vilket resulterar i att mina tårkanaler snart kommer att vara alldeles tomma. Det kvittar om det är för att avsnittet i fråga är sorgligt, vackert, roligt, sentimentalt eller underbart - tårarna kommer direkt i alla fall. Och på tal om det har abstinensen börjat sätta igång; jag måste se ett avsnitt nu, och det genast!