Yes!
Helgen har vart underbar och jag fick veta att jag klarat tentan. Jag känner mig lite som en blandning mellan en världsrekordsättare (?) och en oslagbar kämpe på toppen av det högsta någonsin. Vaga liknelser är något som vi gillar. Det går riktigt jäkla bra nu!
Tale as old as time
Off to the cupboard with you now, Chip.
It's past your bedtime.
Goodnight, love.
It's past your bedtime.
Goodnight, love.
Godnatt, vänner
Nu släcks ljuset för idag. Helgen har vart toppen och allt har gått min väg.
Jag är jäkligt nöjd.
Jag är jäkligt nöjd.
()
Jag orkar inte. Ena stunden är det bra, men precis lika fort raseras allt igen. Det känns som om jag har en stor klump i halsen som bara växer sig allt större för var minut som går. Jag mår så jävla illa, och hela tiden känns det som om jag ska spy. Det är något där inne som vill komma ut, men det gör det fan inte. Jag försöker hålla mig sysselsatt så mycket som möjligt för att allt ska kännas lättare, men så fort jag inte gör det - ja, då blir det inte bra.
Jag känner mig nästan inte närvarande. Jag känner mig mer som om jag har fastnat nånstans långt ut i periferin, som om jag varken syns eller kan se. Som om alla har någon, och jag ingen alls. Alla dom andra grupperar sig som par. Den som blir över, den är det lättast att bara ignorera. Då löser vi det enkelt, då stänger vi mig ute.
Jag känner mig nästan inte närvarande. Jag känner mig mer som om jag har fastnat nånstans långt ut i periferin, som om jag varken syns eller kan se. Som om alla har någon, och jag ingen alls. Alla dom andra grupperar sig som par. Den som blir över, den är det lättast att bara ignorera. Då löser vi det enkelt, då stänger vi mig ute.
Sleeping to dream
A little a lullaby to keep myself
My eyes are always cryin', I said, just a little lullaby
Once I dry my eyes, I'll come on, now
Sleeping to dream about you
I'm so damn tired of having to live without you
My eyes are always cryin', I said, just a little lullaby
Once I dry my eyes, I'll come on, now
Sleeping to dream about you
I'm so damn tired of having to live without you
Slutet på veckan
Söndagkväll och imorgon är det nya tag. Den här veckan har varit jobbig. Jag är glad att den är över, för den har varit väldigt tung. Idag var Annelies dödsannons i tidningen, och det kändes helt overkligt hela grejen. Jag kan fortfarande inte fatta att hon inte längre finns här bland oss, man väntar nästan på att telefonen ska ringa och att Annelies glada röst ska vara där i andra sidan luren. Egentligen kan jag inte förstå hur livet ska gå vidare utan henne, men på något sätt så måste det ju göra det.
Är glad för alla vänner som har ställt upp för mig under den gångna veckan. Just nu behöver jag er mer än någonsin, och jag är väldigt tacksam att jag har er vid min sida. Jag kommer inte vara mig själv på ett tag framöver, det kan jag nästan säkert säga, men ni ska verkligen veta att jag uppskattar alla varma ord och vänliga gester. Annars vet jag inte hur det hade gått.
Är glad för alla vänner som har ställt upp för mig under den gångna veckan. Just nu behöver jag er mer än någonsin, och jag är väldigt tacksam att jag har er vid min sida. Jag kommer inte vara mig själv på ett tag framöver, det kan jag nästan säkert säga, men ni ska verkligen veta att jag uppskattar alla varma ord och vänliga gester. Annars vet jag inte hur det hade gått.
Jag flydde
Även fast allting gör ont och även fast allting känns värdelöst och jobbigt så måste man gå vidare. Man kan inte bara stanna upp och låta allting rulla förbi en. Man kan göra det ett tag, men sen blir även det för mycket.
Egentligen känner jag inte för någonting just nu, men trots det finns det en del grejer som jag faktiskt måste göra. Därför går jag nu ut och kokar mitt kaffe, slår upp de många böckerna och klistrar på mig ett falskt leende och en yttre fasad om att allting är okej. Men det är det förstås inte, inte på långa vägar.
Egentligen känner jag inte för någonting just nu, men trots det finns det en del grejer som jag faktiskt måste göra. Därför går jag nu ut och kokar mitt kaffe, slår upp de många böckerna och klistrar på mig ett falskt leende och en yttre fasad om att allting är okej. Men det är det förstås inte, inte på långa vägar.
Get confused and you fade away
Denna helg har inte vart nåt vidare. Då jag vaknade imorse hoppades jag innerligt på att allt det där som hänt i fredags skulle vara någon slags konstig dröm som man bara kunde vakna upp ifrån, och när jag insåg att så inte var fallet ville jag nästan bara somna om igen. Ni vet, ungefär som när Carrie alldeles förkrossad bara vill sova sig igenom helvetet med Mr Big i Sex and the City-filmen, ungefär sådär kändes det. Här gick det som sagt inte att vakna upp ifrån nåt, och genom att göra mig så frånvarande och långt bort från kontakt som möjligt hoppades jag kunna ta mig igenom dagen. Ni vet väl säkert vad det var för dag, och det gjorde det hela ännu värre.
Klockan är numera officiellt söndag och jag sitter klarvaken och lyssnar på smäktande akustiska ballader. José Gonzaléz, The Kooks, Melissa Horn och Anna Ternheim.
Imorgon är det match och tillfälle att bara koppla bort allting. Bara fokusera på bollen och strunta i allting annat, låta tankarna slås bort och bara köra på. Fantastiskt vilket filter det kan funka som, den där handbollen. Ett filter som rensar bort det där obekväma som tränger sig på och bara vill ta över en, och detta filter är min bästa mekanism för att få rätsida på sånt jag inte vill ha kvar. Sen vet man att man inte är ensam heller. På planen jobbar man hela tiden som ett lag, det är en för alla och alla för en. Det är därför jag har blivit en lagspelare. Jag skulle inte vilja stå som en diskuskastare ensam i en bur och kasta saker runt omkring mig.
Söndagens ståhej
Idag har jag...
- konfronterat min rädsla och, trots min ormfobi, kollat Snakes on a plane med Jönne men vart nära på att somna
- inhandlat en julklapp och därmed fördubblat min julklappskvot (jag har alltså bara hittat två)
- lärt min mamma käka jasminris och därmed även introducerat en helt ny värld i det Bromèeiska köket, OCH sist men inte minst:
- botat huvudvärk som påminde om bakfylla men praktiskt taget inte kunde va det
Jag känner att jag vart ganska effektiv idag.
Åldersnoja?
För första gången på säkert tre år ska jag ha en nykter och lugn 12 december. Det blir ingen lussevaka, ingen fest och inget härjande till sent på natten. Det är inte utan att jag på sistone har börjat fundera på om det är det här som menas med att åldras, att man automatiskt dessutom måste bli tråkig och börjar värdesätta lugna hemmakvällar. För det är precis sådär jag känner, att det är mycket skönare att bara ta det lugnt. Jag och Evelina insåg häromdagen att vi inte var ensamma om att känna så här, och det betyder att vi måste se till att göra något åt det. Därför blir det utgång imorgon, en garanterat olugn sådan!
Screw you
Jag hade en gång en vän som jag brukade räkna till en av mina närmaste. Idag vet jag inte ens varför, men vad jag däremot vet säkert är att hon verkligen har tappat den stjärnstatus som hon hade hos mig tidigare. För att räknas som en vän värdesätter jag lojalitet och ärlighet bland det högsta och viktigaste, och finns det inte det så är fenomenet vänskap riktigt kantstött. Då är det inte värt det.
Det hela blir ju tio gånger värre om brutna löften och folk som sviker blir nånting som bara upprepas. Händer det bara någon gång så tycker jag man kan ha överseende med det och försöka dra ett streck. Då är det liksom inte värre än att man kan se förbi det hela och kämpa för det som faktiskt finns där. Så tror jag nog jag tänkte vad gäller dig, i alla fall i början, men hade jag vetat att du bara skulle skita i allt och vara riktigt egocentrisk hade jag stuckit därifrån direkt. Får någon annans närvaro bara en att må för jävligt är det faktiskt inte värt det.
Det hela blir ju tio gånger värre om brutna löften och folk som sviker blir nånting som bara upprepas. Händer det bara någon gång så tycker jag man kan ha överseende med det och försöka dra ett streck. Då är det liksom inte värre än att man kan se förbi det hela och kämpa för det som faktiskt finns där. Så tror jag nog jag tänkte vad gäller dig, i alla fall i början, men hade jag vetat att du bara skulle skita i allt och vara riktigt egocentrisk hade jag stuckit därifrån direkt. Får någon annans närvaro bara en att må för jävligt är det faktiskt inte värt det.
Slentrianiska syndrom
Jag har kommit på mig själv med att sakna skolan. Inte direkt Bergagymnasiet med att gå upp varje morgon klockan sex och genomlida dag efter dag i unkna korridorer, utan mer själva gemenskapen och rutiner. Framförallt gemenskapen. Jag har flera gånger tidigare poängterat att jag är som ett flockdjur som inte alls är anpassat till ett liv i ensamhet och isolation, men i detta nu är det precis så som läget ser ut hos mig där jag sitter med min näsduk och snörvlar och hostar. Varken attraktivt eller socialt på något sätt.
I nära tretton år har min höst stavats skolstart, nya kollegieblock, nyvässade pennor och oklanderliga radergummin. Varje år i mitten av augusti har jag åter packat väskan, omsorgsfullt valt ut första-dagen-tillbaka-i-skolan-outfiten och tillbringat väl valda minuter framför spegeln för att se till att boosta såväl humör som energi inför reträtten till skolan. År efter år har detta funkat ganska bra, och i samband med terminsstarten och återseendet av klasskamrater har jag känt mig ganska pepp inför en nystart. Det är inte så att jag har hoppat högt inför tanken att återvända tillbaka till skolbänken, men i vilket fall har det känts ganska bra att återgå till det där jag saknar här just nu. Gemenskap och rutiner.
För mig funkar det inte särskilt bra med planlösa dagar med ledighet i det långa loppet. Efter ganska kort tid blir jag genast rastlös och mår ganska dåligt av att inte göra något konstruktivt som ger min hjärna stimulans. Mycket därför är jag som ett vrak just nu, eftersom jag i detta nu bara sitter här och försöker få dagar att passera. Det är ganska mycket ledighet för mig just nu eftersom djurparken börjar rusta ner för säsongen, och eftersom det är hela 26 dagar kvar tills jag beger mig iväg på resan känns det som en ganska lång tid framöver med på tok för mycket luckor. Ett konkret exempel på detta är att jag i detta stycke har upprepat frasen som "just nu" och det något omväxlande "i detta nu" inte mindre än fyra gånger. Man kan ju undra vart det ska leda.
I nära tretton år har min höst stavats skolstart, nya kollegieblock, nyvässade pennor och oklanderliga radergummin. Varje år i mitten av augusti har jag åter packat väskan, omsorgsfullt valt ut första-dagen-tillbaka-i-skolan-outfiten och tillbringat väl valda minuter framför spegeln för att se till att boosta såväl humör som energi inför reträtten till skolan. År efter år har detta funkat ganska bra, och i samband med terminsstarten och återseendet av klasskamrater har jag känt mig ganska pepp inför en nystart. Det är inte så att jag har hoppat högt inför tanken att återvända tillbaka till skolbänken, men i vilket fall har det känts ganska bra att återgå till det där jag saknar här just nu. Gemenskap och rutiner.
För mig funkar det inte särskilt bra med planlösa dagar med ledighet i det långa loppet. Efter ganska kort tid blir jag genast rastlös och mår ganska dåligt av att inte göra något konstruktivt som ger min hjärna stimulans. Mycket därför är jag som ett vrak just nu, eftersom jag i detta nu bara sitter här och försöker få dagar att passera. Det är ganska mycket ledighet för mig just nu eftersom djurparken börjar rusta ner för säsongen, och eftersom det är hela 26 dagar kvar tills jag beger mig iväg på resan känns det som en ganska lång tid framöver med på tok för mycket luckor. Ett konkret exempel på detta är att jag i detta stycke har upprepat frasen som "just nu" och det något omväxlande "i detta nu" inte mindre än fyra gånger. Man kan ju undra vart det ska leda.
Tillbaka till framtiden
Igårkväll intog jag horisontellt läge redan vid 21.29, men ändå kunde jag inte somna förrän en bra bit efter klockan två. Helt plötsligt fick jag nämligen ett riktigt ångestryck och började oroa mig för framtiden och för vad jag vill bli. Även om jag vet om att jag inte alls behöver bestämma något nu så är det ganska frustrerande att inte ha en aning om vad jag vill göra. Det känns som om det hade varit bra att i alla fall ha en liten vink om vad jag vill utbilda mig till, men inte ens det - den lilla vinken - kan jag ordna. Det finns så himla mycket jag vill göra innan jag blir fast i en flera års utbildningsperiod.
Åldern på frammarsch
Vid vissa tillfällen märker man att man håller på att bli vuxen. Ibland ter det sig ganska tydligt och tar sig uttryck som att man studerar diskhanddukar och skärbrädor väldigt intensivt och för sin inre syn visualiserar sitt kommande hem, och ibland är det av en mer lättsmält kaliber. Just nu märktes det framförallt av att jag lyckats få rätsida på Internetbanken och nyss betalade min livs första räkning över internet. Fan vad jag är bra.
Over and out
Nu är detta spelet över. På heder och samvete så kan jag lova att jag ska hålla mig ifrån mer drama i fortsättningen. Om 52 dagar sätter jag mig på ett flyg till andra sidan jorden, och då finns det inte längre tid för något drama. Vad det ska bli härligt att bara komma bort från allt.
För att jag måste veta
Jag är en sån som inte vågar hoppas. Som inte vill gå in i något med för stora förhoppningar eftersom det i såna fall skulle göra mycket ondare när saker rinner ut i sanden. Det har nämligen en tendens att göra det, rinna ut i sanden alltså. Så varför gör det då så ont ändå?
Jag är en sån som noga överväger möjligheter för att både lyckas och misslyckas. Som analyserar och håller på och inte vågar tro på att saker ska hända. Visst vill jag tro att det ska kunna hända, men så fort jag känner hopp och förlorar mig i känslor är det det smärtsamma som händer. Jag blir förlorad och mina känslor demoleras i ett virrvarr av förvirring.
Jag är en sån som är rädd för att bli sårad. Som, så fort det verkar lovande och trovärdigt, ser orosmolnen hopas och vet att nåt blev fel. Även om jag har lovat mig själv att förminska förhoppningarna till den nivå där det inte skulle göra någon skillnad, så är förståndet alltid svagare än det som gör att man förloras.
Den här gången vet jag inte vad jag känner. Samtidigt som jag känner tomhet så är det enda jag begär ett livstecken från dig som underrättar mig om vad som egentligen händer. Jag måste veta för att kunna ta ett steg mot rätt riktning. Om inte så vet jag inte om jag klarar av det.
Jag är en sån som noga överväger möjligheter för att både lyckas och misslyckas. Som analyserar och håller på och inte vågar tro på att saker ska hända. Visst vill jag tro att det ska kunna hända, men så fort jag känner hopp och förlorar mig i känslor är det det smärtsamma som händer. Jag blir förlorad och mina känslor demoleras i ett virrvarr av förvirring.
Jag är en sån som är rädd för att bli sårad. Som, så fort det verkar lovande och trovärdigt, ser orosmolnen hopas och vet att nåt blev fel. Även om jag har lovat mig själv att förminska förhoppningarna till den nivå där det inte skulle göra någon skillnad, så är förståndet alltid svagare än det som gör att man förloras.
Den här gången vet jag inte vad jag känner. Samtidigt som jag känner tomhet så är det enda jag begär ett livstecken från dig som underrättar mig om vad som egentligen händer. Jag måste veta för att kunna ta ett steg mot rätt riktning. Om inte så vet jag inte om jag klarar av det.
?
Besviken
Visst, okej, men man kan inte säga vad som helst. Tänk efter lite före.
Tack
Kanske kan du lyssna istället för att bara backa.
Snart
Nu börjar det bli lite grann nervöst, det här.