Linda Bromèe

Jag är en sån som inte vågar hoppas. Som inte vill gå in i något med för stora förhoppningar eftersom det i såna fall skulle göra mycket ondare när saker rinner ut i sanden. Det har nämligen en tendens att göra det, rinna ut i sanden alltså. Så varför gör det då så ont ändå?

Jag är en sån som noga överväger möjligheter för att både lyckas och misslyckas. Som analyserar och håller på och inte vågar tro på att saker ska hända. Visst vill jag tro att det ska kunna hända, men så fort jag känner hopp och förlorar mig i känslor är det det smärtsamma som händer. Jag blir förlorad och mina känslor demoleras i ett virrvarr av förvirring.

Jag är en sån som är rädd för att bli sårad. Som, så fort det verkar lovande och trovärdigt, ser orosmolnen hopas och vet att nåt blev fel. Även om jag har lovat mig själv att förminska förhoppningarna till den nivå där det inte skulle göra någon skillnad, så är förståndet alltid svagare än det som gör att man förloras.

Den här gången vet jag inte vad jag känner. Samtidigt som jag känner tomhet så är det enda jag begär ett livstecken från dig som underrättar mig om vad som egentligen händer. Jag måste veta för att kunna ta ett steg mot rätt riktning. Om inte så vet jag inte om jag klarar av det.