Get confused and you fade away
Denna helg har inte vart nåt vidare. Då jag vaknade imorse hoppades jag innerligt på att allt det där som hänt i fredags skulle vara någon slags konstig dröm som man bara kunde vakna upp ifrån, och när jag insåg att så inte var fallet ville jag nästan bara somna om igen. Ni vet, ungefär som när Carrie alldeles förkrossad bara vill sova sig igenom helvetet med Mr Big i Sex and the City-filmen, ungefär sådär kändes det. Här gick det som sagt inte att vakna upp ifrån nåt, och genom att göra mig så frånvarande och långt bort från kontakt som möjligt hoppades jag kunna ta mig igenom dagen. Ni vet väl säkert vad det var för dag, och det gjorde det hela ännu värre.
Klockan är numera officiellt söndag och jag sitter klarvaken och lyssnar på smäktande akustiska ballader. José Gonzaléz, The Kooks, Melissa Horn och Anna Ternheim.
Imorgon är det match och tillfälle att bara koppla bort allting. Bara fokusera på bollen och strunta i allting annat, låta tankarna slås bort och bara köra på. Fantastiskt vilket filter det kan funka som, den där handbollen. Ett filter som rensar bort det där obekväma som tränger sig på och bara vill ta över en, och detta filter är min bästa mekanism för att få rätsida på sånt jag inte vill ha kvar. Sen vet man att man inte är ensam heller. På planen jobbar man hela tiden som ett lag, det är en för alla och alla för en. Det är därför jag har blivit en lagspelare. Jag skulle inte vilja stå som en diskuskastare ensam i en bur och kasta saker runt omkring mig.