Sjuker
Här råder sängläge för tillfället. Sedan ett par timmar tillbaka har jag haft en rent fruktansvärd huvudvärk som har slagit ut mig fullständigt. Så fort jag reser mig upp tilltar det ytterligare och det känns som om jag har en ilsken trumslagare innanför pannbenet.
Tur är det att man har världens finaste sambo som lagat middag och köpt med sig halva sortimentet från apoteket. En god natts sömn på det så är jag nog på banan igen imorgonbitti.
F*ck
I detta nu befinner jag mig i en djup, djup sorg. Efter en hel dag på jobbet då jag slutligen hoppade av tåget hemma i Lund och skulle börja trampa hemåt hade nämligen något rakt horribelt inträffat. Där fanns inte längre någonting att trampa hemåt på. Min cykel var stulen. Puts väck och för alltid borta.
Just nu känns det lite grann som om jag mest av allt bara skulle vilja gråta högt och utan gränser.
Jag är så arg och ledsen att jag inte ens orkar laga mat, därför sitter jag i detta nu och dricker kaffe och knaprar på en halvtorr brödkant. Må du ruttna i helvetet, cykeltjuven, och må all världens olycka ramla ner på dina axlar.
Just nu känns det lite grann som om jag mest av allt bara skulle vilja gråta högt och utan gränser.
Jag är så arg och ledsen att jag inte ens orkar laga mat, därför sitter jag i detta nu och dricker kaffe och knaprar på en halvtorr brödkant. Må du ruttna i helvetet, cykeltjuven, och må all världens olycka ramla ner på dina axlar.
En paus ifrån straffrättsintrot
Nämnde jag att jag var förkyld? Så (jävla) in i norden. Halsen känns som en igenmurad upplaga som inte går att reparera, och trots att jag försökt råkurera med inte mindre än två olika tesorter har det inte blitt nåt framsteg. Trist sånt där ju, och inte har jag direkt tid med det heller. Ikväll är det match - och jag tror på oss!
Ödets nyck
Vilket jävla slut det blev på denna dagen. Har alldeles nyss haft ett väldigt hetsigt och väldigt högljutt gräl med min mor som med allra största sannolikhet fick hela kvarteret att vakna upp ur sin skönhetssömn och gnugga sig sömndrucket i ögonen. Det hela började med att jag, lite sådär i förbifarten, tog upp samtalsämnet om Emmis 21-årsfest i Gbg på lördan vecka 10. Det tog inte många sekunder förrän Gittan förvred ansiktet i en skrämmande grimas, spände ögonen i mig och skrek och gormade om att det var samma dag som pappas 60-årskalas, vilket också innebar att jag var så illa tvungen att ändra mina planer och snällt stanna hemma. Jag å min sida var inte sämre på att höja rösten och informera henne om att det krävs lite planering och kommunikation för att familjeplaner ska kunna gå i lås, men trots mina idoga försök gick jag förlorande ur denna strid.
Jag förstår mycket väl att det är en stor dag för pappa och att jag bör vara hemma då, det är inte alls det. Grejen är mer att det där andra redan var bestämt och planerat, redan innan mina föräldrar behagade meddela mig om 60-årsyran. Det är det som är grejen. Jag har dock insett att det inte är lönt att dividera längre om det här - jag får helt enkelt finna mig i att jag måste lämna återbud till Emmi och att jag kommer missa världens fest. Jippi och hurra. Hoppas ni har lite roligt för mig också.
För att försöka göra det bästa av situationen har jag funderat länge och väl efter en lösning och kompromiss på dilemmat. Nu tror jag att jag hittat det. Jag och Joppe snackade nämligen om att åka upp till Göteborg redan på torsdagsförmiddagen, och då kan jag i sådana fall stanna hos Emmi fram till lördagsförmiddagen då jag dessvärre snällt måste hoppa på ett tåg eller en buss och bege mig tillbaka mot Skåne igen. Ungefär samtidigt som alla dom andra är på väg från Skåne och upp till Göteborg. Det betyder alltså att jag kommer missa festen, men på det här sättet kommer jag i alla fall att kunna fira Emmi och hälsa på henne ändå. Det blir väl nog den bästa lösningen på detta. Får spåna vidare på det här tillsammans med Joppe, och framförallt invänta klartecken från Emmi om det här skulle funka.
Är som sagt jäkligt ledsen och ska väl gå och gråta mig till sömns i detta nu.
Jag förstår mycket väl att det är en stor dag för pappa och att jag bör vara hemma då, det är inte alls det. Grejen är mer att det där andra redan var bestämt och planerat, redan innan mina föräldrar behagade meddela mig om 60-årsyran. Det är det som är grejen. Jag har dock insett att det inte är lönt att dividera längre om det här - jag får helt enkelt finna mig i att jag måste lämna återbud till Emmi och att jag kommer missa världens fest. Jippi och hurra. Hoppas ni har lite roligt för mig också.
För att försöka göra det bästa av situationen har jag funderat länge och väl efter en lösning och kompromiss på dilemmat. Nu tror jag att jag hittat det. Jag och Joppe snackade nämligen om att åka upp till Göteborg redan på torsdagsförmiddagen, och då kan jag i sådana fall stanna hos Emmi fram till lördagsförmiddagen då jag dessvärre snällt måste hoppa på ett tåg eller en buss och bege mig tillbaka mot Skåne igen. Ungefär samtidigt som alla dom andra är på väg från Skåne och upp till Göteborg. Det betyder alltså att jag kommer missa festen, men på det här sättet kommer jag i alla fall att kunna fira Emmi och hälsa på henne ändå. Det blir väl nog den bästa lösningen på detta. Får spåna vidare på det här tillsammans med Joppe, och framförallt invänta klartecken från Emmi om det här skulle funka.
Är som sagt jäkligt ledsen och ska väl gå och gråta mig till sömns i detta nu.
Fortsatt elände
För er som har missat det så har jag blivit sjuk...igen! Vid närmare eftertanke har jag varit krasslig ända sedan onsdagkväll i förra veckan - till en början skyllde jag på sprutorna, men jag antar att det var galet (om de nu inte kan ge skumma symtom en hel vecka i efterhand). Och det tror jag inte att dom kan.
Jag bävar lite inför stadskörningen i Malmö imorgon. Erfarna röster har uttalat sig om att jag kommer klara av att köra var som helst om jag bara klarar av Malmö, men frågan är om jag kommer klara av det? Dessutom är det avfärd från Eslöv redan kl 07.15, vilket betyder att jag måste gå upp... svintidigt! Jag tror jag måste ladda upp ordentligt ikväll med halstabletter, nässpray, alvedon och varmt te.
Jag bävar lite inför stadskörningen i Malmö imorgon. Erfarna röster har uttalat sig om att jag kommer klara av att köra var som helst om jag bara klarar av Malmö, men frågan är om jag kommer klara av det? Dessutom är det avfärd från Eslöv redan kl 07.15, vilket betyder att jag måste gå upp... svintidigt! Jag tror jag måste ladda upp ordentligt ikväll med halstabletter, nässpray, alvedon och varmt te.
Landsbygdspessimism
Än en gång har jag ännu ett skäl till att hata att vara bosatt här i Harlösa. När bussen, mitt på dagen och under precis de tiderna som man verkligen behöver åka, har uppehåll i två timmar mellan turerna undrar man ju hur stor del av riksbudgeten som inte når ut på landsbygden. Nu gör jag ett nytt försök 14.20 (eftersom jag inte vill vänta ännu en timme). Ciao.
Sick n tired
Usch vad jag känner mig krasslig. Halsen smärtar, hela kroppen känns helt dåsig och öronen börjar också få sig en känga. Nu märker man verkligen att det börjar bli höst - förkylningarna slår knock på mitt klena immunförsvar, det börjar bli kallare där ute och jag vill bara dricka massa te mest hela tiden. Just nu känner jag också för att göra en Carolina Gynning och "just nu i denna sekunden bara ligga i fosterställning och kolla på film och kanske hålla om en kudde".
Kanske är det injektionerna från gårdagen som börjar spöka?
Kanske är det injektionerna från gårdagen som börjar spöka?
Crap
Idag var dagens bottenskrap att jag gjorde av med 600 kronor. I alla fall så tror jag att jag har gjort det, för hur jag än har letat så har jag inte lyckats hitta dom. Den bistra sanningen är att jag måste ha tappat dom, och egentligen vill jag bara gråta åt eländet. Det finns för fan inte.
Pepp på depp
Just nu finns det så himla mycket skit här i världen att jag blir trött bara jag skänker det en tanke. Skiten finns på betydligt närmre avstånd än jag kan orka med, och helst av allt skulle jag bara vilja ta en paus från allting och vända det ryggen. Men hur lätt är det?
Den sjuka lördan
Det visade sig att jag inte hade behövt oroa mig för högskoleprovet. Eller också hade jag oroat mig så mycket att det orsakat permanenta skador på mitt hälsotillstånd. Igårkväll visade tempen på 39 graders feber, och tillsammans med denna och min hidösa huvudvärk stupade jag i säng så fort jag kommit hem från turen till Nova. Imorse hade febern stigit, och då jag på grund av min smärtsamma huvudvärk inte ens klarade stå upp återstod inget annat än att skjuta fram högskoleprovet till hösten och istället somna om.
Trots att jag ägnat större delen av dagen till att sova verkar varken febern eller huvudvärken vilja ge med sig. Att ligga sjuk och jävlig är nog bland det värsta man kan vara med om, och med tanke på att huvudvärken har fått fritt spelrum under hela denna veckan kan man tycka att den snart borde ge sig av.
Trots att jag ägnat större delen av dagen till att sova verkar varken febern eller huvudvärken vilja ge med sig. Att ligga sjuk och jävlig är nog bland det värsta man kan vara med om, och med tanke på att huvudvärken har fått fritt spelrum under hela denna veckan kan man tycka att den snart borde ge sig av.
Förkylningsjubileum
Idag är en dag att fira. Det är nämligen veckojubileum för min förkylning idag, och det är dags att fira att jag i över sju dagar har snörvlat, hostat och kraxat. Hurra vad det var livat!
På tillfrisknadsfronten intet nytt
Trodde jag att förkylningen skulle gå över så trodde jag fel. Fett fel. Istället har den bara fått ett allt starkare grepp om mig, och idag har jag dessutom vart så yr att jag inte kunnat göra annat än att ligga nerbäddad. Influensan it probably is, men sjuk eller inte så blir det kent imorgon. Så är det bara.
Ödets ironi
Hur dum får man egentligen lov att vara? Jag har två prov som inleder veckan nu på måndag, och inte nog med att den här veckans förpliktelser inte förrän idag har gett någon möjlighet att hinna börja plugga så har jag nu även glömt danskboken i skåpet på skolan. Snälla, döda mig.
24/7
Nu går det riktigt utför. Ibland, då känslorna tränger sig på, så går det bara inte att slå bort det. Jag är jätteorolig, det gör ont inom mig och jag vet inte alls vad det handlar om.
Dessvärre är man ju sin egen detektiv, och när man väl börjat få för sig grejer så är det lätt att man börjar befara det värsta. Ungefär som nu - jag googlar och håller på och börjar oroa mig allt mer för att det kan vara nåt riktigt allvarligt. Just nu orkar jag bara ingenting.
Dessvärre är man ju sin egen detektiv, och när man väl börjat få för sig grejer så är det lätt att man börjar befara det värsta. Ungefär som nu - jag googlar och håller på och börjar oroa mig allt mer för att det kan vara nåt riktigt allvarligt. Just nu orkar jag bara ingenting.
Insomnia
Hade jag fått önska hade det varit att all smärta från örat bara kunde försvinna. Inatt gjorde det mer ont än någonsin, och mycket därför låg jag och plågades fram till halv fem-tiden innan jag långt om länge kunde få en blund i ögonen. Faktiskt så såg jag för min inre syn hur jag skulle bli tvungen att åka in till akuten genom den stormiga ovädersnatten, för faktum var att jag kände det som om jag inte själv klarade av att stå ut med smärtan. Det kändes seriöst som om sjukhusets professionella kunskap var det enda som skulle kunna få mig att känna trygghet, för emellanåt kändes det precis som om örat höll på att explodera av ökande sprängmedel.
Nästa natt är inget jag ser fram emot, så låt dygnets ljusa timmar passera med en snigels hastighet. Amen.
Jag fixar det inte
Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Just nu befinner jag mig i ett vägskäl där jag snart kommer att vara tvungen att fatta mitt viktigaste beslut på mycket länge. Kanske till och med någonsin, om man sätter det i förhållande till de senaste åren av mitt liv. Just nu känns det riktigt skit, och jag önskar verkligen att jag inte skulle vara tvungen att ta det beslutet. Men faktum kvarstår och som det är nu är det en ohållbar situation.
Jag håller med Madde, det var bra mycket lättare när man gick i förskolan och fortfarande tyckte att maskar var intressant. Nog för att det kanske är en något märklig liknelse, men i alla fall. Poängen är den samma; då slapp man bry sig och man hade en bekymmerslös tillvaro utan ett enda moln på himmelen.
Idag var det riktigt skönt att bara kunna fly verkligheten för några timmar och tillbringa tiden efter skolan på Greve Dückers väg med att bara vara. För tillfället var det verkligen vad jag behövde.
Jag vet verkligen inte hur jag ska få tiden att räcka till. Det finns så mycket som jag vill, så mycket som jag borde och så mycket som jag måste. Från alla håll och kanter dras jag mellan förpliktelser och måsten, och hur jag än gör så känns det som om det blir fel i vilket fall.
Jag hade hoppats att jag inte hade behövt bestämma mig om det här. Jag vet mycket väl att någonting inte kan vara för evigt, men även om jag är och alltid har varit fullt medveten om det så känns det verkligen inte som om jag är redo att ta det beslutet just nu.
Hur jag än gör så innebär beslutet att jag kanske måste skiljas från mitt livs största kärlek. Det är ett beslut som jag inte vill fatta, och jag vet verkligen inte vart jag ska bli av. Det blir ju knappast bättre av att jag inte får någon särskilt bra respons hemifrån, snarare gör det bara det hela ännu ännu värre. Jag vill inte, då går jag kanske rent av hellre in i den där väggen som jag börjar bli varnad för. Jag vet inte vilka risker som är värda att ta längre.
Jag håller med Madde, det var bra mycket lättare när man gick i förskolan och fortfarande tyckte att maskar var intressant. Nog för att det kanske är en något märklig liknelse, men i alla fall. Poängen är den samma; då slapp man bry sig och man hade en bekymmerslös tillvaro utan ett enda moln på himmelen.
Idag var det riktigt skönt att bara kunna fly verkligheten för några timmar och tillbringa tiden efter skolan på Greve Dückers väg med att bara vara. För tillfället var det verkligen vad jag behövde.
Jag vet verkligen inte hur jag ska få tiden att räcka till. Det finns så mycket som jag vill, så mycket som jag borde och så mycket som jag måste. Från alla håll och kanter dras jag mellan förpliktelser och måsten, och hur jag än gör så känns det som om det blir fel i vilket fall.
Jag hade hoppats att jag inte hade behövt bestämma mig om det här. Jag vet mycket väl att någonting inte kan vara för evigt, men även om jag är och alltid har varit fullt medveten om det så känns det verkligen inte som om jag är redo att ta det beslutet just nu.
Hur jag än gör så innebär beslutet att jag kanske måste skiljas från mitt livs största kärlek. Det är ett beslut som jag inte vill fatta, och jag vet verkligen inte vart jag ska bli av. Det blir ju knappast bättre av att jag inte får någon särskilt bra respons hemifrån, snarare gör det bara det hela ännu ännu värre. Jag vill inte, då går jag kanske rent av hellre in i den där väggen som jag börjar bli varnad för. Jag vet inte vilka risker som är värda att ta längre.
Damn it
Tiden är din värsta fiende. Klockan är nu 23.53, och först nu är jag hemma igen. Det funkar inte.
Sömnlöst i mitt rum
Min hosta verkar ha bestämt sig för att göra livet surt för mig denna natten också. Jag hostar så mycket att jag börjar befara att jag snart kommer att hosta sönder någonting, och i takt med hostans intervaller börjar nu även tårkanalerna att säga ifrån. Ja, jag hostar så att jag bölar. Och det är sjukt jobbigt.
Satanshelvetesjävlaskit
Detta är inte min morgon. Då jag i panik insåg att mitt busskort var spårlöst försvunnet påbörjade jag en omfattande ut-och-in-vändning av såväl väska som jacka. Utan vidare resultat. Klockan tickade på och närmade sig obönhörligt det utsatta klockslaget, och när jag långt om länge hittade det jävla kortet mellan två böcker var det redan för sent. Bussen gick för 3 minuter sen.
Nej, det är verkligen inte min morgon, och jag har knappt kunnat sova inatt på grund av den riktigt jobbiga hostan. Jag trodde dumt nog någonstans att jag kanske till och med skulle kunna bli frisk inom det närmaste, men tydligen var det för höga ambitioner. Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och slippa bry mig.
Nej, det är verkligen inte min morgon, och jag har knappt kunnat sova inatt på grund av den riktigt jobbiga hostan. Jag trodde dumt nog någonstans att jag kanske till och med skulle kunna bli frisk inom det närmaste, men tydligen var det för höga ambitioner. Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och slippa bry mig.
Fånge i feberns fördömda värld
Mina misstankar stämde och nu har det brutit loss ordentligt. Merparten av kvällen har jag legat nerbäddad under täcket med feberfrossa och ont i hela kroppen, och än en gång har jag på allvar övervägt mina funderingar om jag verkligen besitter förutseende krafter. Det konstiga är nämligen att jag började känna mig krasslig igårkväll, vartefter jag kände mig på väg mot allt sämre tillstånd tidigare idag för att sedan bli varse om febertemperaturen tidigare ikväll. Det var som om jag kunde sia om vad som komma skulle.
Rent ut sagt var det längesen jag mådde så här utstuderat dåligt. Frågan är om jag överhuvudtaget har gjort det någon gång tidigare. Handen på hjärtat är jag nog precis så gnällig och krasslig som man bara kan bli (ja, om man bortser från kolesteatom-operationer, benbrott, plötsliga PMS-anfall och psykiskt krävande bakfyllor), och frågan är hur jag överhuvudtaget ska klara av att genomföra proven imorgonbitti.
Nu ska jag fortsätta att kämpa för mitt liv, och första steget i denna aktion blir således att tugga en styck alvedon med paracetamol. Jag jobbar på min comeback.