Linda Bromèe

Det finns två saker som kan sägas genomsyra denna vecka. Den ena är att jag blivit beroende av lipcyl, och det andra är att jag har fått ett inredningsuppdrag.

Innan min kära pojkvän begav sig upp till Halmstad för den sista utbildningsveckan gav han mig ett ytterst nöjsamt uppdrag inför veckan. Eftersom han vet att jag är upp över öronen förälskad i allt vad Ikea heter, så gav han mig i uppgift att göra upp förslag på inredning inför den annalkande flytten. Vi flyttar ju som bekant till Helsingborg om ungefär en månad, och med tanke på alla de kvadratmetrar som vi kommer att ta över krävs det liksom ganska mycket nya möbler. Därför är jag nu i full gång med att göra upp inredningslösningar och dekorationsförslag, och jag måste säga att jag trivs som fisken i vattnet. Förhoppningsvis kommer även Björn att gilla mina idéer och slippa ångra att han gett mig fria tyglar!

Mitt i alla vaser, panellängder och byrålådor har jag däremot ett smärre dilemma. Mina läppar fullständigt brinner och skriker efter lipcyl i stora mängder, och utan mitt lipcyl så känner jag mig bar, naken, exposed och rädd. Därför har jag omsorgsfullt placerat ett lipcyl i varje väska.

Jag känner mig onekligen som fröken Montazami.

Idag har det gått precis ett år. 365 dagar sedan vi tog avsked. Det är inte rättvist att en människa kan tas ifrån en alldeles för tidigt. Jag saknar dig Annelie, jag saknar dig så himla mycket. Varje dag.

Merparten av dagens vakna timmar har spenderats med mobilen fäst vid örat. Tillsammans med såväl CSN som Folktandvården har jag tillbringat så pass mycket tid i telefonkö att det verkar som att min stackars iPhone har övergått till att bli en suspekt utbucknad vid min skalle, och med tanke på den mobila strålningen borde jag va' stenhög vid det här laget. Det skulle inte förvåna mig om jag skulle börja blöda radon.

Fastän att förkylningen ännu inte släppt sitt grepp om mig mår jag ändå bättre än på mycket länge. Hela jag känner mig energisk, pigg & driven och det känns verkligen som om jag är på väg mot helt rätt köl. Egentligen är det väl bara den långdragna vintern som lämnar en hel del kvar att önska, men förhoppningsvis ska det bli vår snart också.
Lycklig sambo och påväg mot att äntligen ha hittat min drömutbildning som är helt och hållet jag - ja, det var verkligen längesedan jag kände mig så här pass motiverad - och det känns jäkligt bra!

Förkylningen har satt sig och det är inte mycket bättre än det var igår. Febern verkar flimra, halsen den smärtar och hela kroppen gör i stort sett ont. På det hela taget känner jag mig riktigt eländig, och just nu hoppas jag på en snabb tillfriskning så att jag snart är på benen igen.

Dagen idag har därför inte varit allt för hektisk. Unnade mig en lång sovmorgon under det varma täcket, stapplade upp och gjorde frukost med te och min kära morgonrock, slötittade på Travel Channel och läste lite böcker. Känner mig ruggigt effektiv och ambitiös som redan plöjt igenom kapitlena inför morgondagens föreläsning och säkert läst närmare halva boken vi ska ha till seminariet i nästa vecka. Får man egentligen vara så pass positiv till utbildning?

En lugn och mysig helg har passerat och det är måndag och ny vecka. Var hemma i Harlösa i lördags och hade en myskväll med familjen med fruktsallad och gamla videoband med film sedan vi var små. Verkligen hur roligt som helst att kolla på, även om jag stundtals blev riktigt rädd för mig själv som i yngre dar påminde om en hjärntvättad sektmedlem. Det är väl tur att man ändrade bana sedan dess!

Gårdagen tillbringade jag och Björn på Ikea med att strosa runt bland möbler och inredning. Jag älskar verkligen Ikea - att gå omkring och titta på de möblerade rummen och fundera på vem som bor där, vilka personligheter dem har och vad de jobbar och sysslar med, och verkligen drömma sig bort - och jag förstod också ganska snabbt att detta lyckorus inte riktigt hade överförts på samma sätt till y-kromosomen. Det är nog en rätt så typisk tjejgrej.
I vilket fall vände vi hemåt, glada och belåtna, och i sällskap med alltifrån bokhyllekorgar och servetter till vispskålar och tidningsställ. En riktigt härlig söndag.

Om bara några timmar ska jag va' på plats i Helsingborg för kursintroduktion på Campus. Jag har riktigt höga förväntningar på kursen jag ska läsa, och det faktum att jag redan börjat läsa kurslitteraturen talar väl bara för sig själv. Det känns riktigt härligt att känna sig så här pass motiverad, och mer om detta dyker upp nån gång i framtiden. Håll till godo fram till dess, gott folk.

Då har vi lagt 2009 bakom oss och gått in i ett nytt decennium och 2010. Det känns väldigt skumt att skriva det, 2010, och det ser antagligen ännu skummare ut om man väljer att förkorta det. -10, liksom.

Så vad tar jag då med mig ifrån 2009?
Det var verkligen ett år som innehöll en hel del grejer. Det är svårt att välja ut och sålla bland alla händelser som inträffade, men för att inte göra inlägget allt för tjatigt ska jag göra ett försök.

2009 var året då jag

• lämnade föräldrahemmet i Harlösa och flyttade hemifrån till Lund
• reste runt i länder såsom Polen, Kosovo, Albanien och Tjeckien
• jobbade min tredje sommar på Björnbergets servering, vilket innehöll alltifrån kraschade partytält på vilda kräftskivor till spektakulära synthdanser i bara strumplästen
• hade en smärre beslutsångest i fråga om utbildningsval, och då jag pluggade alltifrån juridik till mångkulturalitet i form av litteratur och religion
• tog ett smärtsamt avsked av min älskade moster, som alltid och för evigt kommer finnas i mitt hjärta
• vann nya bekantskaper och fördjupade de gamla
• fann mitt hjärta och träffade min älskade Björn Nilsson

Det sistnämnda är, utan tvekan, det absolut bästa som hände under tjugohundranio, och jag kan knappt fatta vilken tur jag haft som träffat världens underbaraste människa. Kärleken för Björn växer sig starkare var dag, och jag ser fram emot att möta framtiden med honom. Därför ser jag med stor glädje fram emot det nya året, 2010, ett år som kommer innebära ett liv som sambo. Detta året har verkliga potential att bli ett år att minnas!

Jag har något att bekänna. Jag tror jag kommit fram till precis vad jag vill göra. Med hänsyn till min framtid och min utbildning. Att ens ha kommit en så här pass bit på vägen är en stor befrielse och lättnad, vilket kanske kan förstås om ni minns min bräckliga studentkris i mitten av september. Vad det handlar om kan jag inte riktigt avslöja i nuläget, men jag känner mig upprymd och peppad inför steget ut mot branten.

För att nå dit där jag ämnar har jag lite grann jag måste fixa - det kommer att bli kämpigt, men jag är övertygad om att jag kommer klara det! - och resan mot mitt mål kommer att påbörjas i januari. Fram till dess kommer jag att plugga 15 poängs religion (!) vid Malmö högskola (vilket jag mest ser som en blandning av ett tidsfördriv och en källa till en kunskap som väl aldrig kommer vara en till last), och sedan kommer jag bli lite klarare i mina avslöjanden. För er som nu befarar att jag tänker bli präst kan ta och andas ut - mina ambitioner är av helt annan karaktär och inom en helt annan bransch. Se religionen som en bisyssla.

Det finns en grej som jag aldrig kan förstå. Hur jag än kommer vrida på det, hur många infallsvinklar och perspektiv jag nånsin kommer få och hur många gånger jag än kommer att filosofera över det. Det har att göra med en så banal sak som en stackars liten klädgalge oss dess märkliga förmåga att ständigt lyckas försvinna i garderoben.

Det kvittar hur många galgar jag än köper - jag är alltid minst en galge kort. Det märkligaste utav allt är väl när det går så långt att galgen faktiskt fanns där, typ, kvällen innan, för att sedan spårlöst va' försvunnen. Lägg särskilt märke till att jag genom årens lopp ändån har utvecklat ett särskilt förhållande till mina kära galgar (jag skulle antagligen kunna rabbla IKEA-termer och namn som ett rinnande vatten till och med i sömnen), och då skulle man ju nästan kunna begära nåt slags gensvar. Dock är detta något som de små kära galgarna har missat, och de fortsätter att liksom slukas upp av garderobens innandömen.

En del av er kan kanske tro att det hela har nånting med mina shoppingvanor att göra och att bristen på galgarna helt enkelt är något naturligt, men så är inte fallet. Jag kör nämligen en kontinuerlig rekryteringsprocess av nya BUMERANG och HOPA, och enligt mina högst uttänkta kalkyler borde det råda ett överflöd. I nuläget är det precis så att det funkar - det råder såväl balans som harmoni bland mina garderobsligister - men likväl vet jag att det är ett tillfälligt scenario. Mycket snart kommer stiltjen kvickt att rubbas och övergå till att efterfrågan överstiger utbudet. För så är det. Alltid.

 

Det finns stunder då jag ställer mig kritisk till min prioritering av det jag tog med mig när jag flyttade hemifrån. De allra flesta grejerna är ruggigt genomtänkta sådana, men så finns det en del som jag inte riktigt hittar mening med. Idag blev jag varse om att jag har glömt min mössa - men fått med en rånarluva. En rånarluva. Man kan undra vad jag tänkte med.

Det märks att det börjar gå mot mörkare tider. Imorse när vi kom till jobbet fick vi skrapa rutorna på firmabilen, senare på eftermiddagen ringde mamma från Turkiet och gav en uppdatering ifrån solstolen. Inte helt okej.

Min nya tillvaro - med mer fritid än jag någonsin har varit med om - kommer nu att ta sin början. Framtiden är ganska oviss de närmaste månaderna här framöver, så det gäller att jag är påhittig som jäkeln för att få det att gå runt. Jag kommer här och nu ha tid till allt sånt där man aldrig riktigt hunnit med tidigare, och från och med nu kommer jag att kunna ägna mig åt tidsfördriv så som:

• bakning utav stenugnsbröd - egentligen vet jag inte riktigt vad det innebär, men jag är hyfsat säker på att detta kommer bli rätt klurigt i min lilla pentryugn - ska bli spännande att upptäcka!
• handarbete snedstreck hantverk - ända sedan slöjdlektionerna på mellanstadiet då min lärare hävdade att jag inte kunde virka har jag (åtminstone en del av mig) haft en vilja att bevisa motsatsen
• kvalitetslektyr och litteraturberikning - jag tänker alla de tunga titlar som man gång på gång intalar sig att man nån gång borde läsa men förmodligen aldrig kommer göra, jag tänker, typ, Dostojevskij och Frans Kafka och en himla massa annat. Förberedande manöver: fixa ett par glasögon
• hemmakurs i spännande och främmande språk - häftigast hade varit att lära sig swahili, hindu eller tibetanska, men kanske borde man göra en avgränsning till nåt mera användbart?

Det känns som om jag kommer ha ett brett underlag för en massa uppdateringar framöver.

Efter en lång rad om och men har jag nu bestämt mig.
Jag kommer hoppa av.

Jag trodde att jag var en sån som lyssnade till sitt hjärta och levde ut sina drömmar. En sån som gjorde saker, inte för att det förväntades av en, utan just för att man ville. Här sitter jag nu, med en påbörjad kandidatutbildning i samhällsplanering och med ett annalkande uppsving av akademiska meriter. Antagligen kommer jag till syvende och sist att hamna på Statistiska Centralbyrån och vända på papper och säga "hum". När jag i själva verket vill arbeta med människor, ha världen som arbetsfält och är en upplevelsenarko' utav rang. Vart gick det hela fel, liksom?

Ibland fattar man irrationella beslut som man sedan kommer ångra. Om det för detta fallet funnits en graderad tratt - som i Dantes La Divina Comedia - hade jag befunnit mig i botten. I våras var jag dum nog att välja utbildning med hjärna istället för med hjärta, och idag, ett par månader i efterhand, har jag fått skörda frukten av mitt feltramp. I sällskap med en ständig oro, med funderingar åt allsköns håll och kanter och med en känsla av nåt riktigt fel. Är detta början på min framtid eller bör jag ta till flykten?

Min verkliga passion i livet stavas upplevelser och resor. Att få möta andra människor, att få bjuda på sig själv och att få upptäcka kulturer. Det är så man lär sig bäst - både om sig själv och om världen i stort - och det sträcker sig långt längre än ett enformigt jobb på ett kontor. Min absoluta mardröm är att hamna på ett kontor, att likt fjättrad vid bojor köra samma gamla visa om och om igen. Så varför rör sig min värld allt mer skrämmande nära den där skrivbordsskylten?

Jag står nu vid ett vägskäl där jag måste välja sida. Ska jag fortsätta den upptrampade stigen för att det är det som man förväntar mig att göra, eller ska jag våga språnget utför klippan mot det som känns bättre att göra?

Jag tror att jag har blivit sjuk. Jag är nästan djuriskt trött, min hals har börjat smärta och så har jag ont i mina öron.

"Jaha, du har fått svininfluensan?!"

Nae. Jag vill tro att den gamla hederliga förkylningen fortfarande finns kvar.

Det regnar utanför mitt fönster, vinden den blåser och det är allmänt småruggigt. Det märks att hösten är på ingång nu - och snabbt har det gått. I och för sig har vi haft en hel del soliga dagar nu på sistone, men det har ändån liksom känts i luften. Löven har börjat skifta i olika nyanser, det har blivit mörkt allt tidigare på kvällarna och min teabstinens har börjat göra sig påmind. Ja, nog är det höst, alltid!

Även skolan och handbollen har dragit igång igen (det sistnämnda drog igång för säsongen nu igårkväll, och idag smärtar varenda muskel i min kropp något alldeles otroligt), och det är härligt att komma tillbaka till rutinerna igen. Både de nya och de gamla. Var ju som bekant iväg på busstur med nya klassen igår, och det blev en tur med Skånesightseeing, nya bekantskaper och fika på en åker. Idag är det dags för första föreläsningen och vi börjar inte förrän tre. Antar det är bäst att läsa igenom lite nu i förväg.

 

Uppe med tuppen och jag är riktigt pigg och vaken. Annat var det igårmorse då vi, efter en mycket trevlig strandfest följd av nattbad och en strejkande bastu, vaknade upp på soffan hemma hos Julia. Då var man nära på mer död än levande, men en himla rolig kväll var det i goda vänners lag. Idag, som sagt, är jag utvilad och energisk (?) och redo att återvända till jobbet. Det måste vara havregröten, alltså.

I detta nu tillbringar jag mina sista timmar och min sista natt som harlösabo. Imorgon går flyttlasset med destination Ulrikedal i Lund, och det ska bli så jäkla roligt!
Jag har viljat flytta hemifrån nu sedan ett bra tag tillbaka - att äntligen få ha något eget, att få prova sina vingar och bli självständig. Dagen idag har stavats shopping på Ikea, och nu är jag mer redo än någonsin att ge mig av mot första egna lyan. Hejdå Harlösa - hej, hej Lund!

För nu har man fixat lägenhet och det blir flytt till Lund i juli - jiihaaa!

Rummet är nystädat, dammsugaren har svept fram över golvet och här är skinande rent. Veckan som kommer är det tentavecka, och i sällskap med tillräckligt många facit i bagaget tänkte jag eliminera allt det där som kan förstöra koncentrationen. Alla vet ju att det inte finns något roligare än att städa rummet när man vet om att det ligger trettiosjutusen böcker och en hel hög med papper som man måste ta sig genom, så denna gången ska allt det där va gjort så att det inte finns några godtagbara anledningar att skjuta fram pluggandet.

Ska alldeles strax hoppa in i duschen, göra mig ordning och sen dra in till Lund. Ikväll blir det parmiddag i Malmö, och det kommer nog bli himla trevligt. Tänk förresten att det redan är helg igen - veckan har gått galet fort och man liksom bara flyter med i tempot. Tummen upp för detta!