Inställt Ven
På något vänster blev det ännu en sen natt som lades till räkningen. Jag vet att jag dyrt och heligt gett mitt ord på att jag skulle gå och lägga mig i tid, och det gjorde jag faktiskt, men då jag senare fick sms och vaknade igen ville jag inget hellre än att fortsätta prata. Tidsuppfattningen var inte den bästa men det var däremot sällskapet.
Idag var det inplanerat att jag och Arzana skulle ta en tripp över till Ven, men efter en snabb överblick på både min förkylning och vädret bestämde vi att skjuta fram det. Ven gör ju sig lite bättre i sol och värme, och med tanke på att det hela dagen har åskat och regnat tog vi ett verkligt rätt beslut. Förhoppningsvis kan vi ju hitta en dag (någon gång innan sommarn är till ända) då jag inte sliter på Sodexho och då fröken Abazi är ledig från sitt slit på ålderdomshemmet!
Idag var det inplanerat att jag och Arzana skulle ta en tripp över till Ven, men efter en snabb överblick på både min förkylning och vädret bestämde vi att skjuta fram det. Ven gör ju sig lite bättre i sol och värme, och med tanke på att det hela dagen har åskat och regnat tog vi ett verkligt rätt beslut. Förhoppningsvis kan vi ju hitta en dag (någon gång innan sommarn är till ända) då jag inte sliter på Sodexho och då fröken Abazi är ledig från sitt slit på ålderdomshemmet!
En midsommarnattsdröm
Jag har nyss kommit från jobb, jag mår som jag förtjänar
och jag tror jag kommer spy.
Jag ska aldrig mera dricka.
Chockartat
Oh my God, du är hemma och allting blir konstigt. Härligt.
Insikt
Att öka takten är egentligen enkelt.
Det innebär att öka en nivå. Att göra lite mer. Att visa att man är något speciellt.
Inom idrotten kallar man det att öka takten, och i verkliga livet
kallas det att slå tillbaka.
Jag tror att det är det som jag ska göra. Att öka takten - och att slå tillbaka.
Det innebär att öka en nivå. Att göra lite mer. Att visa att man är något speciellt.
Inom idrotten kallar man det att öka takten, och i verkliga livet
kallas det att slå tillbaka.
Jag tror att det är det som jag ska göra. Att öka takten - och att slå tillbaka.
Inget bra idag
Ibland undrar man hur mycket av det som folk säger som bara är tomt prat. Som egentligen inte menas, men som sägs för att det ska låta fint. Ibland kan jag tro att det är en hel del. Eller också är man för naiv och tror att allting är på gott. Säkert gör man det själv också, eller rättare sagt, det gör man. Trots det faktum gör det ont när det görs utav andra.
Uppradad dagordning
Klockan halv tio, mobilen ringer och en sömndrucken upplaga av mitt alter ego slår upp sina ögon. Det är Veronica från djurparken som frågar om jag kan jobba, men med tanke på mina begränsade möjligheter att ta mig från Harlösa till Höörs utkanter denna morgon tvingas jag avböja och åter somna om.
Klockan halv elva, mobilen ringer och en morgontrött upplaga av mitt alter ego slår åter upp sina ögon. Det är Jönne som med överentusiastisk stämma jublar över det härliga vårvädret, och efter att jag inledningsvis jämrat mig högljutt över min bristfälliga energi lyckas jag på nåt mirakulöst vänster framkalla tillräckligt med kraft för att möta min morgon.
Klockan någonstans mellan elva och trettio och sexton och trettiofem. Min oförmåga till fullständig koncentration gör att mitt schema för dagen blir fullständigt kullkastat. Efter nåt avsnitt av OC inser jag att det yttre speglar det inre, och därför känner jag mig mer eller mindre tvungen att feng shuia mitt rum. Oredan blir helt (eller delvis) uppklarad och sen är alla nöjda och glada. Eftermiddagen fortsätter med plugg om religion och svenska C, och framåt kvällen förhåller talet sig som färdigställt och klart för utskrift.
Klockan lite mer än vad den borde, på god väg mot klockan tjugotvå. Fundering om en tidig nattfrid blandas med eviga förpliktelser och krav på fullständig skärpning. Det sistnämnda ser sig övervunnet och offer för en prioritering. Godnatt på er alla.
Klockan halv elva, mobilen ringer och en morgontrött upplaga av mitt alter ego slår åter upp sina ögon. Det är Jönne som med överentusiastisk stämma jublar över det härliga vårvädret, och efter att jag inledningsvis jämrat mig högljutt över min bristfälliga energi lyckas jag på nåt mirakulöst vänster framkalla tillräckligt med kraft för att möta min morgon.
Klockan någonstans mellan elva och trettio och sexton och trettiofem. Min oförmåga till fullständig koncentration gör att mitt schema för dagen blir fullständigt kullkastat. Efter nåt avsnitt av OC inser jag att det yttre speglar det inre, och därför känner jag mig mer eller mindre tvungen att feng shuia mitt rum. Oredan blir helt (eller delvis) uppklarad och sen är alla nöjda och glada. Eftermiddagen fortsätter med plugg om religion och svenska C, och framåt kvällen förhåller talet sig som färdigställt och klart för utskrift.
Klockan lite mer än vad den borde, på god väg mot klockan tjugotvå. Fundering om en tidig nattfrid blandas med eviga förpliktelser och krav på fullständig skärpning. Det sistnämnda ser sig övervunnet och offer för en prioritering. Godnatt på er alla.
Everyday's a Sunday evening
För en stund sen var jag och övningskörde tillsammans med min morfar. I ungefär samma veva kom jag fram till att jag beundrar hans mod att ge sig ut på vägarna tillsammans med sitt ganska trafikfarliga barnbarn. Han borde egentligen få en medalj för att han tar på sig detta ansvar, för jag antar att det finns en anledning till varför min kära mor inte längre är så pigg på att köra med mig. Det är ju inte så att jag är alldeles jävlig, men visst fan finns det brister.
Alldeles nyss skrev jag klart mitt medicinarbete om diabetes. Efter en snabb koll på anvisningarna var det visserligen precis att A4-bladen kom att utgöra en duo, men med tillräckligt radavstånd och någon blankrad kan man faktiskt fixa det mesta.
Om ungefär tre timmar är det dags för söndagens pass på Online. Detta betyder att jag kommer missa One Tree Hill, men vad gör man inte om man är tvungen att få ihop sina timmar? Funderar förresten på att säga upp mig (eller i alla fall ansöka om uppehåll) inom de kommande dagarna, för med den pågående slutspurten innan studenten känns det som att två stycken jobb är det samma som att ta sig vatten över huvudet. Nästa helg är det nämligen återkomst till djurparken, och med tanke på att de flesta helgerna i maj månad kommer ägnas åt Sodexho känns det som om tiden kommer glida ifrån mig. Sen börjar jag dessutom tröttna på telefonförsäljningen. Riktigt ordentligt.
Alldeles nyss skrev jag klart mitt medicinarbete om diabetes. Efter en snabb koll på anvisningarna var det visserligen precis att A4-bladen kom att utgöra en duo, men med tillräckligt radavstånd och någon blankrad kan man faktiskt fixa det mesta.
Om ungefär tre timmar är det dags för söndagens pass på Online. Detta betyder att jag kommer missa One Tree Hill, men vad gör man inte om man är tvungen att få ihop sina timmar? Funderar förresten på att säga upp mig (eller i alla fall ansöka om uppehåll) inom de kommande dagarna, för med den pågående slutspurten innan studenten känns det som att två stycken jobb är det samma som att ta sig vatten över huvudet. Nästa helg är det nämligen återkomst till djurparken, och med tanke på att de flesta helgerna i maj månad kommer ägnas åt Sodexho känns det som om tiden kommer glida ifrån mig. Sen börjar jag dessutom tröttna på telefonförsäljningen. Riktigt ordentligt.
Framtidsvisioner
Angående det förra så har jag lyckats reda ut det. Och som en förklaring på detta så är det bara ett sista-utvägs-alternativ. Ingenting som jag egentligen är särskilt ambitiös med, utan mer som en fallskärm ut ifall att. Skulle det skita sig totalt så är jag i alla fall inte både arbetslös och sysslolös. Hälften kan ju räcka.
Saknad rubrik
Idag är jag hemma från skolan. Om man har haft 39 graders feber i dagarna två så är det enligt min mor synonymt att hellre stanna hemma en dag för mycket än en dag för lite. Dessutom kan jag ägna denna dagen åt sånt som jag verkligen behöver, det vill säga...
- dra nytta av en maximal sovmorgon - spikat, jag sov till elva
- renskriva mitt medicinarbete om glutenintolerans - tråkigt men nödvändigt ont, skriv och belönas med mvg
- koppla av, tillfriskna och passa på att fortsätta läsa Sophie Kinsellas "Mina hemligheter" - helt okej argument
Jag vill inte bliva stur
Idag började jag på allvar att oroa mig för min framtid. Jo, faktiskt. Det är först nu som jag börjar inse att det faktiskt bara är två månader kvar tills jag inte längre har någon skola att falla tillbaka på varje dag jag vaknar. Fram tills nu har det faktumet bara varit sinnessjukt skönt och stimulerande, men från och med idag så började det så sakteliga gå upp för mig vilken trygg tillvaro man ändå är invaggad i. Tillsammans med Tozz reflekterade jag över faktumet att det varit så enkelt tidigare genom att likna det hela med Pippi Långstrump och krummelurpillret. Kära lilla krummelur, jag vill aldrig bliva stur. Jag menar, i detta nu är det faktiskt hög tid att jag börjar planera mitt liv, och det är nog så problematiskt. Jag har faktiskt rent av ångest.
Våroptimism
Igår tog jag det första stapplande steget in i den nya fasen. Det är förändring i luften. Därför funkar det bra.
En tämligen nybakad nittonåring
Efter en himla massa klödd med bloggen och att jag under flera dagar nekats åtkomst har jag nu hittat tillbaka. Som om inte det vore nog har jag även hunnit investera i en skärbräda, mött vårens sköna solstrålar och blivit ett helt år äldre.
19-årsdagen innebar förutom en del presenter, gratulationer och firande även byte till sommartid, och mycket därför hann dagen passera innan jag knappt hunnit reagera. I övrigt så vägde ju firandet både i fredags och lördags upp det hela, så då jag framåt elva på kvällen (då den ju fram tills nu egentligen varit tio) kändes det så pass förvirrande att jag nära befarade att det var åldern som gjorde sig påmind om sin ankomst. Kan hända så var jag fortfarande sliten efter lördagkvällens bowlingbravader i Landskrona också, för den kvällen innehöll det mesta blandat med alkohol i baren.
Som sagt var så är våren kommen på allvar här denna veckan. Det är så skönt att det börjar bli ljusare nu om kvällarna, och då jag igår eftermiddags tog en promenad vid Lundagård innan jobbet kändes det fett underbart att bara spatsera runt och insupa vårluften. Skulle det nu mot förmodan komma mer snö så tror jag att jag kastar in handduken och går i ide under täcket för gott.
19-årsdagen innebar förutom en del presenter, gratulationer och firande även byte till sommartid, och mycket därför hann dagen passera innan jag knappt hunnit reagera. I övrigt så vägde ju firandet både i fredags och lördags upp det hela, så då jag framåt elva på kvällen (då den ju fram tills nu egentligen varit tio) kändes det så pass förvirrande att jag nära befarade att det var åldern som gjorde sig påmind om sin ankomst. Kan hända så var jag fortfarande sliten efter lördagkvällens bowlingbravader i Landskrona också, för den kvällen innehöll det mesta blandat med alkohol i baren.
Som sagt var så är våren kommen på allvar här denna veckan. Det är så skönt att det börjar bli ljusare nu om kvällarna, och då jag igår eftermiddags tog en promenad vid Lundagård innan jobbet kändes det fett underbart att bara spatsera runt och insupa vårluften. Skulle det nu mot förmodan komma mer snö så tror jag att jag kastar in handduken och går i ide under täcket för gott.
Försvunnet inlägg
Alldeles nyss råkade jag bli av med ett riktigt långt och optimistiskt blogginlägg som var proppfullt med glädje och lycka efter dagen idag. Istället tvingas jag att komprimera ihop dessa ljuspunkter i ett par halvtaskiga rader på grund av brist på energi och uppgivenhet över datorkraschen, och då blir det i regel ingen höjdare.
I vilket fall som helst så kan jag sträcka mig till att bjuda på att jag nyss varvade ner från min lyckade arbetsdag genom att genomföra ett elektroniskt horoskop. Detta fastslog bland annat att
- min favoritfärg (läs röd) innebär att jag är uppmärksam på mitt liv och är full av kärlek
- jag försöker njuta av livet till fullo och att mitt kärleksliv snart ska börja blomstra
- året kommer att bli bra för mig och att jag kommer att upptäcka att jag är förälskad
- jag är en spontan person som föredrar äventyr
- mitt liv kommer att ta en ny vändning som är till det bättre för mig och som kommer att göra mig glad
Och det låter ju ändån jäkligt najs.
Men kanske inte
Ha. Ha. Ha. Jag tar tillbaka det jag anade.
En lättnadens suck
Just nu mår jag riktigt bra. Dagens besök på vårdcentralen visade att det inte var någonting farligt och att jag inte behöver oroa mig. Den längre tidens smärta kan bero på en överansträngning som inte fått möjlighet att rehabiliteras, och min mor har till och med gett löfte om att bekosta en massagetid för min räkning.
Det mest positiva är att allting är lugnt - och framförallt att jag kan vara lugn.
Det mest positiva är att allting är lugnt - och framförallt att jag kan vara lugn.
Morgonstund har guld (?) i mun
Idag ägnade jag mig åt skönhetssömn fram till klockan 11. I alla fall om man bortser från ett tidigare hastigt uppvaknande vid 8-snåret då min militanta moder beordrade mig att stiga upp och svälja penicillin, och efter att jag frustrerat insett att de där tablettkapslarna helt och hållet kommer att styra mitt liv under de tio närmaste dagarna valde jag att snabbt krypa tillbaka under täcket då sväljmekanismen var utförd. Det kan hända att min dygnsrytm kommer att bli ordentligt messed up, men i vilket fall som helst så höll jag mig kvar vid 11-tiden.
Då jag iförd morgonrock väl var vaken och satt och sörplade på mitt te ringde det kort därefter på dörren, och Marina och Evelina förärade mig med en visit. Det var en trevlig start på dagen, men det innebar också överlämning av läxor och skolarbete som snabbt gjorde mig smärtsamt medveten om att det pågår ett liv även utanför denna sjukskrivningsbubbla. Väldigt mycket ett liv som pinnar på i ett rasande tempo, och därmed blir kontentan och den bistra sanningen att jag från och med nu måste lägga in en ytterligare växel för att hålla mig a jour med verkligheten. Faktum är att jag gärna hade stannat kvar i illusionen ett litet tag till.
Då jag iförd morgonrock väl var vaken och satt och sörplade på mitt te ringde det kort därefter på dörren, och Marina och Evelina förärade mig med en visit. Det var en trevlig start på dagen, men det innebar också överlämning av läxor och skolarbete som snabbt gjorde mig smärtsamt medveten om att det pågår ett liv även utanför denna sjukskrivningsbubbla. Väldigt mycket ett liv som pinnar på i ett rasande tempo, och därmed blir kontentan och den bistra sanningen att jag från och med nu måste lägga in en ytterligare växel för att hålla mig a jour med verkligheten. Faktum är att jag gärna hade stannat kvar i illusionen ett litet tag till.
Planer inför framtiden
Precis i detta nu är det 122 dagar kvar till studenten. Det känns nästan surrealistiskt att tänka att man snart har tagit sig igenom alla åren i skolbänken, och att man som nybakad student snart ska ta steget ut i det verkliga livet där arbetslöshet och platsbanken.se kommer att vara ens trogna följeslagare. Det går inte att beskriva hur mycket jag längtar.
Med drygt fyra månader kvar till studenten känns det bra att ha någorlunda koll på allt det där praktiska. Balklänningen är sedan några månader tillbaka kirrad och sänd till skräddaren, tid för håruppsättningen är fastställd och bokad och till och med studentåket är fixat och planerat. Ibland är det tur med killkompisar som bestämmer sig för att köpa Merca, och som om inte det vore nog så kommer gänget att inleda med kollektivt lastbilsflak i Eslövs innerstad innan vi slutligen hoppar in i stiliga vrålåk för att åka hem och mottagas av släkt och vänner. Som jag har längtat efter det här så länge jag kan minnas - hur den vita studentmössan pryder den kortvuxna lantortstjejen som under otaliga år offrat såväl blod, svett och tårar för att nå det mål som fungerat som morot under tolv års tid. Det kommer att bli stunden av lycka.
Även om framtidens planer har fått sig en ordentlig törn på sistone verkar det på nåt vänster som om det kommer reda ut sig ändå. De närmsta dagarna efter studenten är vikta åt London, och även om destinationen för närvarande är relativt suddig så kommer hösten att tillbringas på resande fot någonstans i världen. Riktlinjerna finns där, och det hänger egentligen bara på att backpackssambon ska börja att verkligen agera. Bollen är hos dig nu - tärningen är kastad.
Med drygt fyra månader kvar till studenten känns det bra att ha någorlunda koll på allt det där praktiska. Balklänningen är sedan några månader tillbaka kirrad och sänd till skräddaren, tid för håruppsättningen är fastställd och bokad och till och med studentåket är fixat och planerat. Ibland är det tur med killkompisar som bestämmer sig för att köpa Merca, och som om inte det vore nog så kommer gänget att inleda med kollektivt lastbilsflak i Eslövs innerstad innan vi slutligen hoppar in i stiliga vrålåk för att åka hem och mottagas av släkt och vänner. Som jag har längtat efter det här så länge jag kan minnas - hur den vita studentmössan pryder den kortvuxna lantortstjejen som under otaliga år offrat såväl blod, svett och tårar för att nå det mål som fungerat som morot under tolv års tid. Det kommer att bli stunden av lycka.
Även om framtidens planer har fått sig en ordentlig törn på sistone verkar det på nåt vänster som om det kommer reda ut sig ändå. De närmsta dagarna efter studenten är vikta åt London, och även om destinationen för närvarande är relativt suddig så kommer hösten att tillbringas på resande fot någonstans i världen. Riktlinjerna finns där, och det hänger egentligen bara på att backpackssambon ska börja att verkligen agera. Bollen är hos dig nu - tärningen är kastad.
Veni vidi vici
Jag klarade mig igenom operationen. Jag kan inte påstå att jag för tillfället mår sådär jättebra, men med tanke på omständigheterna är det väl i alla fall hyfsat. Det gör ont, min energi pendlar värre än en berg-och-dalbana men jag fick åtminstone komma hem tidigare än beräknat. Jag kom hem redan igår, iförd en turban och tillsammans med en hel drös panodil.
Operationen i sig gick tydligen över förväntan, åtminstone om man räknar från det att jag blev nersövd och fram till att jag vaknade. Innan dess var det nämligen smått kaotiskt, och jag spelade ut mitt fulla register av känslotillstånd och sinnesstämningar. Det sista jag minns från det att jag kom ner till OP-avdelningen är ett dimmigt töcken av tappra narkosläkare som gjorde sitt yttersta för att få mig på andra tankar. Det pratades planer efter studenten, personalen försökte övertyga mig om att jag var i trygga händer, och sen blev allting svart.
Som sagt, operationen avverkades med önskvärt resultat. Jag har nu ännu ett inopererat hörselben, vilket också innebär att jag är lite mer fejk än jag varit tidigare. Det syntes inga tecken på kvarvarande cholesteatom, så om jag har fattat det rätt (och om jag nu inte skulle komma att få maximal otur) så var detta den sista operationen. Jag antar att det väger tyngre än de jobbiga veckorna som jag nu har framför mig, och jag är ganska övertygad om att jag snart ska ha funnit tillräckligt jävlar anamma för att ge mig på min comeback.
Operationen i sig gick tydligen över förväntan, åtminstone om man räknar från det att jag blev nersövd och fram till att jag vaknade. Innan dess var det nämligen smått kaotiskt, och jag spelade ut mitt fulla register av känslotillstånd och sinnesstämningar. Det sista jag minns från det att jag kom ner till OP-avdelningen är ett dimmigt töcken av tappra narkosläkare som gjorde sitt yttersta för att få mig på andra tankar. Det pratades planer efter studenten, personalen försökte övertyga mig om att jag var i trygga händer, och sen blev allting svart.
Som sagt, operationen avverkades med önskvärt resultat. Jag har nu ännu ett inopererat hörselben, vilket också innebär att jag är lite mer fejk än jag varit tidigare. Det syntes inga tecken på kvarvarande cholesteatom, så om jag har fattat det rätt (och om jag nu inte skulle komma att få maximal otur) så var detta den sista operationen. Jag antar att det väger tyngre än de jobbiga veckorna som jag nu har framför mig, och jag är ganska övertygad om att jag snart ska ha funnit tillräckligt jävlar anamma för att ge mig på min comeback.
Inför imorgon
Så var Danmark europamästare och för första gången någonsin innehavare av en stor och mäktig titel. Grattis Danmark - och grattis Ulrik!
Efter den gångna nattens ynka femtimmarssömn börjar tröttheten nu att hinna ikapp mig. För bara en stund sedan somnade jag totalt bort ifrån One Tree Hill, och just nu märker jag att jag gör riktigt usla övergångar mellan mina ämnen, men det är helt enkelt sånt som ni får ta. Tidigare kände jag mest att sömnen idag egentligen kunde kvitta eftersom jag ändå ska ligga nedsövd och sova hela dagen imorgon, men just nu håller jag på att ändra uppfattning.
Tvärtom så tror jag att jag snart ska packa ihop mina saker, göra mig ordning och sedan gå och sova. Nu börjar det nämligen att hända. Nu börjar jag inse att det faktiskt är dags imorgon, och att jag i och med detta förhoppningsvis inleder den sista operationen. Ibland (och faktiskt ganska ofta) är det min mormor och morfar som ger mig inspiration och motivation att göra det bästa av svåra grejer, och tidigare idag pratade vi om just den drivkraften - att det där och då bara är sig själv och sitt eget omdöme man kan lita till för att kunna ta sig igenom även motgångar. När man är där gäller det att man rannsakar sig själv, hittar den inre glöden och gör det bästa av situationen. Att man sedan har sina nära och kära omkring sig är den avgörande orsaken till att man är stark nog att klara av att finna den.
Cholesteatomnostalgi
Som sagt i tidigare inlägg så var jag på inskrivning på sjukhuset idag. Jag fick träffa min eviga följeslagare Sven Lindberg, jag fick hoppa fram och tillbaka mellan britsen och stolen iförd en blodtrycksmanchett, jag fick träffa provtagare för audiogram, jag fick träffa läkarpersonal och diskutera mitt allmäntillstånd och jag fick träffa narkosläkare för att reda ut min kommande operationssituation. Det känns lite smått skrattretande det där, mitt eviga fram-och-tillbaka-hoppande mellan ÖNHs lokaler. Det är nästan som om vi utgör en liten familj, jag och sjukhuspersonalen. Vi har ju faktiskt fått dras med varandra ända sen 1999, och med andra ord har de senaste nio åren av mitt liv kantats av cholesteatomproblem och ett okänt antal operationer.
Under det relativt lättsamma samtalet med narkosläkaren fick jag reda på att de nio åren har varit minnesvärda även för sjukhuspersonalen. En snabb koll i mina journaler visade nämligen på att jag, som narkosläkaren uttryckte det, "gjort ordentligt intryck på samtliga inblandade". Jag är väl beredd att hålla med, och jag antar att det inte är särskilt många andra som i ren hysteri slagit till operationspersonalen, svimmat av mitt framför ögonen på farbror doktorn och varit ordentligt oregerlig i de flesta pressade situationer. Journalskommentarer som "fullkomligt panikslagen" och "livrädd och på gränsen till hysterisk" talade lite för sig själva.
Under det relativt lättsamma samtalet med narkosläkaren fick jag reda på att de nio åren har varit minnesvärda även för sjukhuspersonalen. En snabb koll i mina journaler visade nämligen på att jag, som narkosläkaren uttryckte det, "gjort ordentligt intryck på samtliga inblandade". Jag är väl beredd att hålla med, och jag antar att det inte är särskilt många andra som i ren hysteri slagit till operationspersonalen, svimmat av mitt framför ögonen på farbror doktorn och varit ordentligt oregerlig i de flesta pressade situationer. Journalskommentarer som "fullkomligt panikslagen" och "livrädd och på gränsen till hysterisk" talade lite för sig själva.