Linda Bromèe

Med en sisådär en och en halv månad kvar till december börjar min längtan efter julen tillta något enormt. Häromdan beställde jag därför hem ett gäng gamla julkalendrar för att uppleva lite nostalgi och för att ladda upp lite så smått redan nu.

Först ut har Pelle Svanslös från 1997 fått dyka upp i rutan. Även om den inte är riktigt så bra som man minns den (eller rättare sagt tyckte när man var åtta) är den faktiskt riktigt rolig på sina ställen! Bill och Bulls kommentarer är ju bara för härliga och får mig att skratta både högt och ofta här i tv-soffan. Perfekt mys såhär i höstmörkret!

Världens bästa Ernst har varit mitt frukostsällskap på balkongen denna morgon. Något oförlåtligt missade jag nämligen säsongspremiären av programmet förra veckan, så väl är det ju att playen finns att tillgå.

Man kan nog säga att Ernst Kirchsteiger spelar en ganska stor roll i min familj. Min kära far har fått utstå otaliga gliringar om denna händige man, det kastas ofta kommentarer såsom "åh, vad han är duktig, den där Ernst!" och i julas klädde min syster in huset med stora tidningsurklipp med budskapet "Ingen jul utan Ernst!".

Vinter eller sommar spelar ingen roll, men så länge sommaren är här med sin underbara värme passar jag på att njuta kungligt. Ingen sommar utan Ernst!

Ni missade väl inte Ullared igårkväll? Personligen satt jag självklart bänkad tillsammans med en kopp te och njöt, och det var många (och höga) skratt som kom över mina läppar under timmen.

Det är antagligen ingen av den svenska befolkningen som kunnat undgå Gekås-hjältarna Rose-Marie och Kjell. I gårdagens avsnitt var Kjell och döttrarna ute och paddlade kanot - och det var förmodligen det roligaste jag har sett. Någonsin. Mitt emellan skrattsalvorna lyckades jag också samla mig tillräckligt för att se den parallell som det liksom inte gick att blunda för. Själva incidenten var som plockad från min barndoms somrar i småländska Timmernabben, då familjen Bromèe skulle inviga sin nyinköpta kanot. Vi hann knappt få på oss flytvästarna förrän vi hade fastnat i ett fiskenät. Och paniken utbröt.

Naturligtvis var det inte bara jag som såg den kopplingen igårkväll. I takt med programmets signaturslinga plingade det plötsligt till i min mobil och ett sms från min mamma trillade in.

Pappa ska beställa plats till husvagnen sidan om Kjell till sommaren, i tre veckor - ska du med?

Ja, vad ska man säga? Sverige är ju ändån himla fantastiskt.

Det finns stunder då man inte vill göra något annat än att bara ta det lugnt. Att man liksom bara vill strosa runt i pyjamasen, sätta upp håret i en lagom oattraktiv knut, svepa in sig i en filt och kolla avsnitt av One Tree Hill. Här har vi historian om min kväll, gott folk, och jag har skrattat och gråtit om vartannat. Jag har förmågan att bli alldeles överdrivet och känslomässigt involverad i seriens karaktärer, och vid ett numera okänt antal tillfällen har jag kommit på mig själv med att i ena stunden garva sanslöst och okontrollerat för att i nästa böla så mascaran rinner. Är det inte bra, så säg!
 

Idag var det stora rubriker som väckte mitt intresse i Metro.

...i kvällens avsnitt av "Svenska Hollywoodfruar" får Anna Anka möta sin exmake, som hon har delad vårdnad om dottern Ellie, 7, med. Men när dottern ska överlämnas efter en helg hos sin pappa blir han arg över att Anna har ett tv-team med sig. Han kör iväg med dottern kvar i bilen - Anna följer efter.

Biljakten går över Los Angeles gator och Anna är väldigt upprörd över den kaotiska situationen.

De andra fruarna tar det något lugnare, med husletande och tillfixning av åderbråck.

Hur har jag egentligen kunnat undgå denna fullständigt geniala serie? När klockan slog 21 satt jag självklart bänkad för att bevittna infernot (dessutom tvingade jag Björn att kolla på det med mig!), och sedan dess har jag varit alldeles frälst. Kvalitets-tv, kära vänner, kvalitets-tv!