Linda Bromèe

Snart åker vi, så detta blir med största sannolikhet årets sista blogginlägg. När jag är hemma igen är det 2008, ett år som ska bli det bästa någonsin.
2007 har bjudit på många spännande upplevelser. Jag har träffat en massa nya människor och vunnit vänskap som växt sig starkare än vad jag någonsin kunde ana. Jag har sett spännande platser och varit med om upplevelser som jag aldrig kommer att glömma. Jag har varit med om både med- och motgångar, jag har förlorat en släkting men har i de svåraste stunderna insett vilka mina sanna vänner egentligen är. Jag har med er hjälp kommit på rätt köl igen, och jag har lärt mig vad som är viktigast i livet.
Tills vi hörs igen; gott nytt år på er allihopa, vi ses igen 2008!

Så var de nominerade till P3 Guld 2008 granskade från topp till tå, och så här föll mina röster.

• Årets nykomling - Those Dancing Days
• Årets manliga artist - Lars Winnerbäck (den enda värdiga motståndaren i kampen om priset skulle väl i så fall vara Jens Lekman, men att Mange Schmidt och Danny ens är nominerade - var det inte årets manliga som skulle koras?)
• Årets kvinnliga artist - Miss Li
• Årets låt - "Vi kommer att dö samtidigt" med Säkert! (här var det riktigt svårt, men Sahara Hotnights "Cheek to cheek" fick till slut se sig besegrad
• Årets grupp - kent (ett självklart val, men det ska tilläggas att årets nominerade verkligen är värdiga vinnare allihop. The Ark, Mando Diao, Sahara Hotnights, Shout Out Louds - det har varit ett bra 2007)
• Guldmicken - Salem al Fakir

Kvällen då det var dags att ta sin tillflykt från allt vad släktingar och jul heter passerade mig alldeles obemärkt. Juldagssvirandet var ingenting som för stunden lockade särskilt mycket då det räckte gott och väl med det underhållande samtalet från Jönne som av ren principövertygelse om att nycklarna var stulna ropade ut en mängd ilskna könsord. Annandag jul däremot, den har potential.

Så här dagen efter julafton infinner sig en känsla som närmast kan liknas vid en jobbig bakfylla. Mitt huvud värker något så extremt att jag nästan börjar undra om det är en ilsken tomteorkester som går loss med sina trumpinnar där inne, och ända sedan jag sömndrucket slog upp mina ögon imorse (läs förmiddags) så har huvudvärken förföljt mig likt en ihärdig stalker.

Tillbaka till gårdagen. Igår firades en av de mysigaste julaftnarna på länge, och mycket av det beror väl på att den firades hemma hos mormor och morfar precis som den alltid gjorde förr. I vanlig ordning bänkade vi oss framför Kalle vid tretiden, vartefter vi minst lika ivrigt följde upp tv-tittandet med "Kan du vissla Johanna?" medan vi traditionsenligt inväntade familjen Lennartsson.
När samtliga släktingar slutligen hade anlänt fortsatte kvällen med julmat och pysmys, och när det sedan var dags för julklappsutdelningen så riktades många lyckliga ansikten mot morfar som efter de senaste årens bojkotter valde att damma av den gamla tomtedräkten.

För min del innehöll julklapparna bland annat tillökning av resekassan, en dockstation till iPoden, den högt eftertraktade morgonrocken, diverse skönlitteratur, säsong 2 av One Tree Hill och nya kläder. Jag var helt klart nöjd, och det var också kul att se att mamma och pappa verkligen uppskattade sina julklappar i form av mp3-spelaren och Kosta Boda-glasen som deras dotter så snällt hade gett till dom.

Imorgon ser det ut som det bär av på mellandagsrea, och även om min budget för närvarande är ganska begränsad hoppas jag ändå fynda något att utöka min garderob med. Om inte annat så är det väl läge att investera i de sista förberedelserna inför nyårsresan till Idre, men mer om detta lär väl dyka upp imorgon.
Nu ska jag nämligen rikta in mig på att övervinna min huvudvärk. Det är du och jag, alvedon, och tillsammans ska vi nog utföra stordåd.

Tidigare idag markerade jag slutet på ett drygt sex års långt äktenskap, och det var ett farväl som gjorde otroligt ont att behöva ta. Har man levt sida vid sida och haft en person i ens närhet så är avsked en svår sak att ge sig i kast med, och som en klok människa en gång sade så innebär ett farväl att en del av en själv dör. Man säger hejdå, man saknar och man dör en smula.

Även om jag ända sedan vårt första möte vetat om att denna dagen skulle komma, så har jag ändå på något naivt sätt hoppats på att det skulle gå att slippa. Någonstans trodde jag att vi skulle ha makten att skjuta upp vårt farväl, att det som var vårt skulle pågå i det oändliga och att det inte skulle finnas något att kalla för slut.
Jag antar att verkligheten hann ikapp mig i samma stund som vårt äktenskap närmade sig sitt klimax, och även om vår sista tid tillsammans har innehållit mycket tårar och blandade känslor så hade jag ändå aldrig kunnat förutspå hur allt skulle kännas då tiden var inne. Det var ett farväl som sved i mitt hjärta, och vad som än händer så kommer du alltid att finnas kvar inom mig.

Du är och kommer alltid förbli mina drömmars man - skulle jag insupa Amortentia så skulle jag känna doften av storslagna äventyr, det spretiga kolsvarta håret, adrenalinet efter en avverkad quidditchmatch och förminnelse av det mod som bara Pojken som överlevde kan uppnå.

Jag älskar dig Harry, och det kommer jag alltid att göra.

Det är paus i Bingolottos uppesittarkväll och jag tar min tillflykt till bloggosfären. Imorgon är det julafton, och kvällen innan firas på precis samma sätt som den har gjort i alla andra år.
Det finns en typisk medelsvensson inuti mig vars hjärta klappar troget för allt vad traditioner heter, och kvällen före julafton ska tillbringas med bingospel med mamma medan pappa har somnat ifrån såväl Olof 62 som Ivar 21. Så har det varit i alla år, och så ska det förbli. Dock måste jag erkänna att det var bra mycket roligare på Lokets tid då Bingoberra hoppade i takt till programmets signaturmelodi och då lådorna markerades med en dekorativ docka och varierande landskapsblommor. Det är som dom säger; det var bättre förr.

Kvällens föreställning i form av Zorba på Malmö Opera inleddes precis så anmärkningsvärt som det bara var möjligt. Tidsoptimister som vi är var vi naturligtvis på tok för sent ute, och samlingstiden 18.40 var bara att glömma. I all hast kastade vi oss in i bussen mot Triangeln, vartefter vi utförde en hastig språngmarsch i riktning mot operahuset för att därefter ställa till med en ordentlig scen borta vid trafikljuset. För vår inre syn kunde vi se diverse scenarion framför oss, och när vi som bäst började befara att föreställningen skulle vara igång samtidigt som vi skulle göra en utmärkande dunderentré valde vi att pinna på i en ytterligare växel. Med andan i halsen och med rosiga kinder störtade vi in genom dörrarna på operan, bara just för att
1) utbryta diverse komplikationer med foajepersonalen på grund av avsaknaden av våra biljetter
och 2) bli ordentligt uttittade av de ordentligt uppklädda pantertanterna

Knappt hann vi reagera förrän lärar-Marie kommer nedglidande för trappan som en annan galapremiärs-wannabe, och då hon med våra biljetter i högsta hugg gjorde det klart för oss att "det ju var roligt att vi alla hade lyckats komma hit innan det hela började".
Själva föreställningen var mer som en musikal än opera (inte för att jag är särskilt gammal i gamet, men medräknat West Side Story så var ju detta i alla fall mitt andra besök på Storan), och det var en schysst story som dock hade en aningen diffus innebörd vissa stunder. Summa summarum ett kul torsdagsnöje.

Nu är det bestämt dags att tänka på refrängen (hjälp, innefattar mitt vokabulär verkligen sådana uttryck?!), och det ska verkligen bli skönt att ta igen de senaste nätternas förlorade sömn. Imorgon betyder ledigt för SP3C, och det betyder också att jag kommer sova ut ordentligt och därmed kan unna mig ett OC-avsnitt innan det är dags att släcka ner. Imorgon publiceras den ocensurerade lussevaksrapporten, så häng på låset bäst ni kan så länge.

Med tanke på gårdagens galej blev det en snabb visit på Berga innan jag var mer eller mindre tvungen att åka hem. Då jag vid uppvaknandet fortfarande befann mig i icke nyktert tillstånd hanns det med luciatåg och en historialektion innan jag slutligen stod framåtlutad över skoltoaletten och vände ut och in på min mages innandömen.
I vilket fall så var det en högst nöjsam kväll igår, och en mer detaljerad redogörelse dyker upp någon gång i afton alternativt imorgon bitti. Just nu tampas jag nämligen med den allt tyngre frågan hur jag ska lyckas bli pigg och energisk inför operan ikväll. Halleda.

100% osminkat, piercingbekännelser efter ett avslöjande Klodvig, besök hos syrran på sjukhuset och stenhård fys på kvällens träning är historien om min dag. Inte ett dugg om Nobel. Jag kommer att ha ont när jag vaknar imorgon.

När jag vaknade imorse var jag fortfarande totalt ovetandes om vad som komma skulle. I den sekund som jag slog upp mina ögon och sömndrucket mötte dagens ljus hade jag ingen aning om att jag och fröken Dahlqvist ett antal timmar senare skulle spendera över en timme på en bilverkstad, skrika högt åt smärtande skoskav och framåt kvällen tappert kämpa oss igenom la grand finale på Eslövs quiznight.
För att återge en något mer detaljerad redogörelse av kvällens eskapader så kan man sammanfatta vår storslagna succé i ett par numera klassiska höjdpunkter som samtliga slutade med diskvalificering

• Emmis heroiska insats under trestegstävlingen då hon med ihopbundna ben lyckades fuska så mycket att hon helt utan förvarning ramlade omkull mellan borden
• Nillas imitation av den för henne helt okände Sean Connery då hon på grund av sin plötsliga tunghäfta och tilltagande hjärnsläpp blev både utskrattad och diskad
• Undertecknads bevis på geografiska kunskaper då jag ståendes på en stol med ryggen mot en gigantisk overhead-Skånekarta utnämnde Harlösa till Skånes metropol

Lag Sextanten kommer med allra största sannolikhet att bli ordentligt synade inför nästa visit i Gästgivarens muntra atmosfär.

Den 4 december år 2007 inträffade det något historiskt inom svensk idrott. Idag blev nämligen Anja Pärsson den förste någonsin att vinna bragdguldet för andra året i rad. Även om Björn Borg, Stenmark och J.O Waldner även dom kan sälla sig till "två-medaljsskaran" så kan dom ändå inte mäta sig med Pärsson - på det här sättet har Anja visat prov på att tjejer verkligen kan och att girlpower är ett begrepp som sträcker sig långt mycket längre än kryddpoptjejernas ledord under 90-talets andra hälft.

För att raskt övergå till mitt hjärtas sanna kärlek gör vi bäst i att bege oss till planen där termer som stürmer, gurkburk och Linells Lakejer är mer regler än undantag. För närvarande bedöms nämligen de svenska damerna, det leende landslaget, ha en "drömchans" att kunna ta sig till OS-kval utan att ens behöva spela. Det hela hänger ju som bekant på Rysslands, Tysklands, Frankrikes och Ungerns framfart under pågående VM. Förutom att mitt indiehjärta slår och slår och slår, så klappar det även varmt för den blågula fanan. Det hade varit riktigt kul att kunna heja på i slutet av mars.

I skrivandets stund är det väl ingen som kunnat undgå dramatiken och rubrikerna kring Ljubomir Vranjes. Nu står det klart att det inte blir något EM för hans del, men även om det känns tråkigt att inte kunna se fram emot några otroligt skickliga och till synes omöjliga mål från dennes sida så måste jag ändå säga att jag förstår beslutet helt till fullo. Tills vidare kan jag bara hoppas att han snart kommer att återhämta sig, och att min flygande köttbullsfavorit snart är tillbaka på planen igen.

Min mor är nu informerad om den nya mobilen, och jag måste säga att hon tog det hela förvånansvärt bra. Nästan för bra faktiskt. Till skillnad från att förvandlas till en ursinnig modersgestalt med konservativa tankegångar blev reaktionen nästan ingen alls. Det mest uppseendeväckande som inträffade var väl således att hon nickade förstående samtidigt som hon iklädde sig ett otroligt oattraktivt hårband som hon hittade bland gömmorna någonstans i skåpet - med allra största sannolikhet i den del av skåpet vars innehåll redan för länge sedan har passerat sitt bäst-före-datum. Jag älskar min mamma. Riktigt, riktigt mycket.