Länge leve Ikea
När vi långt om länge kommit hem igen hade jag det smått bekymmersamt att montera ihop mina nyinköpta Lingo Medaljong-lådor, men efter ett okänt antal minuter hade jag lyckats överträffa min tekniska sida ordentligt.
Säga vad man vill - men du visste fan i mig vad du gjorde, Ingvar Kamprad!
Om du lämnade mig nu
Min blivande hemvist
Här bor många av traktens kändisar i pampiga villor
Jag tror att jag och Marina kommer att få en spännande vistelse i Düsseldorf!
Bortträngning av min manliga sida
För att återerövra min kvinnlighet ska jag i detta nu vara extremt tjejig genom att kolla Hur man blir av med en kille på tio dagar samtidigt som jag dricker oboy i sängen och förbereder mig mentalt inför värdfamiljsresultatet imorgon. Simultanförmågan är hög denna afton.
En högst horribel tilldragelse
Under stora delar av förmiddagen har jag hört konstiga ljud uppifrån en låda ståendes på en hylla, och i takt med att detta ljud växt sig både högre och än mer skräckinjagande har min fantasi skenat iväg ordentligt. Jag har föreställt mig en mängd skrämmande varelser som kunnat tänkas frammana dessa ljud, och med tanke på min fruktansvärda fobi mot spindlar och andra obehagliga kryp så har min fantasis varelser agerat som just oktettrelaterade. Faktum är att jag varit så uppjagad att jag demonstrativt förflyttat mig på betryggande avstånd från denna ljudkälla, men då jag inte längre kunde ignorera ljudet var jag helt enkelt tvungen att undersöka saken.
Utrustad med paraply och diverse annan skyddsutrustning smög jag försiktigt bort mot hyllan vartefter jag med en snabb rörelse lyckades förflytta lådan ner på golvet och ut i hallen. Det förskräckliga ljudet tilltog ytterligare, adrenalinet pumpade i mina ådror och jag lyckades till slut frammana tillräckligt med mod för att våga mig på en granskning av lådans innehåll.
Med paraplyet i högsta hugg (dels i syftet att jag skulle kunna använda det för att slå ihjäl potentiella instängda spindlar, dels för att jag på så sätt kunde befinna mig på tillräckligt avstånd) inledde jag mina försök till att lugnt och metodiskt hitta det eller den som framkallade ljudet. Jag sorterade ut gamla brev och kuvert, böcker med titlar som "Nasses lilla tapperhetsbok" och "Nalle Puhs lilla klokbok" samt dokumenterade foton sen diverse strapatser. Min rädsla tilltog drastiskt för varje sekund som gick, och allt eftersom tiden gick förflyttade jag med paraplyets hjälp lådan allt längre bort från rummet. Till slut hade jag lyckats placera lådan i mina föräldrars sovrum just av den enkla anledning att jag vid behov skulle kunna stänga in helvetesvarelsen där istället, och precis då jag allvarligt befarade att min sista stund var kommen fann jag också den verkliga orsaken till det horribla ljudet.
I den sekund som jag insåg att mina fantasier och farhågor hade varit i vildaste laget kunde jag något skrattretande inse att den sanna ljudkällan inte bestod av något annat än ett vänligt sinnat överfallslarm. Jag behöver väl knappast tillägga att jag kände mig dummare än någonsin.
Det aktuella kalsongförbudet
Byxor med häng förbjuds på skola - säckiga jeans och djupa urringningar stoppas av lärare
Nu var kraftlöshetens existens plötsligt som bortblåst och jag genomförde oförtrutna försök att föra min totala koncentrationsförmåga till ett permanent tillstånd. Jag började genast plöja igenom artikelns story för att göra mig än mer insatt i denna vårt lands hetast pågående debatt, och allt eftersom det centrala budskapet uppdagades för mina fram tills nu sömndruckna ögon berikades jag även med ett allt mer tilltagande skratt som inte önskade något hellre än att så fort som möjligt få fritt spelrum.
Artikeln inriktade sig på föräldrarnas totala oförståelse för varför åttaårige Viktor inte längre fick visa röven eller ens kalsongkanten till allmän beskådning, och även Östermalmsskolans överhuvud i form av rektorn önskade framföra sin mening om ämnet genom att å det bestämdaste hävda att kalsongkanter mycket väl kan väcka anstöt bland barnen. Helt klart något av ett moment 22, om ni frågar mig.
Häng- och klyftförbudet har sakta men säkert börjat dela upp vårt land Sverige i två skilda läger. Likt arméer vid fronten har de radat upp sig - de kritiska motståndarna som vill värna om den personliga integriteten och frihetskänslan, och de militanta opinionsbildarna som ivrigt strider för att en gång för alla sätta stopp för detta kalsongvisande som så påtagligt tycks förstöra arbetsmiljön.
En för tillfället allt mer uppmärksammad teori är den som psykologer i nuläget flitigt försöker utarbeta. Hela kalsonggrejen sägs nämligen vara ett fenomen som varit känt ända sedan urminnes tider, och denna psykologiska mekanism anses handla om en urgammal strävan bland ungdomar att genom radikala former bryta mot vuxenvärldens helylle-normer. Det kan alltså vara så enkelt att det faktiskt inte handlar om något annat än en tonårsrevolt med önskan att markera den utgrupperade känslan av de vuxnas totala oförståelse, och en känsla av ett jag-mot-världen-förhållande.
Låt oss alla hoppas att de vitt skilda lägerna inom det närmaste kan enas under en gemensam fana och att diverse komplikationer endast är ett minne blott. Fram till dess fortsätter jag att glatt följa den ack så amusanta debatten.
Dagens värsta
Sagan om individualitetens återkomst
Träningen ikväll var härlig och det kändes riktigt bra att vara tillbaka igen efter diverse sjukdomstillstånd och omänskliga studieförpliktelser. På det hela taget har det faktiskt varit en riktigt skön dag, och det känns riktigt bra att den gamla vanliga Linda är tillbaka igen. Släng er i väggen, depressioner och pessimism, nu är det livat som fan som gäller igen!
På dagordningen
A little bit delightful
Som om inte denna unika möjlighet vore nog så har jag även berikats med ett till mig adresserat gult paket. Spännande tänkte jag, vad kan tänkas dölja sig i detta paket som är för litet för att kunna vara en exklusiv Monet-tavla och för stort för att kunna vara ett påkostat diamanthalsband? Jag måste erkänna att jag hade förväntat mig något mer dyrbart och betydligt mer unikt än vad paketet i fråga innehöll. Vem i hela friden skickar mig ett gult plastliknade och aningen förvridet rustikljus?!
Illusionisten
Kvällen idag har tillbringats med film med Jönne, och det får sammanfattas som ett bra slut på den här veckan. Kollade på The Illusionist, vilken fick mig att bli smått konfunderad över det oväntade slutet. Dessutom passade jag på att slå ett slag för min omtänksamma och snälla sida genom att agera dryckesleverantör till herr Jönsson. Egentligen är jag en jäkligt hjälpsam medmänniska.
En hånande undermening
I en kavalkad av avvikande sockor
Kraftlöshetens bistra närvaro
Faktum är att jag är grymt förvirrad just nu. Seriöst så vet jag inte ens vad klockan är, dessa justeringar från sommar- till vintertid kunde väl ha valt en något lämpligare dag att inträffa på. Typ någon dag mitt i veckan då man har tillräckligt med förnuft för att förstå sig på sånt där. Klockan kan ju faktiskt vara vad som helst nu, och det är lite det som skrämmer mig. Fast å andra sidan, vad behöver jag tiden för en dag som denna då de högsta prioriteringarna ligger bland ting såsom klunkande av kopiösa mängder vatten, eventuellt sväljande av alvedontabletter och nödvändig energiåterhämtning? Relativt jättelite faktiskt.
Kanske borde jag strunta i både tid och rum och helt och hållet lägga fokus på att befinna mig i nuet - gärna i samband med någonting som kan få mig att må lite bättre och att bli lite piggare. Det klingar ett adrenalinpumpande cykelpass i mina öron, och i detta nu ska iPoden få agera incitament och min trötta sinnesstämning skall bytas ut mot en på gränsen till slutkörd lekamen. Under tiden, och i synnerhet efteråt, kommer det att kännas riktigt härligt.
Stopp som fan
Dessutom så hade jag inte behövt jävla överflödiga kommentarer på bilddagboken och annat skit om att jag "är tråkig". Om du nu tycker det jävla skitanonyma besökare, så ge då fan i att bevaka mina bilder. Om du nu tycker att jag är tråkig, så är väl frågan vem det egentligen är som sitter inne kl 20.20 en lördagkväll och inte har nåt roligare för sig än att klanka ner på andra. Vem är den tråkiga liksom, hallå ja?
För övrigt så ha det kul allihopa och dansa satan på Slagt nu och tänk inte på mig som inte kunde vara med och dela det roliga. Nejdå. Nu ska jag sova och fy fan vad jag har ont i min arm nu. Fan vad det suger att vara yngst bland alla, men de flesta kommer aldrig att förstå det.
Heromaraton
Säg att du älskar mig
Hur kan vi tolerera ett samhälle där antalet anmälda våldtäkter ständigt stiger och där siffrorna under en femtonårsperiod har stigit med mer än 159%? Hur är det möjligt att så många gärningsmän undkommer sin dom och att tjejen i fråga blir den som får ta på sig ansvaret för det inträffade på grund av sitt val av klädsel? Hur är detta möjligt - jag förstår det verkligen inte!
Ska vi tolerera ett samhälle som ser ut på detta viset, och ska vi behöva finna oss i att merparten av den svenska befolkningen känner rädsla för att vistas utomhus? Ska vi tolerera ett samhälle där de skyldiga släpps fria och där den drabbade är den som får anpassa sig och säga upp allt det som man har lärt sig att kalla livet?
Timbuk och obefintlig mundering
Första anhalten på vår tur blev Mediamarkt, och väl där blev jag för första gången instruerad i Wiis fantastiska värld. Butiken blev genast skådeplats för vilt bowlande där jag lyckades överträffa mig själv rejält, och kanske handlade det om nybörjartur, kanske handlade det om skicklighet - men damn, vad grym jag var! Min annars så utgrupperade otur var alldeles som bortblåst och idag fick jag verkligen tillfälle att bättra på mina bowlingsskills som jag så snöpligt tappade senast på personalfesten. Faktum var att jag ägde Emmi ordentligt, och då jag märkte att hon började bli allt för ledsen och hånad var jag snäll nog att hålla låg profil. Efter denna totala sönderägning valde jag att investera i en plattång (ja, du hörde rätt syrran - nu får du ha din ifred) och efter detta inköp styrde vi kosan bort mot Nova.
Efter ett varv runt Novas lokaler var vi redo att åka vidare in till city, och knappt hade vi hunnit dit förrän vi plötsligt möttes av idel bekanta ansikten. Det roligaste var väl ändå när jag extremt exalterad högg tagg i Emmi och på något vänster lyckades klä min utomordentliga uppmärksamhet i ord genom att väldigt diskret och lågmält väsa fram att "där går ju Timbuktu!". Sen den sekunden var ingenting sig likt.
I övrigt förde vi den ack så besvärliga kampen för att hitta morgondagens partyoutfit, något som inte direkt gav något önskvärt resultat. Inte för att detta heller var det ursprungliga och huvudsakliga syftet med shoppingturen, men i alla fall. Det hade ju inte skadat med lite kombination och öppna dörrar. Så här i efterhand kanske jag borde ha lyssnat på Malins tips om den glammiga partystassen, förmodligen i absoluta nödfall men ändå.
Ett avslut och en hälsning
Så. Äntligen. Nu finns det faktiskt ingenting mer emellan mig och den så högt efterlängtade friheten. De hektiska vansinnesveckorna i skolan är över nu för ett bra tag framöver, och helt ärligt är det fullt befogat. Det känns som om man slitit som ett djur den senaste tiden för att uppnå målen för de krav som jag ställer på mig själv, och äntligen får man till slut någon utdelning.
Snart bär det av till Lund med Emmi, rättare sagt när hennes förpliktelser som lärare har nått sin ändpunkt för dagen. Det känns ganska konstigt att betrakta en av sina vänner som lärare, tidigare har man liksom levt i ovisshet och total oförståelse gentemot dessa skolans auktoriteter. Nu har man däremot mött en slags djupare insikt, men kanske beror det mest på att personen i fråga ju bara är ett år äldre än mig och det därmed genast blir lite svårare att koppla samman det hela med de övriga 50+:arna.
Avslutningsvis vill jag skänka en tanke till min halvkusin och namne Linda som idag öppnar den nya butiken på Hansa Compagniet i Malmö. Jag vet inte om du läser detta, men utifall att du gör det så vill jag härmed på bloggens maner hälsa dig välkommen in i mitt liv. Jag är glad att jag fått chansen att lära känna dig, om än en 18 år senare, och man kan väl inte säga något annat än att dagens IT-samhälle och komponenter som Facebook verkligen connectar människor. Lycka till idag Linda, jag är övertygad om att allting har gått kanon!
Frihetens intåg
Nu blir det till att snabbt göra sig i ordning inför kvällen, för idag blir det nämligen quiznight på Gästgivaren. Anslutning i baren kommer att ske kl 20.00 för lite after-work & after-study, och sen är det vinst som gäller!
Beslutet är fattat
Innan jag överhuvudtaget vågade öppna mejlet med beskedet om praktikplatserna till Düsseldorf lyckades jag att:
- bränna vid middagen av ren hysteri
- befara det allra värsta, typ att jag inte hade fått någon tilldelad praktikplats - eller kanske ännu värre att jag hade hamnat på Düsseldorf Kindergarten
- nästintill slå ut tänderna efter den panikartade trumvirvel jag av ren nervositet lyckades få fram mot glaskanten
Med facit i hand hade inget av detta behövt hända, och nu kan jag andas ut efter beskedet om att jag kommer att bli utstationerad på Parfümerie Douglas.
Als sie sagen in Deutschland - Douglas, macht das Leben schöner!
Everybody's changing
Herre min skapare. Jag börjar allvarligt befara att hjärnsubstansen är på väg att koka över. Sanningen att säga så skapar denna samhällsekonomi gigantisk förvirring, och med begrepp som depreciering, den solidariska lönepolitiken, reporänta och kontracyklisk konjunkturpolitik kan jag inte dra mig till minnes när jag senast kände mig lika påtagligt bakom flötet. Eller möjligen, för det skulle i så fall vara den gången då min otroligt pedagogiska mor skulle hjälpa mig med mellanstadiematten och plötsligt började propagera för det fullkomligt obegripliga tillvägagångssätt som gick under benämningen "trappan". För att göra en lång historia kort kan jag bara lite sådär i förbifarten nämna att resultatet av detta inte blev något annat än att jag totalt förvirrad och extremt sjösjuk fetfailade på den matematiska diagnosen, och att det förmodligen var där och då som min illvilja mot matematikens värld tog fart ordentligt.
Just idag och just ikväll har jag varit som uppslukad av tankarna om jag har bränt mina skivor, eldat upp dina brev, och askan ligger i drivor - solstickepojken han ler, han bönar och ber som alldeles av sig självt har skapat ett förhållningssätt gentemot trying to make a move just to stay in the game, I try to stay awake and remember my name. Just för tillfället skall det dock tillämpas en sömnreträtt, och det ska bli verkligt jovialiskt. Med böckerna under kudden, så klart.
En pigg jubilar
Det är mycket som hunnit hända sedan det första inlägget skrevs, mycket har förändrats och mycket har inträffat. Den där sena kvällen den 21 januari var det en mycket sargad själ som valde att lätta sitt hjärta för omvärlden, och sedan dess har det författats en rad texter som pendlat mellan i stort sett alla sinnesstämningar. Sorg har utbytts mot glädje, tårar har utbytts mot skratt och rädsla har utbytts mot mod. Någonstans mitt i denna karusell har det också funnits plats för eftertanke och respons, och så gör det alltjämt. Det är med bloggen som med verkliga livet; människan utvecklas så mycket mer om man kan kringgå den där förkastade envägskommunikationen. Därför vill jag uppmana er alla att våga göra era röster hörda, våga ge mig den feedback som jag eftersträvar och våga kommentera. Det är det sätt som möjliggör vägen mot självförverkling ytterligare, och det är det som gör den mest grådaskiga och lågupplösta dag till en kavalkad av färger och euforisk glädje. Hjälp mig att göra såna dagar till något högfrekvent - våga, våga.
Dr Alban
Denna aktion tog sig en mängd olika uttryck och således även en hel del former. Allas våran alban Evelina valde att kartlägga de nationella skillnaderna på ett ytterst pedagogiskt sätt, och detta kom att innebära en hel del dvd-analyser av ett äkta albanskt bröllop.
Det som slog mig allra mest var den till synes oupphörliga dansen. Albaner är ett tämligen dansant folkslag som dansar både mycket och länge, gärna i sällskap med en servett i näven. Denna dans kan hålla på i otaliga timmar, och för att återföra det till ett än mer förklarande plan kan det liknas vid en period som sträcker sig mellan åtminstone fem kapitelspolningar. Det albanska bröllopet är alltså en storslagen fest och ett oförglömligt högtidsfirande, och kanske är det en tradition som även vi reserverade nordbor borde ta till oss. För vad har vi som kan mäta sig med det häpnadsväckande gatlopp där brudgummen springer likt en tapper gladiator för att undkomma slagen från ett okänt antal släktingar, eller för all del den känsla av högtid som bara den röda mattan kan framkalla? Förmodligen inte mycket.
Onsdagsbekymmer
Hejdå Linn
Jag fixar det inte
Jag håller med Madde, det var bra mycket lättare när man gick i förskolan och fortfarande tyckte att maskar var intressant. Nog för att det kanske är en något märklig liknelse, men i alla fall. Poängen är den samma; då slapp man bry sig och man hade en bekymmerslös tillvaro utan ett enda moln på himmelen.
Idag var det riktigt skönt att bara kunna fly verkligheten för några timmar och tillbringa tiden efter skolan på Greve Dückers väg med att bara vara. För tillfället var det verkligen vad jag behövde.
Jag vet verkligen inte hur jag ska få tiden att räcka till. Det finns så mycket som jag vill, så mycket som jag borde och så mycket som jag måste. Från alla håll och kanter dras jag mellan förpliktelser och måsten, och hur jag än gör så känns det som om det blir fel i vilket fall.
Jag hade hoppats att jag inte hade behövt bestämma mig om det här. Jag vet mycket väl att någonting inte kan vara för evigt, men även om jag är och alltid har varit fullt medveten om det så känns det verkligen inte som om jag är redo att ta det beslutet just nu.
Hur jag än gör så innebär beslutet att jag kanske måste skiljas från mitt livs största kärlek. Det är ett beslut som jag inte vill fatta, och jag vet verkligen inte vart jag ska bli av. Det blir ju knappast bättre av att jag inte får någon särskilt bra respons hemifrån, snarare gör det bara det hela ännu ännu värre. Jag vill inte, då går jag kanske rent av hellre in i den där väggen som jag börjar bli varnad för. Jag vet inte vilka risker som är värda att ta längre.
Klubbat och klart
Avskedsfesten
Med handen på hjärtat så tror jag att jag stod för kvällens tabbe i form av den där förrädiska fåtöljen, och för att ge ett rättvist referat av händelsen så räcker det med att säga att det var en extremt överrumplande upplevelse. Jag förstår fortfarande inte riktigt vad som egentligen hände, men då jag plötsligt genomförde en häpnadsväckande frivolt tillsammans med fåtöljen för att i sekunden senare inse att jag befann mig i horisontellt läge på golvet med såväl fåtöljen som filten över huvudet. Det var en ytterst givande upplevelse - om inte annat så framkallade det inträffade i alla fall otaliga skrattsalvor.
Kvällen fortsatte och detta i takt med allt mer analytiska diskussioner gällande de filosofiska paradoxerna som något otippat kom att resultera i paralleller till Ebba von Sydow. Allt eftersom blev det också aktuellt med tävlande till Singstar, och där och då korades den slutliga segraren och rättmätiga mästaren i prestigekampen mellan mig och Linn. Kort sagt kändes det riktigt bra att kamma hem segern, och det stort dessutom!
Kvällen blev till natt och det var dags att ta farväl av de två värdinnorna, och när vi väl hoppat in i bilen hem uppstod det genast en ordentlig smäll då jag och Månsson valde att slå våra kloka huvuden ihop. Denna kollision fick oss närmast att tappa andan av skratt, och fröken Månsson den äldre verkade vara något skeptiskt inställd till vårt aldrig sinande skratt. Summa summarum var det en riktigt rolig kväll, även om det också innebar ett tråkigt avsked. Ni kommer att vara saknade, och vi finns här när ni kommer hem igen! För Linn, nästa sommar är det favorit i repris på Björnberget och Sodexho - även om det med allra största sannolikhet kommer innebära att du återigen kommer utnyttja din auktoritet och hierarki för att skicka ut mig i regnet. Hoppas ni får det riktigt roligt på er resa och se nu till att verkligen njuta av vad livet har att erbjuda!
Hasta la vista, babes!
Dagordningen
Så var det söndag igen. Helt seriöst så måste söndagen vara officiellt utsedd till veckans absolut tråkigaste dag. Alla kategorier och utan tvekan. Det är dagar som söndagar som det krävs en rad härliga tracks bland mina iTunes, och kanske allra helst idag då jag faktiskt måste lägga in en ytterligare växel i inlärningen av samhällsekonomin. Det finns en anledning till att jag valde att bli internationell istället för ekonomiare (förutom den att jag blev mer eller mindre övertalad och kanske inledningsvis även lite tvingad), och i skrivandets stund då jag är så illa tvungen att nöta in de ekonomiskpolitiska målen blir jag bara mer och mer övertygad om varför.
Det är mycket som måste hinnas med idag, och innan klockan slår afton ska jag ha gjort följande:
- Lyckats med samhällspluggandet - min självdisciplinerade del har lovat mig själv att vid dagens slut ha sammanfattat åtminstone s 362-372. Det borde inte vara några problem, och helst borde jag ge mig i kast med några sidor ytterligare. Det kommer nämligen inte hinnas med så mycket imorgon
- Kollat handboll i Lund - det är dags för H43 att ta sig an Guif, och i egenskap av lundasupporter är det klart vart mina sympatier hamnar
- Skrivit en detaljerad redogörelse om gårdagens fest - jag utlovar förrädiska fåtöljer, Ebba von Sydow-liknelser och slutgiltiga Singstar-segrare. Håll dig uppdaterad i bloggen under dagens gång
- Valt och rangordnat bland praktikplatserna till Düsseldorf - jag är något enormt i valet och kvalet, och som vanligt lever jag upp till min bristande förmåga till beslutsamhet. Ikväll måste jag ha bestämt mig och jag måste ha skickat iväg mejlet med beslutet. Herrejisses
- Kollat repriseringen av "Bonde söker fru" - det må vara för min uppväxt på landsbygden, men denna fullständigt underbara dokusåpa måste vara bland det bästa TV4 har producerat. Och faktum är att det börjar i detta nu. Samhällspluggandet får helt klart vänta!
Pardeeey
Nyss kommen från festen för Linn och Annika, och det var jäkligt trevligt. I bilen hem slog jag och Månsson varandra våra huvuden ihop kan man säga faktiskt, det gjorde lite ont men hon trodde det var min näsa. Det var i själva verket mitt ögonbryn. Lite smärta där alltså.
Jag måste säga att jag är en hejare på Singstar. Det är som gjort för mig. Och jag är som gjord för Singstar. Singstar är mig personifierad. Det var högst filosofiskt inpirerade tankegångar som genomsyrade samtalen mellan mig och Sanna, och jag kunde skryta med att ha stoltserat i Stigges kavaj. Det ni!! Girls, vi kör Ebba von Sydow. LISTAN!!!
Kommer sakna er resenärer jäkligt mycket faktiskt. Sju o halv månad är lång tid. När ni kommer hem är jag nära på student med vit mössa. Och inte svart som det var när vi provade dom, hoppas inte det i alla fall. Det hade varit mardrömmen. Godnatt och hej!
Coming up...
Som en tvättäkta såpopera
Lördagens förpliktelser
Själva föreläsningen i sig var ganska intressant, och hade det inte varit för min tilltagande trötthet och oförmåga att sitta still så hade man nog kunnat få ut ganska mycket av den. Tiden tickade på, och efter att vi något panikartat insett att parkeringstiden höll på att rinna ut var vi helt enkelt tvungna att lämna sällskapet av argumenterade pantertanter.
Efter att inhandlat uppiggande take away-kaffe träffade vi på Nadja och Ida som även dom hade avklarat sina valda föreläsningar om barnarbete och HIV/AIDS. Det var en något sliten Ida som uppenbarade sig för oss, och Nadja var inte sen att meddela om att fröken Petersson minsann hade sovit bort halva föredraget. Ida hade nämligen fått bestående men efter gårdagens festande, och med tanke på den kvarvarande och avslöjande spritlukten hade Nadja tagit på sig ansvaret att vara deras föredömliga ansikte utåt. Och tur var väl det.
En dedikation
Generation Ex
För att fira helgens ankomst (och inte minst det faktum att avlastningen av den filosofiska bördan har lättat mina axlar betydligt) blev det en tur in till Malmö. Det enda som kan ses som en smula negativt med att vi slutar så pass tidigt på fredagar är ju att min buss inte går hemåt på flera timmar, och detta resulterar allt som oftast i fönstershopping alternativt verklig shopping. Inte heller idag var ett undantag, så när jag väl kom hem var det i sällskap med vardera påse från HM och Make Up Store. Nu börjar helgen och det har aldrig varit mer efterlängtat.
We might as well be strangers
För att övergå till något helt annat - du ska veta att dina ord sårade ganska mycket, och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte kan vara så perfekt som idealmallen kräver. Förlåt för att det är mycket just nu, och förlåt för att jag måste göra detta. Tro mig, jag hade också önskat att situationen var något annorlunda. Jag hoppas att jag inte sviker allt för många.
En önskan om en högre makt
Fullkomligt förvirrad av de filosofiska tankegångarna fortsätter jag min kamp mot mina visioners själförverkligande inför morgondagens prov. Min tanke och ambition är att jag ska påträffa nån slags högre insikt, men dessa riktmärken verkar ständigt vilja brytas ner i en (för att referera till Herakleitos) evig förbränningsprocess. Just nu skulle jag mest av allt bara vilja uppnå areté, denna högt eftertraktade hållning av komplett fulländning. Då hade jag sluppit att oroa mig så mycket, och alla värdsliga problem skulle vara som bortblåsta.
För övrigt så stod utprovning av studentmössor på schemat tidigare under dagen, och nu börjar det på allvar kännas att man faktiskt gör sina sista kraftansträngningar i skolbänkens våld. Just nu känns slutspurten dock väldigt kuperad och som en enda lång uppförsbacke utan något överskådligt slut, och jag vill verkligen inget hellre än att vara upprymd av den svindlande känsla som bara en nedförsbacke kan frambringa.
Damn it
Dialektiska språkmysterier
Ett uppgivet försök
Något portabelt
I pauserna mellan det ideliga pluggandet läser jag idag fortsatta rubriker om portade Ebba von Sydow och den manliga motsvarigheten bland de utslängda i form av Mikael Persbrandt. Det verkar vara något av en trend att bli portad i dessa tider, och kanske borde man försöka sig på en sådan aktion på studieinstitutionen Berga. Det hade ju i alla fall minskat min stressfaktor betydligt.
Det där om adaptionsförmågan
Ibland börjar jag på allvar att fundera på om jag besitter några övermänskliga krafter. Att jag kanske har någon slags högst märklig del i hjärnan eller någon annan del av kroppen som reglerar ens icke påverkningsbara förmågor att genomföra högst häpnadsväckande företeelser.
Det första fallet av dessa potentiella övermänskliga krafter tog sig uttryck någon gång i sexårsåldern då jag till min stora förtjusning och glädje belönades med ett par splitter nya gula regnstövlar. Den något infantila sidan av mitt redan då utpräglade livspoängsbehov hoppade glatt omkring i otaliga vattenpölar, och på den soliga eftermiddagen då förskolans klocka ringde ut för dagen traskade jag nöjt hem med de blöta stövlarna i den medhavda ICA-kassen. Fram till dess att regnet några dagar senare åter gjorde reträtt fick skodonen helt enkelt finna sig i sin hemvist i plastpåsens töcken, men när de väl skulle användas igen möttes mitt synfält av en obehaglig överraskning. På det tidigare så klargula stövelskaftet hade det nämligen stämplats av ett Systembolags-kvitto (som tydligen hade delat lya med stövlarna i ICA-kassen), och jag tror inte att jag ens behöver förtydliga vilka traumatiska barndomsminnen denna händelse har gett upphov till.
Två liknande fall, som även dessa har tett sig både oförklarliga och något skrämmande, har båda inträffat under en dryg månads period nu i höst. Det första av dessa ägde rum i samband med avbockandet av boklistan under den medicinska grundkursen då jag plötsligt insåg att jag på något vänster hade lyckats få med mig den där boklistan bland mina anteckningsblock och personliga tillhörigheter. När jag insåg detta var det skratt och muntra sinnesstämningar som först tog sig uttryck, men allt eftersom började jag inse det verkliga allvaret i det hela. Hur hade listan hamnat där utan att jag hade märkt det? Hur hade denna incident kunnat inträffa, och vad hade konsekvenserna kunnat bli? Handlar det verkligen om definitionen av existensen - att saker och ting aldrig kan befinna sig i rörelse eftersom att saken eller tinget i fråga alltid befinner sig på en viss plats och att det aldrig kan befinna sig på två ställen samtidigt?
Det andra fallet inträffade idag då jag hittade inte mindre än sju exemplar av det detaljrika Hegel-häftet i mitt för övrigt så välstädade (!) och strukturerade skåp. Hur har skåpets så harmoniska tillvaro kunnat brytas ner till kaos och ett rörigt inferno mitt framför ögonen på mig utan att jag har märkt det, och hur har de sju häftena (varav sex stycken för många) hamnat där de gjort?
Jag styrks än mer i mina tankegångar om de potentiella övermänskliga krafterna, och till dess att jag redat ut hur det egentligen förhåller sig gör jag säkrast i att återgå till den filosofiska informationsbearbetningen. Det finns så äckligt mycket kunskap här i världen.
En flykt från den exestensiella utsagan
Det är sjukt svårt att hitta motivation just nu. Motivation till filosofin, menar jag. Allt annat förefaller vara så otroligt lockande för tillfället, och kent-boken som ligger någon dryg meter ifrån mig hamnar utan tvekan i toppstriden. Det är bara någon dryg meter mellan mitt för tillfället så förtvivlade jag och det som kan förverkliga den harmoni som jag så desperat eftersträvar. Ett annat konkurrerande alternativ är att avnjuta ett avsnitt av kärlek, intriger, triangeldraman och euforisk glädje i form av OC. Ni förstår själva, det är mycket som kämpar om min uppmärksamhets gunst för tillfället.
Fram till det att jag bestämt mig är det hög tid att beta av min att-göra-lista som än så länge mest består av nedklottrade visioner på den rosa post it-lappen. Kvällens schema och förpliktelser ser, fullständigt ocensurerat och ordagrant, ut enligt följande:
- Filosofi som faaaaaaan - jag vet, med tanke på att jag aldrig kommer att bli fulländad nog att kunna råda över tidens gång så borde jag verkligen göra en ordentlig kraftansträngning i djupdykningen kring Marx materialistiska historieteori och Anaximandros to apeiron. I min värld finns det inte plats för misslyckanden, kom igen nu!
- Planera mitt liv - för tillfället händer det ganska mycket i mitt liv, och på sistone har jag varit allt för distraherad för att överhuvudtaget hinna med att memorera händelsernas faktiska datum. I vanliga fall klarar jag mig inte utan min kalender, så vart är jag på väg egentligen? Nu är det hög tid att planera
- Deppa och beklaga mig över den inställda träningen - precis då jag som mest längtade till kvällens endorfinproduktion möttes jag av sms:ets budskap om att dagens träning uteblir. Fast okey, syftet med denna punkt är egentligen redan bearbetat och avklarat. Nu blickar jag istället fram mot imorgon
- Bli frisk - om man bortser från hostan så är jag i stort sett nästan alldeles återställd, men det kvarvarande orosmolnet går inte att ignorera. Nu har jag dock mottagit expertis från fröken Skoug, och inför avfärden till John Blund inatt kommer det vara jag och Ipren-tabletten
- Blogga om adaptionsförmågan - mer om detta kommer lite senare i afton, men först ska jag göra ett uppriktigt försök att lägga tyngdpunkt på punkt nummer ett. En koffeinkick i form av en latte kommer att behövas
Trosbekännelsen
Det som håller min inre glöd vid liv idag är i alla fall att jag äntligen är frisk nog att göra comeback på handbollsplanen. En vecka utan träning har gjort mig till ett mer eller mindre nervvrak, och nu känner jag bara hur överskottsenergin pumpar inom mig med en vilja att så snart som möjligt få komma ut. Det ska bli riktigt härligt.
I övrigt fortsätter beslutsångesten kring praktikplatsalternativen till Düsseldorf, och mer om detta kommer vid ett senare tillfälle då jag stampat omkring i valet och kvalet ytterligare en stund till. Nu är det pluggande inför provet som gäller.
Sömnlöst i mitt rum
Blog action day
Idag är dagen då tusentals bloggare runt om i världen tillsammans ska slå ett slag för att uppmärksamma miljön, och för att inte vara sämre tänkte även jag ansluta mig till dessa. Aussien Collins Ta'eed som är initiativtagare till detta får därmed äran att vara min vardagshjälte måndagen den 15 oktober.
Hur ska vi människor verka för att vår världs miljö ska få ett så skonsamt utgångsläge som möjligt, och på vilket sätt bidrar jag själv till ett aktivt miljöförbättrande? Svaren på dessa frågor är långt ifrån enkla eller självklara, och när det väl kommer till kritan är det kanske svårare att leva upp till sina åsikter på det sätt man egentligen skulle vilja. Jag menar, det är ingen konst att prata vitt och brett om hur vi alla borde vara rädda om miljön, det kan nog vem som helst med tillräckligt mycket hjärnsubstans klara av. Det svåra ligger väl således i vår förmåga att omsätta våra visioner till verklighet, och det är kanske där som vi alla borde lägga en betydligt större del av vår energi och produktivitet. Hade vi alla gjort det så hade vi varit en bra bit på vägen.
Min vardag består till stor del av pendlande med kollektivtrafik, och en dag som denna tar jag mig tid att verkligen reflektera i detta ur ett miljövänligt perspektiv. Visserligen har jag ju inget större val än att tillbringa dessa drygt 94 minuterna tur och retur på bussen mellan skolan och hemmet, just av den enkla anledning att jag ännu inte tagit något ordentligt tag i den där körkortsbiten. Men ändå, nu när jag tänker närmare på det ser jag mig nästan som en vardagshjälte i ungefär samma kaliber som Collins Ta'eed. Genom att jag åker kollektivt bidrar jag till att det inte släpps ut lika mycket koldioxid och andra gaser som är skadliga för miljön, och genom mitt ständiga pendlande med tåg bidrar jag på ett än mer övertygande sätt till ett bättre miljöval. Det ligger nämligen något i SJ:s reklamkampanj om att "när andra skryter om kraften från hästar, så skryter vi om kraften från en liten fågel". Jag tror att kollektivtrafiken är något som vi alla kan bli lite bättre på - lämna bilen hemma på de sträckor som är trafikerade med tåg och spara både bensin och naturresurser.
I övrigt så finns det säkert tusen andra olika sätt som jag kan ta till mig som individ i det jordiska kretsloppet; kanske borde jag bli en allt flitigare sopsorterare, en allt mer trogen konsument av KRAV-märkta och ekologiska varor och en allt mer insatt naturrättsaktivist. Fram till dess fortsätter jag att vara en del av kollektivtrafikens nav.
Tillbaka till samtiden
I övrigt så har jag klippt mig och färgat håret idag, och jag och min frisör hade ett högst underhållande samtal om erfarenheter kopplat till utbytesresor. Jag måste säga att hennes hemska minnen från korvsoppsfamiljen i Finland fick mig att oroa mig lite inför Düsseldorf, och jag måste erkänna att samma farhågor som drabbade mig när jag skulle till Friedrichshafen (de där om bratwurst och sauerkraut) har börjat cirkulera i huvudet igen.
Nu måste min högst studiemotiverade del lokaliseras för att helt och hållet rikta energin åt morgondagens religionsprov. Det kan bli lättare sagt än gjort. För att citera Elin så vill jag bra mycket hellre bara "leva livet, borde plugga men palla". Ytinlärningen tar död på mig.
Satanshelvetesjävlaskit
Nej, det är verkligen inte min morgon, och jag har knappt kunnat sova inatt på grund av den riktigt jobbiga hostan. Jag trodde dumt nog någonstans att jag kanske till och med skulle kunna bli frisk inom det närmaste, men tydligen var det för höga ambitioner. Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och slippa bry mig.
För forskningen
Det som är lite konstigt är väl ändå att Rosa bandet inte har fått ett större uppsving förrän först nu - det har ju varit en känd kampanj sedan länge men ändå verkar det som om många inte har fått upp ögonen ordentligt förrän nu. Oktober 2007.
Det är glädjande att se att de många butiks- och affärskedjorna engagerar sig på ett sånt här övertygande sätt, och jag vill genom min blogg idag passa på att slå ett slag för den fortsatta forskningen kring bröstcancer.
Dagens bild är hämtad från EM-arkivet då jag och Envera valde att göra ett egentillverkat Rosa bandet. Just då var det kanske inte bara just för att stödja cancerforskningen, utan även för att fröken Ledinic inte hade något. Som arrangörer och ambassadörer under EM 2006 valde vi tjejer att stödja Rosa bandet-kampanjen, och det blev ett härligt gensvar bland i stort sett samtliga funktionärer. Bilden för mig symboliserar glädje och engagemang, en stor portion uppfinningsrikedom och humanitär solidaritet.
Jag bär mitt rosa band för min mormor och min moster, och för alla de andra kvinnor som årligen drabbas av denna hemska sjukdom. Stöd Rosa bandet du med.
Sunday morning breakup
Just nu har jag alldeles nyss varit flitig nog att sammanställa samtliga sidor inför det kommande religionsprovet, och för tillfället funderar jag starkt på att insupa lite frisk luft i det oktobersoliga höstvädret. Bilddagboken har utlöst ett mer eller mindre konkurrensförhållande mellan Skånes natursköna höstlövsfärgade platser, och även om det inte är någon som öppet har proklamerat att det förhåller sig på detta sätt, så kan man ändå utläsa det mellan raderna. Fast det förstås, med tanke på gårdagens naturbilder kanske jag lämnar min Nikon Coolpix här hemma. Jag vill ju inte riskera att stämplas som en besatt naturfenomensskådare. Kanske blir det en promenad med iPoden som enda sällskap, eventuellt i symbios med Wasa Havre på hemvägen. Jag sätter mitt hopp till Harlösaprimörens otroligt grandiosa utbud, och hoppas av hela mitt hjärta att knäckeransonen inte är alldeles utgallrad. I annat fall är min morgon förstörd imorgonbitti. Håll tummarna.
Saturday night fever
Tidigare delen av kvällen har spenderats i Lund med bio i form av Ett öga rött, och det var en riktigt härlig film som fick oss att skratta både länge och väl. Jag har fortfarande de orientaliska tongångarna i huvudet.
Nu ska jag kicka ass på Singstar, så bis Morgen så länge!
Planer för kvällen
Det står singstar-kväll på schemat med Marina och Evve, och med tanke på min hesa och extremt nasala stämma talar inte vinnaroddsen direkt för mig. Egentligen borde jag lyda mammas order om att ligga nerbäddad och hålla mig i stillhet, men det funkar inte för mig en lördag som denna. Handikappad eller inte, jag ska strida för mina singstar-skills så mycket som det går. Med eller utan rösten.
Ett skådespel i höstlövsdans
Under lördagsproblematiska förhållanden
Shopping och manifestation
Efter att vi slutat åkte jag, Marina och Evelina in till Nova för en stunds shopping, och det hanns med inköp av shampoo och balsam, skitsnack över en latte på Espresso House, underhållande igenimmande av glasögon och spektakulära mössprovningar. Bildbevis på det sistnämnda kommer inom kort att läggas upp på bilddagboken, och jag och Evelina blev otroligt bildsköna i såväl basker som i g-stylemössan.
Det hanns också med ett besök på nyöppnade Mediamarkt, och väl där inne blev vi alla alldeles saliga över butikens otroligt pompösa utbud. Bland elektronikprylarna träffade jag även på Kornelia som passade på att utöka sin skivsamling med "Prayer for the weekend", och själv omsatte jag mina visioner till verklighet genom att investera i ett PS2 med tillhörande (enligt ackompanjemang av en ljudlig trumvirvel) SINGSTAR! Från och med nu så älskar jag Mediamarkt. Eller från och med nu förresten, har jag någonsin hyst agg gentemot det? I like it.
Efter att vi avklarat Lunds shoppingliv var det dags för mig att vinka adjö till Marina och Evelina för att styra kosan mot Malmö där jag mötte upp Helena. Klockan 17 var det dags för oss att ansluta oss till folkmassorna på Gustav för att delta i manifestationen mot gatuvåldet, och det var en fin tillställning där vi tillsammans slog ett slag för solidaritet och engagemang - och framförallt protesterade mot våldet i dagens samhälle. Skulle vilja skänka dagens ros till initiativtagarna till dessa manifestationer runt om i landet; bara då man verkligen gör någonting kan man göra skillnad. Låt oss aldrig finna oss i det våld som har blivit en allt vanligare del av dagens samhälle, utan låt oss bekämpa dessa tendenser tillsammans så att vi alla kan känna oss trygga när vi är ute tillsammans.
A hallelujah moment
Just nu är det det religiösa samfundet som står på schemat. Inom en tidsperiod på ungefär fem dagar står jag alltså inför uppgiften att memorera och nöta in allt (och lite till) som under årens lopp har hänt inom världsreligionerna judendom, islam och kristendom. Handen på hjärtat så är religion ett ämne som faktiskt intresserar mig riktigt mycket, så det är liksom inte det som det hela handlar om. Det svåra är ju att lära in så pass många sidor utantill. Det är där som den lilla skon klämmer, och kanske borde jag förebygga eventuella skavsår med hjälp av Compeed eller något annat självhäftande förband.
Mina för tillfället ack så påtagliga religiösa reaktioner har hittills resulterat i ett högst underhållande samtalsämne gällande hur jag egentligen skulle göra mig som präst. Även om det hos min tillfrågade rådde en del svårigheter med att identifiera mig med det religiösa ämbetet, så fick jag ändå klart för mig att jag borde genomgå en bikt eller två för att utplåna min syndiga sida innan jag iklädde mig rocken och kragen. Är det bara det som krävs så är jag redan halvvägs uppe i prediksstolen, för med ett förflutet i kyrkans barntimme och Harlösa församlings barnkör bör jag ju ha förtur till teologutbildningen. Det tål kanske att tänkas på.
Debutant
Överpretentiöst?
Återvänder till bloggen efter den inledningsvis så sömnlösa natten och möts av en massiv pretto-stämpel. Jodå, gott folk, ni hörde rätt. Nu har jag (tydligen) gått och blivit pretto också. Starkt jobbat.
Denna subjektiva värdering pekar alltså på att jag skulle vara "intellektuellt anspråksfull i en utsträckning som det inte finns täckning för", och frågan är väl som jag ska ta det positivt eller negativt. Det som är betydligt säkrare är ju i alla fall det extremt skrattretande och absurda i hela situationen; hur kan man dra paralleller mellan musik och intellektuell anspråksfullhet?
Det hela fick mig att genomföra lite research som placerade mig vid ett av GPs nättester. Detta var vad som framgick:
- Du är varken pretto eller utflippad. Du är Svenssonallmänbildad och trivs ganska bra med det. Samtidigt som du kan delta i diskussioner om "Banan är ett bär, eller en frukt" så kan du också det senaste kändisskvallret. Du är helt enkelt normal. Tråkigt, eller hur?
Nåväl, jag tror att jag ska ägna mig åt en stunds uppdatering av min skvallermedvetna hjärnhalva. Det kan nämligen behövas något lättsamt innan det är dags att på allvar ta tag i den betydligt tyngre ytinlärningen av ahmadiya-rörelser och de judiska heliga förbunden. Fast oj, då riskerar jag väl att bli stämplad igen.
Mina nattliga i-Tunes soundtrack
- No ones gonna love you - Band of horses
- Speeding cars - Imogen Heap
- 4 in the morning - Gwen Stefani
- Elusive - Scott Matthews
- Impossible - Shout Out Louds
- Honey and the moon - Joseph Arthur
What is and what should never be
Många gånger har jag fått höra att jag är en människa som tänker på tok för mycket. Vem vet, kanske är det så, och vissa stunder är jag beredd att hålla med om det. Ibland skulle det helt enkelt vara betydligt lättare att bara följa strömmen och inte tänka så mycket. Att inte analysera saker och ting till höger och vänster, utan bara acceptera att det ligger till på just det sättet som det utger sig för att göra. Ni hör själva, även när jag ska ge en kort och saklig förklaring av hur jag menar så mynnar mina uttalanden ändå ut i djupgående termer. Ibland skulle det faktiskt vara lättare att bara vara enkel, men skulle jag då vara jag?
Så varför sitter jag då uppe och figurerar i detta mitt självutlämnande forum då jag egentligen borde ligga och sova? Jo, antagligen just för att jag inte är enkel. Kanske just för att jag är ganska svår.
En klok människa sa en gång att ett blottande och offentliggörande av ens innersta känslor gör en till en intressant bloggare. Läsaren får möjlighet att komma en in på livet, att bjudas in till ens person och att bli en del av läsupplevelsen.
Faktum är att jag är rädd. Jag är rädd för att släppa människor för nära in på mig och mitt liv, jag har en slags spärr inom mig som aktiveras så fort varningsindikatorn börjar ge utslag. Ibland är jag rädd för att verkligen öppna mig, eftersom risken för att bli sviken då är betydligt större. Till er som känner er som en del av mina förtroliga och närstående: grattis, ni har verkligen gjort skäl till att befinna er där. Jag värdesätter förtroende och lojalitet högre än något annat, och det behövs knappast nämnas några namn för att säga vilka ni är. Det vet ni säkert själva ändå.
Kanske borde jag ändå göra några smärre justeringar i den person som är jag. Kanske borde jag bli lite enklare och lite mindre svår. Kanske borde jag sluta tänka så himla mycket.
Tiden går fort just nu och det närmar sig Düsseldorf allt mer för varje dag som går. Sanningen att säga ska det bli så otroligt skönt att komma bort ifrån allting och att tillbringa tre bekymmerslösa veckor utan allt det som för tillfället rör sig alldeles för mycket i mitt huvud. Det känns som om jag håller på att glömma vad det är som det här spelet egentligen går ut på, och för att återigen hitta svaret på det behöver jag komma bort. Ungefär en sisådär tre veckor.
Högst besynnerligt
I natt tog herr Blund med mig på en tumultartad resa till de något välbekanta byggnaderna på Öron- näs- och halskliniken i Lund. Kanske fungerade drömmen som ett slags mentalt förberedande inför den kommande operationen i januari, men med tanke på hur det hela vidareutvecklades kan jag ju knappast hoppas på detta. I vilket fall så började det hela med att jag inte ens hittade bort till avdelning 56, och då ska det tilläggas att jag i vanliga fall med allra största sannolikhet skulle kunna hitta dit även om jag hade förbundna ögon. De senaste åren har jag ju som bekant fått tillbringa åtskilliga stunder där borta. Efter en lång stunds letande och en stor portion förvirring hade jag på något vänster mirakulöst nog hittat bort till 56:an - BARA just för att inse att jag i och med detta blev placerad på britsen påväg mot operationsavdelningen iförd den obligatoriska och icke allt för attraktiva sjukhusklädnaden. Inte vet jag om det var denna förhållandevis skrämmande ritual som fick mig att fullständigt tappa omdömet, men plötsligt hade jag drabbats av akut förlust av allt som stavas självkänsla och kontroll. Vad jag kan minnas hade jag i alla fall inte fått något lugnande medel, men det är ju möjligt att även detta hade hunnit förtäras i allt ståhej kring den bristande lokaliseringsförmågan.
Liggandes nerbäddad (och aningen groggy) i sjukhussängen fick jag helt utan förvarning bevittna ett bekant ansikte en bit ifrån mitt uppfattande synfält. Även om jag mycket väl visste vem det var, så tog det mig ändå ett bra tag att verkligen koppla ihop alla delar i det så absurda sammanhanget. Efter en stund hade således ögonen hunnit ikapp och jag insåg vem det var som befann sig i sjukhussalen. Hör och häpna - det var IR-Pelle!
När man når den nivån då man börjar drömma om sina lärare är det verkligen skäl att börja oroa sig. Även om detta var högst ofrivilligt så kan jag ändå inte helt slå bort det. Någon myntade en gång uttrycket att "a dream is a wish your heart makes", och är det så det ligger till så vill jag inte vara med. Jag vägrar. Totalt.
Cyberlycka
My top three Facebook Superlatives:
- Most Likely To Party Like a Rockstar
- Most Likely To Make me Laugh
- Most Likely To Make a Difference
Med särskild tanke på punkt nummer tre är mitt livsmål uppnått.
Linda is sjukling men lycklig
Lägesrapport från OP
Om ett tag sitter jag åter djupt försjunken i djupaste koncentration, iförd den ack så karaktäristiska provfrillan formad av oavbrutet bortviftade hårtestar och slag för den djupt veckade pannan. Då är det dags för den danska upprättelsen, och jag kan bara hoppas på att febern håller sig i någorlunda skick fram till dess. Uppladdning sker genom idogt Vicks blå knarkande, och man kan ju hoppas att dessa halsontshämmande preparat inte klassas som doping eller andra otillåtna tabletter. Jag tror faktiskt att jag är beredd att ta risken.
Fånge i feberns fördömda värld
Mina misstankar stämde och nu har det brutit loss ordentligt. Merparten av kvällen har jag legat nerbäddad under täcket med feberfrossa och ont i hela kroppen, och än en gång har jag på allvar övervägt mina funderingar om jag verkligen besitter förutseende krafter. Det konstiga är nämligen att jag började känna mig krasslig igårkväll, vartefter jag kände mig på väg mot allt sämre tillstånd tidigare idag för att sedan bli varse om febertemperaturen tidigare ikväll. Det var som om jag kunde sia om vad som komma skulle.
Rent ut sagt var det längesen jag mådde så här utstuderat dåligt. Frågan är om jag överhuvudtaget har gjort det någon gång tidigare. Handen på hjärtat är jag nog precis så gnällig och krasslig som man bara kan bli (ja, om man bortser från kolesteatom-operationer, benbrott, plötsliga PMS-anfall och psykiskt krävande bakfyllor), och frågan är hur jag överhuvudtaget ska klara av att genomföra proven imorgonbitti.
Nu ska jag fortsätta att kämpa för mitt liv, och första steget i denna aktion blir således att tugga en styck alvedon med paracetamol. Jag jobbar på min comeback.
Halsont och solsken
De enda orosmolnen på den för övrigt så blåa himlen är väl således att jag står inför morgondagens dubbelprov i medicin och danska, och att jag dessutom har drabbats av akut och förskräckligt ont i halsen. Sjuk eller inte, idag måste jag helt enkelt nöta in såväl trachea och astmasymtom som kraftedeme och den egentliga betydelsen av for pokker. Inlärningen fortsätter i detta nu.
Söndagsmys
Den drygt två timmar långa promenaden med Emmi tidigare idag var en ytterst angenäm avslutning på helgen. Oktobersolen strålade, de av hösten färgade löven prasslade under skosulorna, och där gick vi och pratade om livets begivenheter. Helt osökt kom vi in på samtalsämnet om de vilda tonåren innehållande den första fyllan, vilket för undertecknads del ägde rum den beryktade sommaren på Bornholm 2004. Vid femton års ålder då man fortfarande var ung och dum (men trots allt enligt eget tycke världsvan och erfaren), fungerade den danska ferien som en inkörsport inför kommande eskapader - och frågan är väl om man blivit mycket klokare sen dess. Samtalsämnet övergick till förhoppningar inför den kommande studenten, och fröken Dahlqvist gav mig gedigen information och egna historier från dessa lyckliga dar. Om lite mer än ett halvår är det min tur att släppa alla hämningar under det livliga sambatåget, figurera lättklätt under skattjakten och högljutt skråla med i "vem vill gå i tvåan nu?" - för att sedan den 5 juni stå där iklädd studentmössan och äntligen tagit mig igenom åren i skolbänken. För jag ska ta studenten, och fy fan vad jag är bra!
Oktoberfest
runt i djurparksmörkret då natten hade fallit. För att inte nämna det sannerligen amusanta ämnet om killen som fick nobben hos både tjejen, jobbet och festen. Märkligt hur en del människor kan figurera som den gemensamma igenkända nämnaren i så stor grad. Efter att vi spisat klart de tre rätterna, och efter att vi höjt promillehalten en aning genom vinet, var det dags att äntra bowlingplanen. För att inte lägga allt för mycket fokus på orelevanta detaljer kan jag bara nämna att min drygt 51 poängs ledning hann raseras fortare än jag överhuvudtaget hade hunnit blinka, och förkrossad som jag var över detta blev jag snabbt förvisad till jumboplaceringen. Plus att en viss Linn Svegrup till stor del var boven i dramat.
Efter två timmars bowlande var det dags att dra vidare till det relativt nyöppnade Torggatan 9, och efter en gångmarsch som innehöll idel skönsång och högljudda protester om den "så väldigt långa vägen" hade vi anlänt till Höörs nya hak. Väl där rådde det en utgrupperad beslutsångest som involverade såväl Avloppsrör som jordgubb/lime-drinkar, vilket allas vår vinkännare Tomas inte verkade drabbas av alls. Efter ett tag lämnade vi Torggatan och drog vidare till Tomas där den riktiga festen tog sin början. På tyskt manér bjöds det upp till en äkta
Oktoberfest innehållande Singstar så det stod härliga till, och under spelets gång uppmättes det en rad ljuva toner. Tomas och Chriz valde att slå ett slag för sina pojkbandsälskande sidor genom att riva av till tonerna från Westlife och Blue, samtidigt som tjejligan bestående av Linn, Kornelia och jag valde att göra ett minnesvärt framträdande till Village Peoples "YMCA". Kaninstigen har nog aldrig bevittnat något liknande. Under kvällens gång stod jag och Linn för ett par numera klassiska versioner av slagdängor som "Pretty woman" och "Imagine", och när vi drog till med latinorytmerna i "Livin la vida loca" var perfektionen ett faktum. Vid närmare eftertanke borde Singstar vara obligatoriskt på fest, just av den enkla anledningen att Singstar är synonymt med just fest.
Vi hade nu kommit fram till den del av kvällen då det var dags för mig och Tomas att göra upp i kampen om vem som egentligen var vassast på Nirvanas "Smells like teen spirit", och det blev minst sagt en spektakulär uppvisning. Familjen Kristofferssons vardagsrum hade snart förvandlats till en skådeplats för svängande mikrofoner, dansanta steg med obligatoriskt head-bang och en jublande publik, och när framträdandet var över stod fröken Bromèe som överlägsen segrare med inte mindre än 4000 poäng.
Så här i efterhand kan man blicka tillbaka på Personalfesten 2nd Edition som en mycket livad sådan, även om den påföljande Oktoberfesten med allra största sannolikhet satte bestående men för den sovande systern på
våningen ovanför. En fredagkväll kan tydligen allt hända i Höör.
Söndagförmiddagslutpåhelgen
I brist på annat
We make plans for good times
Uppladdningen är i full gång och i skrivandets stund återstår det bara två dagar tills det vankas personalfest och det återigen är dags för Sodexhoarbetarna att förvandlas till alkoholiserade och icke omdömesgilla individer. Singstar är fixat och just nu befinner vi oss mitt uppe i förhandlingen och genomgången av de potentiella slagdängorna där Växeln, YMCA, Pretty woman, Nine to five och Walking on sunshine just nu har sållat agnarna från vetet. Jag tror på en högst minnesvärd kväll, och kanske kommer min för tillfället ack så påtagliga förkylda whiskeyröst att styrka dessa teorier ytterligare.
Dagen D
Så var dagen äntligen här, dagen som sedan länge har varit efterlängtad och som genomgått en omfattande nedräkning i fröken Bromèes kalender. Ikväll är det nämligen säsongsstart för årets upplaga av Bonde söker fru.
Jag brukar anse att man inte ska leva på gamla meriter, men idag är jag faktiskt beredd att göra ett undantag. För ungefär ett år sedan publicerade jag en krönika i min dåvarande lunarblogg (ja jag vet, men det var på den tiden då jag fortfarande var naiv nog att hänga runt på de svenska fjortisarnas officiella hemmaplan) som handlade om just Bonden. Och jag är självgod nog att göra en favorit i repris - ni som inte läste det då, nu har ni en chans till!
Än en gång har jag förundrats över den nya trendflugan som för tillfället genomsyrar vårt avlånga rike. Tidigare flockades tjejerna runt Stureplans ungkarlar, ivrigt suktande efter att bli flickvän till Mr Backslick och få gratis inbjudan till Café Opera av självaste Bindefeldt. Men som sagt, detta verkar numera vara lika ute som budskapen på de marknadsledande veckotidningarnas utelistor.
Nej, den nya trenden är något helt annat. Något som går lika långt bak i tiden som den agrara och neolitiska revolutionen. Det nya fenomenet är här; bönderna har invaderat.
Bonden fick en helt ny status i samhället då grabbarna från tv4:s dokusåpa "Bonde söker fru" tog ett steg ut till våra tv-soffor och rakt in i hjärtat på svenska folket. Plötsligt sitter nära 1,5 miljon tv-tittare bänkade varje onsdagskväll och följer böndernas väg mot kärleken. Från början var dom åtta, nu har antalet bönder reducerats till hälften. Det är nästan som ett öråd i Expedition Robinson, med den skillnaden att det var Sveriges singeltjejer som fick skriva brev till sin egen favoritbonde, och på så sätt återstod de fyra finalistbönderna som fått flest beundrarbrev.
Det är ju som bekant ingen riktig dokusåpa utan intriger, och självklart är det ingredienser som det är väl kryddat med även i denna storsatsning. Skandalerna är redan väl omsusade; en av tjejerna har redan brutit ihop, en bonde har blivit beskylld för väl vågade omfamningar och tjejernas konkurrens hårdnar.
Numera kan man också tillaga en alldeles egen romantisk bondemiddag på tv4.se, eller varför inte ladda ner den nya Bondesången av Drängarna? Som sagt, bondefenomenet blir allt mer riksomfattande.
Som om inte detta vore nog så har Svenskt Lantbruk nyligen givit ut sin nya bondekalender, och om detta fenomen håller i sig så är det snart bara en tidsfråga innan kalendern med de tolv lättklädda bönderna har tagit över scouternas väggalmanacka i det svenska folkhemmet. För vem vill inte ha 53-årige Sven-Erik förföriskt och sensuellt poserande i halmet hängandes på köksväggen? Eller kanske rent av 47-årige Lars som med bar överkropp står och skyfflar gödsel? Man kan ju undra hur bönderna ställer sig till det där med kärlek och relationer - de kanske möjligtvis föredrar bond(age)?
Ja, visst är det något charmigt med livet på landet, och med föregångare som "Farmen" och aktuella "Bonde söker fru" verkar bönderna kunna gå hur långt som helst...
Slutet på den gyllene eran
Det känns som om allt fler går i tankar om att vända bloggen ryggen. Tro mig; been there done that. Det finns stunder då även jag funderar på om det egentligen är värt det, vad det egentligen ger mig och framför allt vad det egentligen ger mina läsare. Ibland känns mitt eviga tangentbordsbankande ganska meningslöst, men ibland känns det som ett filter som gör det möjligt för mig att ventilera mina tankar och känslor. Ganska ofta funkar det ganska bra som filter. Trots det kvarstår mina tvivel - vad gör min blogg egentligen för skillnad?
För att återgå till herr Schulman. Kanske ligger det något i hans motiveringar om att det har blivit en svår balansgång att hålla isär bloggikonen med den verklige Alex Schulman, att hans rader har skapat förvirring och stundtals förväxling mellan de båda personligheterna. Skulle jag någon dag hålla på att framkalla uttalade personlighetsklyvningar, identitetsförvirring eller andra skrämmande egenskaper hoppas jag att ni som finns i min omgivning och närhet säger till mig i god tid. Innan det är för sent, och innan ännu en blogg går i stöpet.
Fuck
På begäran kommer här dagens (och gårdagens) efterlängtade uppdatering. Nej, det gör den förresten inte alls. För nu måste vi bli tvångsutvisade ur 107:an. Over and out.