Linda Bromèe

En svensk utklassning av slovakerna räddade min kväll, i övrigt har den inte varit mycket att hänga i julgranen. Idag har jag visserligen lyckats sammanfatta sidorna till ekonomiprovet (även om det inte innebär att jag lärt mig särskilt mycket av texternas innehåll), men vetskapen om att jag har talet kvar att skriva klart till svenska C förföljer mig som ett stort svart moln. Jag vet faktiskt inte hur jag ska följa upp det utkast som jag hittills skrivit ihop, men med tanke på att Marie med allra största sannolikhet har noll koll på Facebook-vågen som drog fram under det gångna året så tror jag inte att det gör nån skillnad.

Imorgon är det inskrivning på sjukhuset inför operationen nästa vecka, och det sistnämnda är verkligen inget jag ser fram emot. Förhoppningsvis är det i alla fall den sista operationen jag tvingas gå igenom, så med lite optimism och en förhöjning av smärttröskeln ska jag nog ta mig igenom detta med. Det tragiska är att jag därmed bara har två träningar kvar innan jag måste vara still i fyra veckor, vilket genast också betyder att det blir till att ge allt nu sista veckan.

Om man sedan vänder på steken för att lyfta fram operationens fördelar är det väl i såna fall att man i och med käkens förbindelse med örat inte kan tugga särskilt mycket, vilket därmed också resulterar i att man antingen inte kan käka något alls eller att man på sin höjd kan tillgodoräkna sig näring genom flytande föda. Detta leder alltså till att man tappar några kilon, och därmed är den feministiska kaloriprincipen vunnen.
En vecka kvar, sedan ligger jag åter där med turbanbandage och sjukhusklädnad.

Ibland känns det som om man lägger ner på tok för mycket energi på någonting som ändå aldrig blir som man tänkt sig. Som om man satsar alldeles för mycket på storslagna planer som till en början är "såå bra" men som i sista minuten bara omkullkastas.
Det känns som om det är jag som får ta den tunga bördan och alltid vara den planerande som förväntas organisera upp det hela. Det går liksom bra för andra att bara glida med på en räkmacka genom det som man själv har lagt ner flera timmar på att kolla upp och planera. Jag börjar bli jävligt trött på att det så ofta är så, och om det inte sker nåt som får andra att börja lägga manken till och vilja till 100% så kan det lika gärna vara.

Nej, nu funkar det inte längre. Idag är det den 13 januari och jag har fortfarande inte köpt en ny kalender för detta året. Även om jag i själva verket inte alltid är någon organiserad människa så bidrar i alla fall en kalender till att jag ger sken av att vara det.
En kalender kan fungera som en praktisk accessoar. Den kan väcka uppmärksamhet i stil med "kolla hon med kalendern, vilken energisk kosmopolit ", den kan engagera den villrådige genom att skapa inspirerande tankar som "herre jävlar, även jag borde ta mig i kragen " och den kan väcka nyfikenhet som bäst kan liknas vid "oj, vad spännande! Undrar vad hon gör på fredag? " Med andra ord är en kalender en nödvändig uppfinning som gör det möjligt för landets invånare att acklimatisera och anpassa sig till dagens samhälle. Det är därför den är så viktig.

Så var det äntligen lov. Den 19 december 2007 kommer för alltid vara historiskt och leva kvar som dagen för början på mitt livs sista jullov. När man tänker efter är det ganska absurt, för att inte säga bisarrt, hur fort de senaste åren faktiskt har sprungit iväg. Jag menar, visst har det känts som pest och pina och enormt jävla sävligt vissa stunder, och ibland (ja, faktiskt ganska ofta) har det verkat som om tiden innanför skolans väggar har fastnat på repeat. Men trots allt detta så går det inte att undvika det faktum att år efter år faktiskt har avlösts av varandra och att vårt 2000-tal snart ska uppgå i oktett. Snart är det verkligen 2008, ett år som ska komma att bli det största hittills i mitt liv.

På vilket sätt inleder jag då mitt livs sista jullov? Jo, tillsammans med alvedon, halstabletter och ett uppdraget täcke. På det hela taget kunde det varit mycket, mycket bättre, men med tanke på att min plågande huvudvärk med allra största sannolikhet inte kan vara bestående under två veckors tid så har jag ju i alla fall ett tillfrisknande att vänta runt hörnet. Dessutom siktar jag på att bli frisk redan på fredag, kanske till och med imorgon.

Innan mitt kritiska tillstånd hann bryta ut ordentligt kunde jag ägna dagen åt framgångsrik julklappshandel på Burlöv Center. I och med detta geniala drag är nu samtliga julklappar införskaffade, förutsett att mina kalkyler stämmer till punkt och pricka.
Förutom att slå ett slag för min givmilda och solidariska sida passade jag även på att investera i min kommande julaftonsstass. Jag vet inte riktigt varför, men i år känns det nämligen annorlunda och långt mycket mer lovande med julen än vad det gjort på många år. Inte alls i samma kaliber som när man var liten förstås, men det hänger ju säkert ihop med avsaknaden av såväl de tindrande ögonen, barnasinnets magi och en jul med Arne Weisse.
Men ja, i år känns det lite i alla fall, och det räcker bra för mig.

Efter en dag av religionsprov, danska julesvin samt en underhållande biltvätt med unge herr Jönsson är det åter dags att summera. Dagens bottenskrap var väl således min totala avsaknad av tidsuppfattning tidigare i eftermiddags, men även om jag var grymt frustrerad över att ha feteignorerat min tidiga buss kunde jag i alla fall samla tillräckligt med optimism för att göra något bra av mitt klavertramp. Den totalt bortkastade timmen kunde jag ju framgångsrikt ägna åt ett besök på Intersport för att byta mitt inköpta underställ - och ja, jag är jävligt kort och får finna mig i att normala storlekar är på tok för långa för mig. Tacka gud för centilong!
Imorgon stundar som bekant julavslutning i skolan, och under mitt och Tozz samtal tidigare idag kom vi glatt fram till det faktum att man ju inte kommer att behöva gå upp överhuvudtaget på torsdagmorgon. Jag älskar jullov, jag älskar det riktigt mycket. Jag är dessutom beredd på dess ankomst.

Jag kan inte somna, jag saknar det glömda för mycket.

På det hela taget har det varit en ganska trevlig dag. Väldigt ganska trevlig på sina håll, och även om jag från och till känt mig sjukast och krassligast i världen så har det inte riktigt funnits utrymme för några dalgångar. Nu, däremot, när jag har tid att känna efter hur förkyld jag egentligen är så kommer alla känslorna på en och samma gång. Därför har jag enväldigt utsett denna dag till den officiella tycka-synd-om-linda-dagen, och en sådan dag betyder bekymmerslöst och avkopplande filmmys i form av Romeo och Julia. Min nasala stämma och mina förkylningssvullna ögon börjar redan nu kännas något lite bättre.

Jag känner fullständig tomhet och är makalöst rastlös.
Och så saknar jag dig som fan. Jag hatar farväl.

Efter dagens besök på SACO-mässan i Malmö var det i alla fall meningen att jag skulle veta något lite mer om vad jag ska syssla med i min framtid. Överöst med broschyrer, kurskataloger och information lämnade jag mässan med otroligt blandade tankegångar - och ja, något lite klarare hade jag kanske eventuellt och förmodligen blivit. Efter seminariet om hur man ska gå till väga för att hitta sin drömutbildning hade jag i alla fall förstått vikten av att man nog bör tänka både utåt och inåt, och inte minst att man absolut inte ska sätta upp hinder för sig själv.
Work and Travel Companys föredrag var dagens stora dragplåster, och efter att seminariet var slut kände man sig bara ännu säkrare på att det är det som min tid efter studenten kommer att innebära. Nu är man bara ännu mer sugen på att ge sig iväg, och för att skrida till verket har vi nu bestämt oss för att vi ska ha bokat biljetter innan vi kommer in i mitten av februari. Och det är faktiskt väldigt snart.
Kvällens träning gjorde mig än mer påmind om min fullkomligt horribla träningsvärk. Seriöst så kan jag knappt ta ett steg utan att mina vader skriker i protest - de tre praktikveckornas träningsuppehåll gjorde mig inte alls särskilt förberedd på måndagens hopprepsfys. Under uppvärmningen idag kändes vänstervaden mer som ett illa tvunget amputationsobjekt än något annat.
Nu ska jag bestämt ta och behandla med det gamla beprövade linimentet, och kanske borde jag även dra in en dos kaffe och E-vitamin. Det ska tydligen vara bra för träningsvärk.
Jag ser inte fram emot trappor imorgon.

Fan vad detta är befogat just nu. Jag må vara något av en expert på att klä mina ord i ett kryptiskt virrvarr, men läser man mellan raderna så måste man väl ändå ana en skymt av sarkasm och ironi. Aldrig att jag skulle säga det rakt ut, för den mänskliga bristande förmågan till självrannsakan måste väl få jobba lite den med.

Man mår väl som man förtjänar så här dagen efter antar jag. Så här med facit i hand var det verkligen inte värt att anstränga sig så mycket igårförmiddags för att försätta rummet i någorlunda presentabelt skick, för nu ser det nämligen ut som ett bombnedslag igen. Min beslutsångest angående gårdagens klädval och det faktum att jag vid hemkomsten inatt befann mig i mindre omdömesgillt tillstånd kan mycket väl ha inverkat till rummets numera horribla tillstånd, och med all energi körd i botten ska man nog inte förvänta sig någon förbättring inom de närmaste timmarna.
Faktum är att jag är grymt förvirrad just nu. Seriöst så vet jag inte ens vad klockan är, dessa justeringar från sommar- till vintertid kunde väl ha valt en något lämpligare dag att inträffa på. Typ någon dag mitt i veckan då man har tillräckligt med förnuft för att förstå sig på sånt där. Klockan kan ju faktiskt vara vad som helst nu, och det är lite det som skrämmer mig. Fast å andra sidan, vad behöver jag tiden för en dag som denna då de högsta prioriteringarna ligger bland ting såsom klunkande av kopiösa mängder vatten, eventuellt sväljande av alvedontabletter och nödvändig energiåterhämtning? Relativt jättelite faktiskt.
Kanske borde jag strunta i både tid och rum och helt och hållet lägga fokus på att befinna mig i nuet - gärna i samband med någonting som kan få mig att må lite bättre och att bli lite piggare. Det klingar ett adrenalinpumpande cykelpass i mina öron, och i detta nu ska iPoden få agera incitament och min trötta sinnesstämning skall bytas ut mot en på gränsen till slutkörd lekamen. Under tiden, och i synnerhet efteråt, kommer det att kännas riktigt härligt.

Det har nu gått nio månader och tre dagar sedan min blogg startades, och tidigare idag passerade jag den magiska gränsen för det 300:de inlägget. Det är ganska mycket faktiskt, och skulle man ta sig för att räkna alla bokstäver som hittills blivit nedtecknade här skulle det nog bli en hel del. Fast, vem skulle göra det?
Det är mycket som hunnit hända sedan det första inlägget skrevs, mycket har förändrats och mycket har inträffat. Den där sena kvällen den 21 januari var det en mycket sargad själ som valde att lätta sitt hjärta för omvärlden, och sedan dess har det författats en rad texter som pendlat mellan i stort sett alla sinnesstämningar. Sorg har utbytts mot glädje, tårar har utbytts mot skratt och rädsla har utbytts mot mod. Någonstans mitt i denna karusell har det också funnits plats för eftertanke och respons, och så gör det alltjämt. Det är med bloggen som med verkliga livet; människan utvecklas så mycket mer om man kan kringgå den där förkastade envägskommunikationen. Därför vill jag uppmana er alla att våga göra era röster hörda, våga ge mig den feedback som jag eftersträvar och våga kommentera. Det är det sätt som möjliggör vägen mot självförverkling ytterligare, och det är det som gör den mest grådaskiga och lågupplösta dag till en kavalkad av färger och euforisk glädje. Hjälp mig att göra såna dagar till något högfrekvent - våga, våga.

Det har satt griller i mitt huvud länge nu. Den där till synes oidentifierbara doften på det flytande tvålet på gästtoaletten. Den högst säregna doften har fått mig att associera till något jag hittills inte kunnat sätta fingret på, någonting som jag känner igen från någonstans vars sammanhang jag inte kan dra mig till minnes.  Eller känt igen, rättare sagt, perfektformen är viktig för situationens sammanhang. Nu har jag nämligen kommit på det. Nu har jag äntligen listat ut vartifrån jag känner igen den. Tvålet på gästtoaletten har en omisskännlig doft av Kopparbergs skogsbärscider, och min plötsliga illvilja kan högst tänkbart bero på mindre trevliga hågkomster från denna förrädiska rusningsdryck. It's fucking helerious.

På sistone har det hänt att jag känt mig osäker på vad jag egentligen vill. Det har hänt att jag på allvar har ifrågasatt vad som verkligen är värt något och vilka uppoffringar som egentligen är värda att ta. Jag har tänkt både fram och tillbaka om vilken den faktiska innebörden och meningen med det egentligen är, och på sista tiden har jag kommit på mig själv med att vara nära att glömma bort vad det går ut på. Jag har varit nära i mina funderingar på att eventuellt bryta upp, men idag och nu fick jag lite av det perspektiv som jag verkligen behöver. Du fick mig att komma ihåg vad det är i det som jag verkligen brinner för, och bara genom några enkla meningar kunde jag se klarare igen. Du fick mig att bestämma mig för att inte skiljas från det som jag till varje pris vill hålla fast vid, och just det var för tillfället väldigt viktigt för mig. Tack för att du, genom dina ord, fick mig att fortsätta.

Det är ganska märkligt. Hur jag än försöker så kan jag inte somna. Hela tiden är det en massa tankar som kör omkring i skytteltrafik i mitt för närvarande överbelastade huvud, och hela tiden är det något som blockerar alla utfartsvägar för tankarna att kunna retirera. En del nätter kan man ligga vaken i evigheter och tampas med ack så belastande tankegångar, för att andra nätter kunna somna så fort man lägger huvudet på kudden. Är det inte ganska ironiskt?

Många gånger har jag fått höra att jag är en människa som tänker på tok för mycket. Vem vet, kanske är det så, och vissa stunder är jag beredd att hålla med om det. Ibland skulle det helt enkelt vara betydligt lättare att bara följa strömmen och inte tänka så mycket. Att inte analysera saker och ting till höger och vänster, utan bara acceptera att det ligger till på just det sättet som det utger sig för att göra. Ni hör själva, även när jag ska ge en kort och saklig förklaring av hur jag menar så mynnar mina uttalanden ändå ut i djupgående termer. Ibland skulle det faktiskt vara lättare att bara vara enkel, men skulle jag då vara jag?

Så varför sitter jag då uppe och figurerar i detta mitt självutlämnande forum då jag egentligen borde ligga och sova? Jo, antagligen just för att jag inte är enkel. Kanske just för att jag är ganska svår.
En klok människa sa en gång att ett blottande och offentliggörande av ens innersta känslor gör en till en intressant bloggare. Läsaren får möjlighet att komma en in på livet, att bjudas in till ens person och att bli en del av läsupplevelsen.
Faktum är att jag är rädd. Jag är rädd för att släppa människor för nära in på mig och mitt liv, jag har en slags spärr inom mig som aktiveras så fort varningsindikatorn börjar ge utslag. Ibland är jag rädd för att verkligen öppna mig, eftersom risken för att bli sviken då är betydligt större. Till er som känner er som en del av mina förtroliga och närstående: grattis, ni har verkligen gjort skäl till att befinna er där. Jag värdesätter förtroende och lojalitet högre än något annat, och det behövs knappast nämnas några namn för att säga vilka ni är. Det vet ni säkert själva ändå.

Kanske borde jag ändå göra några smärre justeringar i den person som är jag. Kanske borde jag bli lite enklare och lite mindre svår. Kanske borde jag sluta tänka så himla mycket.
Tiden går fort just nu och det närmar sig Düsseldorf allt mer för varje dag som går. Sanningen att säga ska det bli så otroligt skönt att komma bort ifrån allting och att tillbringa tre bekymmerslösa veckor utan allt det som för tillfället rör sig alldeles för mycket i mitt huvud. Det känns som om jag håller på att glömma vad det är som det här spelet egentligen går ut på, och för att återigen hitta svaret på det behöver jag komma bort. Ungefär en sisådär tre veckor.

Så var veckan i skolan till ända för den här gången. Kunde med fördel jobba undan filosofi-referatet tidigare idag, vilket betyder att morgondagen ser himla ledig (och välbehövd) ut. Annars har dagen mest handlat om Lindastoteles och Jhubblatons framgångsrika samarbete följt av musicerande "do you know, do you know?".
Nu längtar jag, nu håller jag verkligen med Ida. Bort från Sverige, bort från allt - åker den 3 november.