Orkeslöst
Jag är så trött på allting. Just nu pallar jag inte, och jag gör nog bäst i att kasta täcket över huvudet. Typ ungefär precis just nu.
Tonight I have to leave it
Jag tror att det har hänt. Jag tror jag håller på att hamna där en hel del av mina närmaste har befarat att jag skulle hamna. Det är nu som det börjar bli verklighet, det är först nu som jag på riktigt börjar kunna ta in det. Det är nu det bortträngda vill nå ut, och det är nu som jag bara vill koppla bort det så mycket det går. Det är också nu som jag känner mig mer rädd än någonsin.
Hitta din plats, lillen!
En buss full av aldrig tystnande 91:or och en allt mer tilltagande huvudvärk är mer än vad man klarar av efter en hel dag på Berga. I ren protest höjde jag till högsta volym på iPoden, och med slutna ögon och total fokusering på musiken lyckades jag långt om länge att stänga ute det enerverande sorlet. Så gott det gick i alla fall. Tack och lov att jag är, och i stort sett alltid har varit, den yngsta i de flesta av mina umgängeskretsar och gruppkonstellationer.
Play it by the ear, please!
Det har varit lite av en berg-och-dalbane-karusell idag. Inledde dagen med att sitta två timmar i väntrummet på akutmottagningen på ÖNH, vartefter jag slutligen kom in och fick domen fastställd. Eller egentligen, fick jag det? Sanningen att säga gjorde inte dagens besök mig särskilt mycket klokare på någonting - antingen är det bara något tillfälligt, bortsett inflammation, eller så är det (tyvärr något mer troligare) benrötan som kanske är tillbaka igen. Jag antar att jag får mer rätsida på det hela på återbesöket hos Sven Lindberg den 21 september, men jag ser verkligen inte fram emot det. Var det något som jag minst behövde för tillfället så var det ett besked som detta. Har jag maximal otur så missar jag allt det som jag sett fram emot med denna hösten. Utlandspraktiken, handbollssäsongen - allt kan vara hotat. Låt nån högre kraft göra att det inte blir så.
För att ytterliga spä på dilemmat kan jag förtälja att förkylningen nu har fått ett ordentligt och stadigt fotfäste. Hej hopp och goddag yxskaft, men jag har i alla fall varit otroligt effektiv och lyckats färdigställa en stor del av projektarbetet denna afton. Jag antar att det var det tidigare välkomna bubbelbadet som tinade upp mina hjärnceller och fick dom att gå på högvarv.
Imorgon bär det av på roadtrip till helylle-Svenssons shoppingmecka i Ullared. Uppdatering och redogörelse dyker upp allt eftersom.
För att ytterliga spä på dilemmat kan jag förtälja att förkylningen nu har fått ett ordentligt och stadigt fotfäste. Hej hopp och goddag yxskaft, men jag har i alla fall varit otroligt effektiv och lyckats färdigställa en stor del av projektarbetet denna afton. Jag antar att det var det tidigare välkomna bubbelbadet som tinade upp mina hjärnceller och fick dom att gå på högvarv.
Imorgon bär det av på roadtrip till helylle-Svenssons shoppingmecka i Ullared. Uppdatering och redogörelse dyker upp allt eftersom.
Trogen tjur sökes
Herre min skapare. Det finns helt klart otaliga anledningar att börja oroa sig för mitt psykiska välbefinnande, eller i alla fall åt mitt sociala umgänge. För egentligen, hur bra är det egentligen att ägna kvällen åt idogt städande och arbete med internationella relationer, med tyngdpunkt på kriser och konflikter runt om i världen?
Det är bara att konstatera; jag behöver en kärlek som kan göra mig dumdistrig och få mig att fatta ogenomtänkta beslut som verkar vara den bästa lösningen just för tillfället. Jag behöver det, men det ter sig totalt distanserat.
Det är bara att konstatera; jag behöver en kärlek som kan göra mig dumdistrig och få mig att fatta ogenomtänkta beslut som verkar vara den bästa lösningen just för tillfället. Jag behöver det, men det ter sig totalt distanserat.
Mitt filter från en obehaglig verklighet
Känner ingen egentlig lust till någonting just nu, jag känner bara förvirring och tomhet. Datumet för begravningen är fastställt nu, och det gör det på något sätt ännu mer verkligt och ofrånkomligt. Jag har aldrig behövt gå på någon begravning tidigare, och jag vet inte hur jag kommer klara av det.
Det känns som om det inte riktigt finns rum för sorg för egen del. Jag menar, hemma känner jag inte att det riktigt är acceptabelt. Pappa har ju det ändå värst, det är honom det är synd om och det är han som får tampas med den värsta saknaden. Jag vill inte att han ska få det jobbigare genom att behöva se andra ledsna och vilsna. Då kopplar jag hellre bort det och ventilerar bort det värsta genom tangentbordet och datorn. Det fungerar som mitt filter, och det ger bra resultat. Det känns i alla fall bättre för stunden.
Fick kolla igenom dödsannonsen som kommer in i tidningen på söndag. Även detta gjorde det hela obehagligt verkligt, där står det ju så svart på vitt att det hela faktiskt är så. Läskig inverkan sådant har på en.
Om några timmar åker vi iväg på träningsläger med laget. Det ska bli skönt att få komma bort ett tag från allting och helt och hållet kunna tänka på något annat. Att bara lägga allt fokus på handbollen för en helg, att nöta in kombinationer och aggressivt försvarsspel. Att umgås med människor som inte vet om vad som hänt, och på så sätt på något märkligt vänster få uppleva vardagen igen. Bloggen ligger helt klart i lä där i fråga om filtrering - handbollen är mitt bästa av dessa filter och får mig att glömma de mest tragiska grejer, och får mig istället att fokusera fullt ut på tiden just nu. På handbollsplanen existerar bara nuet; ett organiserat anfall kan snabbt brytas ner och försätta bollen i egna händer, vartefter det bara är fullt ös som gäller. Plötsligt är situationen den motsatta och man är själv den som kontrar på mål. Adrenalinet stiger och en underbar känsla fyller kroppen, och det är just i doften från klister och en väl använd idrottshall som man känner att man verkligen lever.
Handbollen och bloggen är väl fungerande filter, och just för mig fungerar de alldeles utmärkt.
Det känns som om det inte riktigt finns rum för sorg för egen del. Jag menar, hemma känner jag inte att det riktigt är acceptabelt. Pappa har ju det ändå värst, det är honom det är synd om och det är han som får tampas med den värsta saknaden. Jag vill inte att han ska få det jobbigare genom att behöva se andra ledsna och vilsna. Då kopplar jag hellre bort det och ventilerar bort det värsta genom tangentbordet och datorn. Det fungerar som mitt filter, och det ger bra resultat. Det känns i alla fall bättre för stunden.
Fick kolla igenom dödsannonsen som kommer in i tidningen på söndag. Även detta gjorde det hela obehagligt verkligt, där står det ju så svart på vitt att det hela faktiskt är så. Läskig inverkan sådant har på en.
Om några timmar åker vi iväg på träningsläger med laget. Det ska bli skönt att få komma bort ett tag från allting och helt och hållet kunna tänka på något annat. Att bara lägga allt fokus på handbollen för en helg, att nöta in kombinationer och aggressivt försvarsspel. Att umgås med människor som inte vet om vad som hänt, och på så sätt på något märkligt vänster få uppleva vardagen igen. Bloggen ligger helt klart i lä där i fråga om filtrering - handbollen är mitt bästa av dessa filter och får mig att glömma de mest tragiska grejer, och får mig istället att fokusera fullt ut på tiden just nu. På handbollsplanen existerar bara nuet; ett organiserat anfall kan snabbt brytas ner och försätta bollen i egna händer, vartefter det bara är fullt ös som gäller. Plötsligt är situationen den motsatta och man är själv den som kontrar på mål. Adrenalinet stiger och en underbar känsla fyller kroppen, och det är just i doften från klister och en väl använd idrottshall som man känner att man verkligen lever.
Handbollen och bloggen är väl fungerande filter, och just för mig fungerar de alldeles utmärkt.
Ofattbart
Det har varit en väldigt jobbig dag idag. Mest av allt har jag önskat att jag hade förmågan att försvinna och vara någon helt annanstans, att jag kunde vakna upp till samma verklighet som alltid funnits tidigare. Även om det inte funkar så.
Mina reaktioner har varit väldigt blandade och humöret har åkt en berg-och-dalbana dagen igenom.
Det var nog ändå tur att jag fattade det beslutet jag gjorde i morse då jag kände att jag inte hade klarat av att följa med till Höör och se dig ligga där. Och samtidigt var det bra att jag valde att åka till skolan så att jag fick lite avstånd till det hela, även om det kändes extremt jobbigt med religionlektionen. Sånt slår ju aldrig fel, tyvärr, och det är väl sådant som kan kallas för ödets ironi.
Jag är oerhört tacksam för allt stöd från vänner idag, jag uppskattar det väldigt mycket. Jag behöver det jättemycket just nu, och jag är glad att ni finns här för mig. Jag vet inte hur jag ska tackla allt detta, jag vet inte hur jag kommer att reagera de kommande dagarna och jag hoppas att jag inte kommer att vara allt för jobbig. Någonstans överväger min strävan efter att alltid visa mig stark utåt, och det blir en svår balansgång att tackla hur man ska hantera det.
Jag kan fortfarande inte fatta det, det hela känns så overkligt på något läskigt sätt. Ena stunden fanns du, och i nästa var du borta. Innan jag ens hann säga hejdå.
Mina reaktioner har varit väldigt blandade och humöret har åkt en berg-och-dalbana dagen igenom.
Det var nog ändå tur att jag fattade det beslutet jag gjorde i morse då jag kände att jag inte hade klarat av att följa med till Höör och se dig ligga där. Och samtidigt var det bra att jag valde att åka till skolan så att jag fick lite avstånd till det hela, även om det kändes extremt jobbigt med religionlektionen. Sånt slår ju aldrig fel, tyvärr, och det är väl sådant som kan kallas för ödets ironi.
Jag är oerhört tacksam för allt stöd från vänner idag, jag uppskattar det väldigt mycket. Jag behöver det jättemycket just nu, och jag är glad att ni finns här för mig. Jag vet inte hur jag ska tackla allt detta, jag vet inte hur jag kommer att reagera de kommande dagarna och jag hoppas att jag inte kommer att vara allt för jobbig. Någonstans överväger min strävan efter att alltid visa mig stark utåt, och det blir en svår balansgång att tackla hur man ska hantera det.
Jag kan fortfarande inte fatta det, det hela känns så overkligt på något läskigt sätt. Ena stunden fanns du, och i nästa var du borta. Innan jag ens hann säga hejdå.
Tomhet
Jag vet inte vart jag ska ta vägen rent bokstavligt eller känslomässigt. Det känns mest som om jag helst av allt skulle vilja försvinna. Vad känner man?
Även om det var väntat känns det overkligt, och jag vet inte vad jag känner. Vet inte vart jag ska ta vägen.
Även om det var bäst så här, så är det ändå omöjligt för mig att ta in. Jag hoppas att du får det bättre där uppe, och att du slipper ha ont längre. Vila i frid.
Även om det var väntat känns det overkligt, och jag vet inte vad jag känner. Vet inte vart jag ska ta vägen.
Även om det var bäst så här, så är det ändå omöjligt för mig att ta in. Jag hoppas att du får det bättre där uppe, och att du slipper ha ont längre. Vila i frid.
How to save a life
Idag har jag gjort något jag inte trodde att jag skulle göra. Något som jag fram tills nu varit ganska rädd för och något som jag inte alls har trott skulle vara något för mig. Jag var och hälsade på farfar.
Även om jag aldrig fick chansen att lära känna honom känns det ändå som om jag på något obegripligt sätt känner honom bättre än vad jag någonsin har känt min farmor. Farfar hann gå bort innan jag ens föddes, och därför fick jag aldrig ens träffa honom.
Ändå kändes det ganska bra att hälsa på honom på kyrkogården idag, även om jag inte riktigt kan förklara på vilket sätt det kändes så. Men det kändes bra att prata till honom, att bara få ventilera tankar och rädsla för det som är just nu. Det kändes på något sätt lite lättare att cykla hemåt efter det, samtidigt som jag kände vemod och tomhet.
Även om jag aldrig fick chansen att lära känna honom känns det ändå som om jag på något obegripligt sätt känner honom bättre än vad jag någonsin har känt min farmor. Farfar hann gå bort innan jag ens föddes, och därför fick jag aldrig ens träffa honom.
Ändå kändes det ganska bra att hälsa på honom på kyrkogården idag, även om jag inte riktigt kan förklara på vilket sätt det kändes så. Men det kändes bra att prata till honom, att bara få ventilera tankar och rädsla för det som är just nu. Det kändes på något sätt lite lättare att cykla hemåt efter det, samtidigt som jag kände vemod och tomhet.
Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Perfektion
Åh, vad jag är lycklig just nu. Faktiskt. Lycka är ett starkt och beskrivande ord, men just för tillfället kan jag nog säga det med rätta. Projektarbetet börjar bli färdigställt, och det känns som om det har blivit riktigt bra dessutom. Det har varit värt allt slit, alla känslor av hopplöshet, alla stunder av total rädsla för att misslyckas ordentligt. Självdisciplinen har hållit, och nu är det bara en del smärre justeringar kvar.
Ikväll drar träningen äntligen igång igen, och jag är alldeles barnsligt längtansfull. Först har jag dock en del saker att fixa, och helvete - snart går ju bussen!
Ikväll drar träningen äntligen igång igen, och jag är alldeles barnsligt längtansfull. Först har jag dock en del saker att fixa, och helvete - snart går ju bussen!
Så trillar jag dit igen...
Nu är det bara än en gång bevisat - Linda Bromèe, lite inte på dina intuitioner. Och vad du än gör, yttra dig inte om dem. Aldrig, aldrig nånsin.
Delar av mina önskvärda livsambitioner
Jag läste alldeles nyss ett par rader av en av mina favoritbloggare som handlade om modet att blotta sina innersta tankar. Önskan att i vissa fall få en gedigen inblick i vad andra människor tänker är något jag kan hålla med om i vissa stunder, även om jag själv oftast är rädd för att visa mina egna. Kanske handlar det just om mod och individuell mognad, och kanske kommer även jag att bli bättre på det där en vacker dag.
Denna bloggares ord inspirerade i alla fall mig idag, och ni som är trogna läsare av Sveriges bloggelit kanske vet vem jag pratar om. I vilket fall så vill jag tacka för din förmåga att sporra dina läsare, och det är en förmåga som jag önskar att en dag själv kunna inneha. Jag önskar att mina texter någon dag kommer att betyda något för någon, och jag önskar att jag en dag kommer att betyda något för någon.
Denna bloggares ord inspirerade i alla fall mig idag, och ni som är trogna läsare av Sveriges bloggelit kanske vet vem jag pratar om. I vilket fall så vill jag tacka för din förmåga att sporra dina läsare, och det är en förmåga som jag önskar att en dag själv kunna inneha. Jag önskar att mina texter någon dag kommer att betyda något för någon, och jag önskar att jag en dag kommer att betyda något för någon.
En stund för reflektion
Jag börjar befara att jag är inne i någon slags psykisk obalans. I vanliga fall brukar min skriftliga publicitet handla om sprudlande livskvalitet och muntra eskapader, då min ambition är att införliva euforiska lyckopiller hos mina trogna läsare. Jag menar, bekymmer och förtretligheter finns det tillräckligt mycket av i världen ändå, därav orsaken till att jag helst inte vill genomsyra publiciteten av nattsvart melankoli.
Men idag kanske jag ska prova på något annat. Kanske kan saker och ting underlättas av en stunds präntad bearbetning av så väl känslor som sinnesstämningar. Ungefär som i One Tree Hill, där Peyton bearbetar sin vånda och ängslan genom att göra det till något estetiskt och funktionellt i form av livesändningar i webcamen. Jag är expert på att dra paralleller mellan mitt liv och tv-serier, och dessutom på att halka ifrån ämnet.
I alla fall. Egentligen vet jag inte riktigt vad det är som tynger mig, antagligen fungerar min rådvillhet som något slags substitut för en underliggande men medveten osäkerhet. Jag har aldrig direkt varit någon som har lätt för det där med att uttrycka känslor verbalt, även om jag genom årens lopp blivit något av en jäkel på att uttrycka dem i skrift. Jag tillhör, tyvärr, fortfarande den skaran som i vissa fall hellre väljer att hålla saker och ting inom sig, på grund av några olika orsaker. Ibland föredrar jag helt enkelt att skriva om sånt som är jobbigt istället för att prata om det; skulle jag välja att omsätta det i tal finns det endast några få som jag känner tillräckligt förtroende mot för att kunna prata om det med. Kanske är det så det funkar för de flesta av oss, vad vet jag. Men ibland känns det på något sätt svagt. Är det rätt eller fel?
För att återigen försöka precisera var det hela mynnar ut ifrån, så är jag kanske mer medveten om det än jag själv vill förstå. Även om jag är en människa som verkligen lever för sommaren och dess undersköna resulterande i ledighet och livgivande krafter, kan jag inte låta bli att reflektera över den del av året som vi just nu befinner oss i. Slutet av juli och början på augusti skänkte mig för några år sedan minnen som jag önskar att jag hade förmågan att för evigt kunna utplåna från mitt huvud, och hur det än är så kommer det väl alltid vara kvar där inne. Det är ganska exakt fyra år sen nu, men ibland känns det inte alls särskilt avlägset eller långt bort. Än idag känner jag någon form av skuldkänslor, och frågar mig fortfarande om jag hade kunnat göra något annorlunda. Antagligen hade jag kunnat det, vad vet jag. Det ständigt omtvistade ämnet huruvida det är värt att blicka tillbaka i det förgångna och gräma sig över sina handlingar tror jag alltid kommer att förfölja människan, åtminstone fram till dess att hon fullföljer visionen att leva i nuet och koncentrera sig på det som händer. Det hela handlar väl om att våga, om att ha mod att fortsätta även fast det känns som en uppförsbacke?
Måndagsbekännelse, 22.43
Idag var jag en millimeter ifrån att krocka med en ekorre. Det var ytterst dramatiskt och omtumlande, men lyckligtvis lyckades Piff (alternativt Puff) gira undan i sista sekunden. Sånt händer i mitt liv.
Bland halstabletter och tekoppar
Och oroa er inte - det kommer att komma en detaljerad redogörelse av Åhus. Det är bara det att idag har jag riktat all min energi åt idogt projektarbete, vilket framgångsrikt har resulterat i inte mindre än 5 timmar och 20 minuter.
Jag är stolt att min självdisciplin höll hela vägen.
Nu är det verkligen sängen, min förkylning tar ner mig till en allt för orkeslös nivå så här framåt kvällen. Fast det hade varit stimulerande med en stunds Djävulen bär Prada. Det tål att tänkas på.
Jag är stolt att min självdisciplin höll hela vägen.
Nu är det verkligen sängen, min förkylning tar ner mig till en allt för orkeslös nivå så här framåt kvällen. Fast det hade varit stimulerande med en stunds Djävulen bär Prada. Det tål att tänkas på.
Livsinsikt på bästa sändningstid, del 1
Jag hatar oförutsedda utgifter. Ärligt talat så finns det nog inget värre. För ett par veckor sedan då alkoholen flödade fritt, galenskapens infanterieldar gick på högvarv och Eslövs revolutionerande sommarlovslediga ungdomar bestämde sig för att krascha lägenheter och w810i:or verkade situationen, trots det inkluderade missödet, kunna repareras. Jag kände den skrattretande stämningen blandas med tonårsrevolt och uppfinningsrikedom, och just då kändes det som om allting mirakulöst skulle lösa sig till det bästa möjliga.
Jag antar att verkligheten kom i kapp mig tidigare än önskat.
Det är bara att inse situationens tragiska sanning. Jag måste göra det. Jag måste köpa ny mobil. Allra helst fortare än kvickt, då dagens mobiliserade samhälle förutsätter och faktiskt kräver att jag håller mig a jour med omvärlden. Tänk om jag skulle hamna i en nödsituation där jag varken har min w810i (eller ens den otympliga och illojala hello moto-mobilen) som kan rädda mig. Tänk om jag hamnar i en nödsituation där det mobila samtalet verkligen inte kan ersättas med ett gällt tösaskrik, alternativt potentiella röksignaler?
Jag måste göra det. Och jag hatar verkligen oförutsedda utgifter.
Jag antar att verkligheten kom i kapp mig tidigare än önskat.
Det är bara att inse situationens tragiska sanning. Jag måste göra det. Jag måste köpa ny mobil. Allra helst fortare än kvickt, då dagens mobiliserade samhälle förutsätter och faktiskt kräver att jag håller mig a jour med omvärlden. Tänk om jag skulle hamna i en nödsituation där jag varken har min w810i (eller ens den otympliga och illojala hello moto-mobilen) som kan rädda mig. Tänk om jag hamnar i en nödsituation där det mobila samtalet verkligen inte kan ersättas med ett gällt tösaskrik, alternativt potentiella röksignaler?
Jag måste göra det. Och jag hatar verkligen oförutsedda utgifter.
Msn-relaterade angelägenheter
Sådär ja. Min midsommaroutfit är nästan komplett, i alla fall om man inte räknar sminket och håret. Men än så länge finns det tid, och just nu finns det faktiskt betydligt mer aktuella och brådskande grejer som måste åtgärdas. Till exempel att rikta energin åt problemlösning via msn för att agera jourhavande medmänniska åt Johannas salladsbestyr. Nej, nu börjar tiden rinna iväg. Nästa: fest hos Linn, glad midsommar allihopa!
Dagens dos av självinsikt
Jag har reflekterat över en grej. Jag har försovit mig på tok för mycket på sistone, åtminstone för ofta om man ska vara grammatiskt korrekt. Det är illa, och då menar jag RIKTIGT illa. Jag har nämligen fått stressa sönder totalt och fått vika av från mina traditionella morgonrutiner. Jag har alltså fått hoppa över både tedrickandet och tidningsläsandet. Ja, ni förstår hur illa det är. It's killing me.
Även om jag känner till orsakerna till dessa oförlåtliga fasoner så har jag varken energi eller självdisciplin för att styra upp det, i alla fall inte inom de närmaste dagarna. Det handlar så klart om det traditionella och frekventa problemet att gå och lägga sig i tid.
Idag har jag faktiskt en giltig anledning till att fortfarande vara uppe, då det faktiskt inte var allt för längesen som jag kom hem från träningen. Med andra ord är jag fortfarande uppe i trim, och då funkar det helt enkelt inte att bara stänga av all positiv energi som gör mig alldeles klarvaken. Träningen var stentuff och kanon, och hjälp vad det kommer kännas imorgon. Trappstegen på bussen kommer inte bli någon höjdare.
Dessutom har jag nyss insett att bloggande till tonerna från Kasta sten a la Slagsmålsklubben verkligen INTE är någon bra kombination. Hjälp, vad noradrenalinet plötsligt riskerade att slå till - och mannen, vad stressfaktorerna jobbade på högvarv!
Även om jag känner till orsakerna till dessa oförlåtliga fasoner så har jag varken energi eller självdisciplin för att styra upp det, i alla fall inte inom de närmaste dagarna. Det handlar så klart om det traditionella och frekventa problemet att gå och lägga sig i tid.
Idag har jag faktiskt en giltig anledning till att fortfarande vara uppe, då det faktiskt inte var allt för längesen som jag kom hem från träningen. Med andra ord är jag fortfarande uppe i trim, och då funkar det helt enkelt inte att bara stänga av all positiv energi som gör mig alldeles klarvaken. Träningen var stentuff och kanon, och hjälp vad det kommer kännas imorgon. Trappstegen på bussen kommer inte bli någon höjdare.
Dessutom har jag nyss insett att bloggande till tonerna från Kasta sten a la Slagsmålsklubben verkligen INTE är någon bra kombination. Hjälp, vad noradrenalinet plötsligt riskerade att slå till - och mannen, vad stressfaktorerna jobbade på högvarv!
Måndagsnoja
Idag är det sista dagen av påsklovet 2007, och dagen idag har bland annat inneburit att jag har...
- unnat mig några extra timmars sovmorgon, bara just därför att jag inom en extremt snar framtid kommer att tvingas gå tillbaka till 05.45-alarmet (väldigt ovärt)
- ockuperat videon och gråtit och kollat om vart annat på Sagan om konungens återkomst
- vart ute och sprungit, även denna gång iförd den numera klassiska toppluvan och knästrumporna
- än en gång sagt till mitt självdisciplinerade jag att ta tag i matten, vartefter jag lika snabbt har slagit bort tanken igen
trott att det var söndag för att sedan förstå att det är måndag - fastän det är söndag
Morgonuppdatering
Det är fredag morgon, solen skiner och jag har verkligen fått en bra start på dagen.
Inte för att dagen har hunnit bli så långvarig för min del än så länge, men har man sovmorgon så har man. Då ska man faktiskt inte gå upp förrän närmare halv 11-snåret.
Har nyss åtnjutit dagsfärska nyheter med morgonens vanliga tidningsläsning, och jublade högt över tidningsnotisen i Magasinet om en yogasatsning på TV4. Så från och med den 16 april ska jag, trots mitt horribla morgonhumör, vara beredd med yogamattan i högsta hugg på tidiga morgonkvisten. Min förhoppning är att detta ska stärka mig både själsligt och rutinmässigt, och kanske till och med leda till en morgonpigg helomvändning. Man kan ju i alla fall hoppas, och det är ju åtminstone värt ett försök.
För att lämna det yoga-relaterade ska jag rusa vidare för uppfräschning och klädvalsångest. Idag blir det nämligen (fönster)shoppande i vårsolen i Malmö. Nog för att min budget inte kommer att tillåta några spektakulära inköp - men titta kan man alltid göra. Och skor står väldigt högt på listan!
Inte för att dagen har hunnit bli så långvarig för min del än så länge, men har man sovmorgon så har man. Då ska man faktiskt inte gå upp förrän närmare halv 11-snåret.
Har nyss åtnjutit dagsfärska nyheter med morgonens vanliga tidningsläsning, och jublade högt över tidningsnotisen i Magasinet om en yogasatsning på TV4. Så från och med den 16 april ska jag, trots mitt horribla morgonhumör, vara beredd med yogamattan i högsta hugg på tidiga morgonkvisten. Min förhoppning är att detta ska stärka mig både själsligt och rutinmässigt, och kanske till och med leda till en morgonpigg helomvändning. Man kan ju i alla fall hoppas, och det är ju åtminstone värt ett försök.
För att lämna det yoga-relaterade ska jag rusa vidare för uppfräschning och klädvalsångest. Idag blir det nämligen (fönster)shoppande i vårsolen i Malmö. Nog för att min budget inte kommer att tillåta några spektakulära inköp - men titta kan man alltid göra. Och skor står väldigt högt på listan!