Linda Bromèe

Effektiviteten sprudlar här på Ulrikedalsvägen! Innan klockan ens slått tre har jag hunnit med att

a) överge min skönhetssömn, käka frukost i en randig tröja (kanske mera iförd denna randiga tröja) och plöja igenom dagens nyheter

b) skörda grödorna och mjölka kossorna - tacka gud för Farmville!

c) köra dagens träningspass på Gerdahallen och producerat mängder utav endorfiner

d) stämma shoppingträff med syster (även om det förmodligen kommer bli ett tomhänt resultat, tummen upp för fönstershopping!)

Produktiviteten finner inga gränser.

Det finns en grej som jag aldrig kan förstå. Hur jag än kommer vrida på det, hur många infallsvinklar och perspektiv jag nånsin kommer få och hur många gånger jag än kommer att filosofera över det. Det har att göra med en så banal sak som en stackars liten klädgalge oss dess märkliga förmåga att ständigt lyckas försvinna i garderoben.

Det kvittar hur många galgar jag än köper - jag är alltid minst en galge kort. Det märkligaste utav allt är väl när det går så långt att galgen faktiskt fanns där, typ, kvällen innan, för att sedan spårlöst va' försvunnen. Lägg särskilt märke till att jag genom årens lopp ändån har utvecklat ett särskilt förhållande till mina kära galgar (jag skulle antagligen kunna rabbla IKEA-termer och namn som ett rinnande vatten till och med i sömnen), och då skulle man ju nästan kunna begära nåt slags gensvar. Dock är detta något som de små kära galgarna har missat, och de fortsätter att liksom slukas upp av garderobens innandömen.

En del av er kan kanske tro att det hela har nånting med mina shoppingvanor att göra och att bristen på galgarna helt enkelt är något naturligt, men så är inte fallet. Jag kör nämligen en kontinuerlig rekryteringsprocess av nya BUMERANG och HOPA, och enligt mina högst uttänkta kalkyler borde det råda ett överflöd. I nuläget är det precis så att det funkar - det råder såväl balans som harmoni bland mina garderobsligister - men likväl vet jag att det är ett tillfälligt scenario. Mycket snart kommer stiltjen kvickt att rubbas och övergå till att efterfrågan överstiger utbudet. För så är det. Alltid.

Det är egentligen märkligt vad trött man kan bli av att inte göra något särskilt. Ännu märkligare är det att man kan vara trött även fast man unnat sig en sovmorgon. Jag har vart riktigt trött hela dagen rakt igenom, det är väl det som jag egentligen vill komma fram till.

Mycket därför har dagen varit ganska lugn idag. I förmiddags mötte jag upp Björn och hans kompis Niklas inne i stan, och sedan var det presentjakt som stod på vårat schema. Imorgon stundar nämligen både dop och födelsedagsfirande för hela slanten, och nöjda med inköpen begav vi oss sedan hemåt. Även tv-spelet Litte Big Planet gjorde oss sällskap hem till Björn, och sedan var det spel så det stod härliga till! Jag är väldigt svag för plattformsspel med gulliga figurer (gärna sådana som kan hoppa runder och göra roliga ljud ifrån sig), så det var idel nöjda tillrop och hjärtliga skratt från min sida. Sött så att det gjorde ont!

...gigantiska brödstycken med extra knaprig yta, med beröm godkänt och väldigt nöjda provsmakare. Att de sedan blev något annorlunda storleksmässigt än vad som egentligen var menat kan man ju faktiskt leva med.

Bara för en liten stund sedan lyckades jag samla tillräckligt med energi för att kravla mig upp ur sängen och mitt täcke. Igårkväll var det tjejkväll hemma i Chris nya lägenhet i Landskrona, och det blev ganska mycket vildare än vi egentligen hade räknat med.

Stämningen igenom var väldigt, väldigt tjejig. Det pimplades vin för fulla muggar, det sjöngs med (i falsett!) till finalisterna i Idol, det gjordes oväntade bekännelser till höger och vänster och det fälldes en hel del minnesvärda kommentarer. Innan vi visste ordet av hade det dessutom dragits rejäla paralleller till SATC, och plötsligt hade huvudtemat vinklats till en salig blandning av sexsnack och historier. Vi hade hur roligt som helst, och när det till slut var dags att vända hemåt blev det tåg och buss tills vi nästan mådde illa. Tack till Chris, Tozz och Nadja för en riktigt rolig kväll, och låt oss snart göra om det igen!

Det finns stunder då man inte vill göra något annat än att bara ta det lugnt. Att man liksom bara vill strosa runt i pyjamasen, sätta upp håret i en lagom oattraktiv knut, svepa in sig i en filt och kolla avsnitt av One Tree Hill. Här har vi historian om min kväll, gott folk, och jag har skrattat och gråtit om vartannat. Jag har förmågan att bli alldeles överdrivet och känslomässigt involverad i seriens karaktärer, och vid ett numera okänt antal tillfällen har jag kommit på mig själv med att i ena stunden garva sanslöst och okontrollerat för att i nästa böla så mascaran rinner. Är det inte bra, så säg!
 

Det är otroligt vad tiden har gått fort. Idag har jag och Björn varit tillsammans i ett halvår, och det har verkligen varit det finaste halvåret man skulle kunna tänka sig. Kärleken växer sig starkare för varje dag som går, och jag ser fram emot framtiden tillsammans med honom.

Du gör mig hel Björn, och jag älskar dig över allt annat.

Söndagen har kommit och ännu en helg har lagts till arkivet. Fredagen innebar en genomtrevlig tjejmiddag hemma hos Jenny på Studentlyckan, och innan jag och fröken Månsson hade lyckats med bedriften att hitta rätt dörr och rätt adress hade vi avverkat en grundlig genomgång av kvarterets alla trappuppgångar. Varför bekänna sina oklarheter när man istället kan luska reda på det själva, liksom, och när vi långt om länge hittat rätt och dessutom inväntat de andra (den nersläckta och tomma lägenheten fick oss att ifrågasätta om vi verkligen var ute rätt datum) drog tjejkvällen igång.

Det lagades en utsökt trerättersmiddag med en meny i form av

• rödbetstoast med getost, vilket ratades totalt av Linn som högljutt protesterade med argument och paralleller till getkoftor och annat tilltyg
• fläskfilé med champinjonsås, samt en i ugnen exploderad potatisgratäng
• äppelkaka och vaniljglass

Den delikata middagen, ett par glas rött och en hel del skratt och snack senare var vi alldeles för trötta för någon vidare utgång, och vi valde att avrunda kvällen när den var som allra bäst. En riktigt trevlig tillställning med mycket trevligt folk!

Igårkväll var det åter dags för festligheter då min morbror Lars firade födelsedag i Staffanstorp. Det blev en urmysig och genomtrevlig kväll med nära och kära, och ju äldre man blir (därmed inte sagt att jag känner mig särskilt gammal!) desto mer har jag också kommit att uppskatta sammankomster med min släkt. När jag var något yngre och något dummare tyckte jag mest att det var lite jobbigt och ganska ont om gemensamma och underhållande samtalsämnen, vilket jag inte alls kan förstå i nuläget. Idag tycker jag verkligen att det är hur mysigt och trevligt som helst att umgås, och jag antar att det är en fråga om mognad. Det är tur att man har utvecklats i rätt riktning.

Idag var det stora rubriker som väckte mitt intresse i Metro.

...i kvällens avsnitt av "Svenska Hollywoodfruar" får Anna Anka möta sin exmake, som hon har delad vårdnad om dottern Ellie, 7, med. Men när dottern ska överlämnas efter en helg hos sin pappa blir han arg över att Anna har ett tv-team med sig. Han kör iväg med dottern kvar i bilen - Anna följer efter.

Biljakten går över Los Angeles gator och Anna är väldigt upprörd över den kaotiska situationen.

De andra fruarna tar det något lugnare, med husletande och tillfixning av åderbråck.

Hur har jag egentligen kunnat undgå denna fullständigt geniala serie? När klockan slog 21 satt jag självklart bänkad för att bevittna infernot (dessutom tvingade jag Björn att kolla på det med mig!), och sedan dess har jag varit alldeles frälst. Kvalitets-tv, kära vänner, kvalitets-tv!

Så har man fredag i blodet igen. Denna veckan har gått ruggigt fort och helgen står än en gång för dörren på Ulrikedalsvägen. Så som runt om i övriga världen.

Fredagen har inletts med en genomtrevlig fika och shoppingtur på Nova med Marina, och innan vi visste ordet av hade det handlats presenter till födelsedagsbarn, det hade avslöjats både det ena o det andra och jag hade dessutom provat en Hitlerjacka. Bara för att nämna något, liksom. Till syvende och sist var det inte denna jackan som fick göra mig sällskap hemåt, utan en betydligt snyggare upplaga som verkligen var jag. Det är nästan så att jag längtar tills det blir vinter och kyligare så jag kan börja använda underverket!

Alldeles strax kommer Björn hit och fredagsmyset fortsätter. Kvällen kommer sedan stavas matlagning, Alfapet och en sjuhelsikes tävlingsinstinkt. Antagligen kommer det bli en ruggigt rafflande kamp vid bokstavsbrädet, och antagligen kommer jag återigen dra till med en hel del ogenomtänkta ordförslag. Det och Earl Grey.