19-års festen
Gårdagens firande blev mycket trevligt. Något i förskott slogs portarna upp på Lindvägen för att fira den inneboendes 19-årsdag, och tillsammans med mina gäster blev det en ytterst angenäm försmak på vad livet som nittonåring har att erbjuda.
Då samtliga gäster hade infunnit sig började firandet med middag och trängsel i köket. Inledningsvis hade jag och Sabina det tämligen problematiskt med att öppna bag-in-box-vinet, men efter att vi uppmärksammat plastspärren kunde även drycken förtäras i samband med pastagratängen.
Då vi avrundat den gemytliga middagen och efter att Harald slagit näven i bordet så att besticken for åt alla håll var det dags att öppna presenter. När allt papper och snöre var avslitet var jag lycklig innehavare av:
- Presentkort på Inspiration
- Ett Oboy-paket, dekorativa servetter, en Mumin-reflex och dödskalle-wettex
- En After Eight-ask
- Presentkort på spa
- Grytlappar och grytvante
- Uppdraget, Bibeln (boken om mina vänner) och kama sutra-tärningar
Kvällen följdes upp med upptåg och tävlingar, och Nilla stod för kvällens mest minnesvärda kommentar genom att beskriva bilden på Lars Winnerbäck som "en liknande Gustav Vasa fast med mycket mindre skägg".
Klockan tickade på och till slut var vi bara den sista tappra skaran kvar. Under livliga konversationer, snapsvisor med räliga shotar och ständigt återkommande referensskämt gick kvällen mot natt och firandet rundades av.
Framåt tvåtiden hade även berörda delar av familjen Bromèe insomnat i lugnan ro, och till slut var det bara jag och Anders som Wii-bowlade och slog käglor under idel höga tillrop. Sen somnade jag med.
Konsten att stjälpa en kladdkaka
Ibland får man berättat för sig att man gör bäst i att sluta när det är som roligast. Att det är dags att lägga av när man är på topp istället för att spinna vidare av bara farten och åka rakt ut i diket. Några av de här klassikerna passade jag på att ignorera nu ikväll, och som om inte gårdagens giffelbakande vore nog så omtumlande så beslutade jag helt sonika att följa upp kökssysslorna med att idag baka kladdkaka.
På det hela taget hade jag egentligen de bästa förutsättningarna för att lyckas. Jag hade ett strålande recept, en utomordentlig elvisp som gav den önskvärda porösa effekten, samt en komplett uppsättning ingredienser som inte lämnade någonting åt slumpen.
Så vart var det då det gick fel? Tja, antagligen redan då jag ställde mig något skeptisk åt receptet som inte nämnde någonting om ströbröd i formens botten. Mycket därför valde jag i alla fall att välja en alternativ lösning genom att åtminstone smöra formen innan den åkte in i ugnen, och då den efter 20 minuter kom ut igen såg den, sanningen att säga, riktigt proffsig ut.
Det ordentligt problematiska inträffade således när det var dags att få kakan ur formen, för efter det att jag vänt den upp och ner (och innerligt hoppats på det bästa) så var det en bedrövlig syn som mötte mina ögon. Tur i alla fall att den bara var till för onsdagsmys till mina föräldrar.
Shake n' bake
Vilken afton! Något bedrövat har jag här och nu insett att jag inte har någon som helst framtid inom vare sig kock-, husmor- eller bagareyrket (om det ens är ett ord). Tidigare ikväll drabbades jag nämligen av komplett storhetsvansinne och gav mig fan på att jag skulle baka storslagna och magnifika gifflar.
Med min gamla hemkunskapsbok i högsta hugg inledde jag min framfart i köket, men knappt hade jag hunnit börja baka ut innan kalabaliken var ett faktum, vilket resulterade i att jag med alldeles för lite mjöl inblandat lyckades få hela degen att fastna i bordet. Det är mycket därför som giffelbakandet har tagit över fyra timmar.
Med min gamla hemkunskapsbok i högsta hugg inledde jag min framfart i köket, men knappt hade jag hunnit börja baka ut innan kalabaliken var ett faktum, vilket resulterade i att jag med alldeles för lite mjöl inblandat lyckades få hela degen att fastna i bordet. Det är mycket därför som giffelbakandet har tagit över fyra timmar.
Förkylningsjubileum
Idag är en dag att fira. Det är nämligen veckojubileum för min förkylning idag, och det är dags att fira att jag i över sju dagar har snörvlat, hostat och kraxat. Hurra vad det var livat!
I min kevlarsjäl
Konserten igår var sinnessjukt bra. Jag är inte förvånad - är det några som levererar så är det just kent. Kvällens topp tre utgjordes av 747, Mannen och Innan allting tar slut. Dessutom avnjöt jag spelningen i mycket gott sällskap, och på nåt sätt måste jag säga att kent är en del av en symbol för Team 01-tiden.
Jag tror att jag på allvar började få upp ögonen för kent när jag gick i sjuan. Jag menar, det är klart att det fanns intresse något tidigare också, men någonstans i djupet av all högstadiedramatik tog Eskilstuna-grabbarna sitt steg rakt in i hjärtat. Det må låta pretto, men det var faktiskt så det var. Hur nu Team 01-tiden sammanlänkas till denna parallellen är egentligen ganska enkelt. Då var det nämligen mer än bara sporten, för det var då som jag lärde känna de personerna som verkligen står mig nära idag. Det var då som jag började formas till den personen som jag är idag, och det var med hjälp av detta som jag kunde klara av att gå igenom det som var så svårt just då.
I vilket fall som helst, det var mycket mer än bara sporten. Det var den mest betydande vändpunkten hittills i mitt liv, och förutom just sporten så blev det som en slags fristad som fick en att växa såväl individuellt som socialt.
Teamet-tiden är en tid som jag innerligt saknar. Jag hade kunnat följa upp temat med en lång utläggning om hur mycket det betytt för mig, hur mycket det har gjort mig till den jag är och hur mycket jag uppskattar det. Det hade däremot blivit ganska tråkigt för er som inte känner mig så väl, så därför skär vi ner på det i lagom dos.
Istället kan vi följa upp tråden med kent som parallell. Från och med då var det nämligen accepterat att blicka längre än radions hitlistor och plötsligt förstod folk varför man gjorde det. Det var inte någon slump att hallen då och då (tja, ganska ofta) fylldes av Sundance Kid-toner och Musik non Stop. Tillsammans med en likasinnad och vapendragare bedrevs det tävlingar om antalet låtar, och så fort nån fick en ny så delades det med.
En period kodades det till och med flirtledtrådar med "747", och ibland behövdes det inte ens ord i kombination med musikens toner. Jag tror inte heller att det är någon slump att vår tränare författade ett avskedsbrev fyllt med gömda låttitlar. Det var liksom ganska synonymt.
Vart jag egentligen vill komma med detta pladder är kanske rent av oklart. Sense eller inte gör det dock skit samma, men ibland tror jag man behöver ett filter för att sätta tankar och ord på pränt. Eller också handlar det om ren associationsförmåga. Vad vet jag. Kanske båda delar.
Jag tror att jag på allvar började få upp ögonen för kent när jag gick i sjuan. Jag menar, det är klart att det fanns intresse något tidigare också, men någonstans i djupet av all högstadiedramatik tog Eskilstuna-grabbarna sitt steg rakt in i hjärtat. Det må låta pretto, men det var faktiskt så det var. Hur nu Team 01-tiden sammanlänkas till denna parallellen är egentligen ganska enkelt. Då var det nämligen mer än bara sporten, för det var då som jag lärde känna de personerna som verkligen står mig nära idag. Det var då som jag började formas till den personen som jag är idag, och det var med hjälp av detta som jag kunde klara av att gå igenom det som var så svårt just då.
I vilket fall som helst, det var mycket mer än bara sporten. Det var den mest betydande vändpunkten hittills i mitt liv, och förutom just sporten så blev det som en slags fristad som fick en att växa såväl individuellt som socialt.
Teamet-tiden är en tid som jag innerligt saknar. Jag hade kunnat följa upp temat med en lång utläggning om hur mycket det betytt för mig, hur mycket det har gjort mig till den jag är och hur mycket jag uppskattar det. Det hade däremot blivit ganska tråkigt för er som inte känner mig så väl, så därför skär vi ner på det i lagom dos.
Istället kan vi följa upp tråden med kent som parallell. Från och med då var det nämligen accepterat att blicka längre än radions hitlistor och plötsligt förstod folk varför man gjorde det. Det var inte någon slump att hallen då och då (tja, ganska ofta) fylldes av Sundance Kid-toner och Musik non Stop. Tillsammans med en likasinnad och vapendragare bedrevs det tävlingar om antalet låtar, och så fort nån fick en ny så delades det med.
En period kodades det till och med flirtledtrådar med "747", och ibland behövdes det inte ens ord i kombination med musikens toner. Jag tror inte heller att det är någon slump att vår tränare författade ett avskedsbrev fyllt med gömda låttitlar. Det var liksom ganska synonymt.
Vart jag egentligen vill komma med detta pladder är kanske rent av oklart. Sense eller inte gör det dock skit samma, men ibland tror jag man behöver ett filter för att sätta tankar och ord på pränt. Eller också handlar det om ren associationsförmåga. Vad vet jag. Kanske båda delar.
Glad påsk?
Nu är dagen kommen. Dagen som vi längtat efter sen i början av december, dagen som blev klappad och klar sen några dagar efter mitten av december och dagen som på Ticnet-biljetten indikerat fulländning som fan.
Uppladdningen är i full gång - Emmi står i duschen, jag lyssnar igenom DOJD genom 400 slag och om ungefär en halvtimme bär det av mot Malmö.
Som om inte huvudakten vore nog så är det idag även ett av de fåtal tillfällen då det finns ett förband värt att ges tid åt innan det man egentligen kommit dit för. Whatsoever, för idag är det dagen. Klockan 20, ett utsålt Baltiskan och exakt vad två öron klarar. Kent, mina vänner, rent och skärt kent.
Uppladdningen är i full gång - Emmi står i duschen, jag lyssnar igenom DOJD genom 400 slag och om ungefär en halvtimme bär det av mot Malmö.
Som om inte huvudakten vore nog så är det idag även ett av de fåtal tillfällen då det finns ett förband värt att ges tid åt innan det man egentligen kommit dit för. Whatsoever, för idag är det dagen. Klockan 20, ett utsålt Baltiskan och exakt vad två öron klarar. Kent, mina vänner, rent och skärt kent.
På tillfrisknadsfronten intet nytt
Trodde jag att förkylningen skulle gå över så trodde jag fel. Fett fel. Istället har den bara fått ett allt starkare grepp om mig, och idag har jag dessutom vart så yr att jag inte kunnat göra annat än att ligga nerbäddad. Influensan it probably is, men sjuk eller inte så blir det kent imorgon. Så är det bara.
Sömnlös, någon?
Skärtorsdag nollåtta, påskkärringars lovdag och förkylningen fortsätter. Idag har jag mått om möjligt ännu värre än igår, och mycket därför har jag till största delen tvingats ligga nerbäddad under täcket. Emellanåt känns det som jag till råga på allt dragit på mig feber, emellanåt känns det som om mina armar och ben håller på att falla samman och emellanåt känns det som om jag ska segla ner mot marken och svimma.
Min medicin till detta stavas Strepsils och OC. Strepsils eftersom jag varannan timme kan lindra mitt halsont så det i alla fall funkar, OC eftersom det inte finns många bättre sätt att må lite bättre i allt elände. För närvarande är det säsong fyra som cirkulerar i dvd-spelaren, och förutom att det verkar som ren stämningshöjare är det också ett perfekt komplement till mitt obefintliga kärleksliv. Funkar det inte för mig så är det i alla fall upplyftande att det funkar för andra, och kanske borde man prova att omsätta The Sleeping Beauty's budskap i verkliga livet. Det förutsätter ju givetvis att man finner ett objekt som är drabbad av insomnia, att man med övertygelse lyckas lura denne att man är legitimerad sömnterapeut för att framgångsrikt kunna förföra objektet i fråga. Vid närmare eftertanke är det väl dömt att misslyckas.
Sjukare än nånsin
I detta nu utgör Vicks blå, Bafucin och rykande varmt te historien om mitt liv. Jag mår så dåligt att jag helst bara skulle vilja sjunka genom jorden, och efter att jag för ett tag sedan somnade ifrån alltihop vaknade jag åter till liv med sämre allmäntillstånd än någonsin. Halsen gör ont, hela kroppen är i plågor och av köld ses jag huttra likt ett darrande asplöv. Det hade kunnat utgöra poesi om jag bara haft energi att spinna vidare, men istället är jag mer eller mindre förvisad till en afton under täcket.
Vid närmare eftertanke kom snöovädret som en skänk från ovan. Åtminstone ser jag så på saken nu, för efter att Jennie ringt och avbokat mitt jobbpass på djurparken imorgon just pga vädrets makter så slapp jag inleda säsongen med att sjukanmäla på direkten. Tidigare idag hade jag någon liten tanke om att eventuellt fylla ut min lediga morgondag med ett pass på Online istället, vilket i detta nu är uteslutet med tanke på min nasala stämma. Dagens säljpass av jubileumsmedaljer av Karl XII till vänliga och pratsamma pensionärer (följt av en tumultartad men skrattresulterande kvittoincident av arbetskollegan på vägen hem med bussen) får helt enkelt runda av den tämligen intensiva jobbveckan och tillika årets påsklov. Istället får jag med full kraft rikta in mig på ett tillfrisknande inom det närmaste, för när kent river av sin konsert i Baltiskan på lördag är det inget som rättfärdigar nåt halsont. Så det så.
Vid närmare eftertanke kom snöovädret som en skänk från ovan. Åtminstone ser jag så på saken nu, för efter att Jennie ringt och avbokat mitt jobbpass på djurparken imorgon just pga vädrets makter så slapp jag inleda säsongen med att sjukanmäla på direkten. Tidigare idag hade jag någon liten tanke om att eventuellt fylla ut min lediga morgondag med ett pass på Online istället, vilket i detta nu är uteslutet med tanke på min nasala stämma. Dagens säljpass av jubileumsmedaljer av Karl XII till vänliga och pratsamma pensionärer (följt av en tumultartad men skrattresulterande kvittoincident av arbetskollegan på vägen hem med bussen) får helt enkelt runda av den tämligen intensiva jobbveckan och tillika årets påsklov. Istället får jag med full kraft rikta in mig på ett tillfrisknande inom det närmaste, för när kent river av sin konsert i Baltiskan på lördag är det inget som rättfärdigar nåt halsont. Så det så.
I all hast
Tiden är i många avseenden ens värsta fiende. Imorgon har i princip halva lovet avverkats, och det innan jag ens har hunnit reagera. Det har gått så snabbt att jag börjar undra vart tiden egentligen tagit vägen, men när jag tänker närmare på det så har vi ju faktiskt hunnit med alltifrån att kora en schlagervinnare till att skattejämka och dra på mig en förkylning. Inte att förglömma.
Idag på jobbet gav oss jag och Gaby in på att en gång för alla reda ut det förvirrande lönesystemet. Klockan nitton hade vi avtalat tid om en specialanpassad kurs av Johan för att vi skulle förstå oss på vad det hela innebar, men efter att vi förnuftigt och till synes införstådda hade nickat med i förklaringarna hade vi egentligen inte fått rätsida på hur det faktiskt hängde ihop. Inte ens efter att vi snackat med Sebastian kunde reda ut problematiken, men för att inte framstå som två kompletta jubelidioter bestämde vi oss för att vi skulle låta det gå en månads tid innan vi åter gör reträtt i samma ärende.
Jobbet i sig gick riktigt bra idag, och efter att jag fortsatt med Pollux och sålt motorcykeltidningar till danskar var arbetsdagen till ända och det var åter dags för hemfärd. Imorgon har jag, dumt nog, bokat in mig på morgonpasset och kan därmed inte se fram emot någon sovmorgon. Därför ska jag nog vid närmare eftertanke besöka herr Blund redan nu, och min förhoppning i detta är att jag ska få välbehövlig sömn och samtidigt råda bot på förkylningen som håller på att få en allt större kontroll över mitt stackars immunförsvar. Resultat av detta levereras nån gång imorgon. Godnatt.
Idag på jobbet gav oss jag och Gaby in på att en gång för alla reda ut det förvirrande lönesystemet. Klockan nitton hade vi avtalat tid om en specialanpassad kurs av Johan för att vi skulle förstå oss på vad det hela innebar, men efter att vi förnuftigt och till synes införstådda hade nickat med i förklaringarna hade vi egentligen inte fått rätsida på hur det faktiskt hängde ihop. Inte ens efter att vi snackat med Sebastian kunde reda ut problematiken, men för att inte framstå som två kompletta jubelidioter bestämde vi oss för att vi skulle låta det gå en månads tid innan vi åter gör reträtt i samma ärende.
Jobbet i sig gick riktigt bra idag, och efter att jag fortsatt med Pollux och sålt motorcykeltidningar till danskar var arbetsdagen till ända och det var åter dags för hemfärd. Imorgon har jag, dumt nog, bokat in mig på morgonpasset och kan därmed inte se fram emot någon sovmorgon. Därför ska jag nog vid närmare eftertanke besöka herr Blund redan nu, och min förhoppning i detta är att jag ska få välbehövlig sömn och samtidigt råda bot på förkylningen som håller på att få en allt större kontroll över mitt stackars immunförsvar. Resultat av detta levereras nån gång imorgon. Godnatt.
Snöstorm och Pollux
Idag tog jag och Madde tag i våra liv. Vi fick tummen ur röven och gav oss in till Lund och STA Travel, och det blev ett givande besök som fick oss på precis den köl som jag så länge eftertraktat. Det börjar hända grejer nu, och den här gången hoppas jag att det innebär beslutsfattning. För egen del är det redan kirrat, och förhoppningsvis blir det så för min reskompis också. Det hade varit jäkligt najs.
Om jag igår på allvar hade anat att våren var på intågande skulle mina förhoppningar komma att omkullkastas något brutalt här idag. Gårdagens solstrålar och varma väder var ett minne blott och istället innebar dagen snöstorm utan dess like. Seriöst så fattar jag inte vad det var som hände, men efter att jag jobbat klart idag och gav mig iväg bort mot bussen så hade det inte bara fortsatt snöa, utan det hade också lagt sig som en heltäckningsmatta över marken.
Som om inte vädret vore nog så har jag till råga på allt lyckats insjukna ytterst hastigt och olustigt. Det var ungefär i samma veva som jag tampades med projektet Pollux hästbokklubb (vars erbjudande jag dessutom fick översätta till knagglig engelska) som jag plötsligt insjuknade i akut förkylning. Det var faktiskt bland det sjukaste jag varit med om, för det fanns verkligen inga tecken eller liknande på att detta var på gång. Just nu mår jag faktiskt så dåligt att jag känner mig som en förkyld man, och med handen på hjärtat så är det faktiskt helt befogat att klaga och vältra sig i självömkan. Det är jäkligt synd om mig, och för att överhuvudtaget kunna vara på benen imorgon gör jag nog bäst i att uppsöka sängen inom det närmaste. Antagligen lämpligast nu och genast.
Om jag igår på allvar hade anat att våren var på intågande skulle mina förhoppningar komma att omkullkastas något brutalt här idag. Gårdagens solstrålar och varma väder var ett minne blott och istället innebar dagen snöstorm utan dess like. Seriöst så fattar jag inte vad det var som hände, men efter att jag jobbat klart idag och gav mig iväg bort mot bussen så hade det inte bara fortsatt snöa, utan det hade också lagt sig som en heltäckningsmatta över marken.
Som om inte vädret vore nog så har jag till råga på allt lyckats insjukna ytterst hastigt och olustigt. Det var ungefär i samma veva som jag tampades med projektet Pollux hästbokklubb (vars erbjudande jag dessutom fick översätta till knagglig engelska) som jag plötsligt insjuknade i akut förkylning. Det var faktiskt bland det sjukaste jag varit med om, för det fanns verkligen inga tecken eller liknande på att detta var på gång. Just nu mår jag faktiskt så dåligt att jag känner mig som en förkyld man, och med handen på hjärtat så är det faktiskt helt befogat att klaga och vältra sig i självömkan. Det är jäkligt synd om mig, och för att överhuvudtaget kunna vara på benen imorgon gör jag nog bäst i att uppsöka sängen inom det närmaste. Antagligen lämpligast nu och genast.
Back to Tree Hill
Såg alldeles nyss på inledningsavsnittet av femte säsongen av One Tree Hill. Jäklar vad jag grät. Tårarna började rinna okontrollerat, och jag var till och med så berörd att mamma trodde att jag höll på att bli galen.
Jag har saknat OTH så himla mycket, det är egentligen löjligt hur en tv-serie kan lämna så stort intryck. Det är med OTH som med OC; på något vis förmedlar tv-serierna känslor som så lätt kan förstås och få en engagerad, man känner igen sig i tonårsproblematiken vars vardagsbekymmer har en tendens att kännas som om hela världen ligger på ens axlar. Man har varit där själv, man känner igen sig, även om det kanske inte alltid är lika dramatiskt i verkliga livet.
Hur som haver så tar säsong 5 vid fyra år efter att Tree Hill-gänget gått ut high school och gett sig ut i vuxenlivet. Fyra år efter att var och en av karaktärerna lämnat staden för att förverkliga sina drömmar och fyra år efter det att dom lovat varandra att allting alltid ska vara som vanligt. Den bistra sanningen var däremot något helt annat än vad dom själva hade trott, och det var i detta faktum som mina tårkanaler på allvar började svämma över.
Tänk om det blir precis så att man ger sig ut för att upptäcka världen utanför hela bubblan som man fram tills nu valt att kalla hemma och vardag, för att sedan nås av insikten och förståelsen om att ingenting någonsin kommer att bli som förut? Att man förlorar den man en gång var till fördel för en människa man inte längre känner igen?
Det är sånt som kan skrämma mig med framtiden, men samtidigt så måste man våga ta steget ut för att förverkliga sina drömmar. Annars vet man ju inte vad man gått miste om.
Jag har saknat OTH så himla mycket, det är egentligen löjligt hur en tv-serie kan lämna så stort intryck. Det är med OTH som med OC; på något vis förmedlar tv-serierna känslor som så lätt kan förstås och få en engagerad, man känner igen sig i tonårsproblematiken vars vardagsbekymmer har en tendens att kännas som om hela världen ligger på ens axlar. Man har varit där själv, man känner igen sig, även om det kanske inte alltid är lika dramatiskt i verkliga livet.
Hur som haver så tar säsong 5 vid fyra år efter att Tree Hill-gänget gått ut high school och gett sig ut i vuxenlivet. Fyra år efter att var och en av karaktärerna lämnat staden för att förverkliga sina drömmar och fyra år efter det att dom lovat varandra att allting alltid ska vara som vanligt. Den bistra sanningen var däremot något helt annat än vad dom själva hade trott, och det var i detta faktum som mina tårkanaler på allvar började svämma över.
Tänk om det blir precis så att man ger sig ut för att upptäcka världen utanför hela bubblan som man fram tills nu valt att kalla hemma och vardag, för att sedan nås av insikten och förståelsen om att ingenting någonsin kommer att bli som förut? Att man förlorar den man en gång var till fördel för en människa man inte längre känner igen?
Det är sånt som kan skrämma mig med framtiden, men samtidigt så måste man våga ta steget ut för att förverkliga sina drömmar. Annars vet man ju inte vad man gått miste om.
Rätt låt vann
Ja, det tycker jag faktiskt. Efter melodifestivalsfirandet hos Harald och efter att ha varit omringad av ett antal grabbar som sympatiserade med såväl Sibel som Amy Diamond, så stod den slutliga segraren på sin rätta tron. Charlotte Perellis "Hero" är en härlig discoschlager som jag gärna skickar till Belgrad, fast med tanke på det faktum att det i slutändan ändå blir en lokal uppgörelse mellan öststatsländerna så hade det egentligen kvittat vem vi skickat.
Efter att melodifestivalen slutat och uppladdningen inför ESC börjat fortsatte gårdagen med Singstar och Guitar Hero. Jag och Emmi hade en intern prestigekamp som slutade med en procents fördel för hennes ackord, och Toby bjöd oss alla på underhållning med tolkningar av låtar som han inte kunde.
Efter en trevlig kväll och efter att Jönne förhoppningsvis kommit över nederlaget signerat fröken Diamond var det dags att runda av kvällen, och med skönsång till Wonderwall körde jag och Emmi hem genom natten. Dahlqvist var dock fortfarande lite uppgiven att inte "Empty room" dragit strået längre.
Efter att melodifestivalen slutat och uppladdningen inför ESC börjat fortsatte gårdagen med Singstar och Guitar Hero. Jag och Emmi hade en intern prestigekamp som slutade med en procents fördel för hennes ackord, och Toby bjöd oss alla på underhållning med tolkningar av låtar som han inte kunde.
Efter en trevlig kväll och efter att Jönne förhoppningsvis kommit över nederlaget signerat fröken Diamond var det dags att runda av kvällen, och med skönsång till Wonderwall körde jag och Emmi hem genom natten. Dahlqvist var dock fortfarande lite uppgiven att inte "Empty room" dragit strået längre.
Rensning av datorn
Hittade några kul rader i min msn-historik. Jag vill minnas att det handlade om Malins illvilja mot en irakier på Skype, och hur dom än bar sig åt så gick det inte att förstå varandra.
Linda säger: Jaha, jag trodde att han frågade dig om vägen till Sverige...
Malin säger: Nej för fan. Jag skrev att han inte fick min mejl för att han är en stranger
Linda säger: Fast han verkar ändå akademisk på nåt sätt. April och sånt
Malin säger: "I am in my paints" - my god, vad menar han?! Jag hoppas att han menar att han målar!
Linda säger: Herregud nej, jag tror han menar att han är i sina pants!
Malin säger: Jag får kalla kårar. Jag frågade om han var desperat...
Linda säger: Vad sa han då?
Malin säger: Jag vet inte än, han kanske har båda sina händer in his pants
Linda säger: Fan vad underbart med människor som har absolut noll självdistans!
Malin säger: Ja, han verkar dum. Inte konstigt att dom flyger in i byggnader
Linda säger: Pratar han igen?
Malin säger: Nej. Han fattade väl kanske
Linda säger: Mmm, "kanske".
Linda säger: Jaha, jag trodde att han frågade dig om vägen till Sverige...
Malin säger: Nej för fan. Jag skrev att han inte fick min mejl för att han är en stranger
Linda säger: Fast han verkar ändå akademisk på nåt sätt. April och sånt
Malin säger: "I am in my paints" - my god, vad menar han?! Jag hoppas att han menar att han målar!
Linda säger: Herregud nej, jag tror han menar att han är i sina pants!
Malin säger: Jag får kalla kårar. Jag frågade om han var desperat...
Linda säger: Vad sa han då?
Malin säger: Jag vet inte än, han kanske har båda sina händer in his pants
Linda säger: Fan vad underbart med människor som har absolut noll självdistans!
Malin säger: Ja, han verkar dum. Inte konstigt att dom flyger in i byggnader
Linda säger: Pratar han igen?
Malin säger: Nej. Han fattade väl kanske
Linda säger: Mmm, "kanske".
Det funkar nog ändååå
Dagen blev en riktigt mysfredag efter det att vi slutade framåt 12-tiden. Helgen (och lovet) inleddes med Nova med Marina, och efter att vi kollat runt i affärerna drog vi vidare hemåt för att ta det lugnt, kolla Oprah och lite Top Model.
På kvällen var det dags för konsert med Madde och kvällens attraktion var Hästpojken på Mejeriet. Jag tyckte seriöst synd om killarna som inte riktigt klarade av att fylla lokalerna, men i vilket fall som helst så var det himlans najs. Det roligaste kan mycket väl ha varit då jag högt och tydligt började skrika att jag inte kunde öppna dörren vartefter vakten försiktigt men vänligt påpekade att det var fel dörr jag stod och ryckte i. Antagligen bra mycket roligare live, men i alla fall.
På kvällen var det dags för konsert med Madde och kvällens attraktion var Hästpojken på Mejeriet. Jag tyckte seriöst synd om killarna som inte riktigt klarade av att fylla lokalerna, men i vilket fall som helst så var det himlans najs. Det roligaste kan mycket väl ha varit då jag högt och tydligt började skrika att jag inte kunde öppna dörren vartefter vakten försiktigt men vänligt påpekade att det var fel dörr jag stod och ryckte i. Antagligen bra mycket roligare live, men i alla fall.
Onsdagsbestyr
Idag har det varit en välbehövlig dag. Då samtliga lektioner (med undantag från samhällen) var inställda så blev det en behaglig day-off som innebar att jag kunde sova fram till tio. Samhällsarbetet kunde jag ju enkelt mejla in, och då fanns det inga anledningar till att flänga runt med kollektivtrafik längs halva Skåne.
Dessvärre kunde dagen inte bara vara lugn eftersom jag var illa tvungen att skriva klart filosofireferat och ägna mig åt Kubakrisen, och ungefär i samma veva som jag var klar med det där så var det dags att åka in och jobba. Nu däremot ska jag sova gott fram till det att klockan åter alarmerar 06.45. Tacka Gud att lovet snart är här.
Dessvärre kunde dagen inte bara vara lugn eftersom jag var illa tvungen att skriva klart filosofireferat och ägna mig åt Kubakrisen, och ungefär i samma veva som jag var klar med det där så var det dags att åka in och jobba. Nu däremot ska jag sova gott fram till det att klockan åter alarmerar 06.45. Tacka Gud att lovet snart är här.
Framtidsoptimism
Efter ett okänt antal timmars arbete på mitt fördjupningsarbete om backpackingkulturen börjar jag sakta men säkert känna mig färdig. Ganska lägligt eftersom det ska lämnas in imorgon, och med närmare 17 sidor kan jag tycka att det är mer än lagom.
I detta nu börjar jag också få en rejält lovande syn på den närmaste framtiden. Hur tanken inte ens har slagit mig tidigare kan jag inte förstå, men varför inte inse värdet av internationella kontakter och bekantskaper när man verkligen kan ha nytta av det? Min käre vän i Peru innebär ju gedigna möjligheter att faktiskt kunna resa, och när jag långt om länge verkligen fattat detta så börjar idéerna allt mer att ta fart. Msn är just nu en sprakande kavalkad av planer och filöverföring, och jag hoppas på att visionerna kan omsättas till verklighet. Hösten är kanske räddad i alla fall!
I detta nu börjar jag också få en rejält lovande syn på den närmaste framtiden. Hur tanken inte ens har slagit mig tidigare kan jag inte förstå, men varför inte inse värdet av internationella kontakter och bekantskaper när man verkligen kan ha nytta av det? Min käre vän i Peru innebär ju gedigna möjligheter att faktiskt kunna resa, och när jag långt om länge verkligen fattat detta så börjar idéerna allt mer att ta fart. Msn är just nu en sprakande kavalkad av planer och filöverföring, och jag hoppas på att visionerna kan omsättas till verklighet. Hösten är kanske räddad i alla fall!
Zzzzz
Jaha, då har man försovit sig så det smäller om det. Vid åtta-tiden vaknade jag med ett ryck och alldeles lagom för att vinka av min buss, och sedan var det liksom lika bara att krypa under täcket igen. Bor man här ute så finns det inte mycket till alternativ, och istället får jag nu ta 11.56-bussen för att i alla fall hinna med danskan och min körlektion. Hade det inte vart för körningen hade jag nog sovit hela dagen. Och det hade varit jäkligt skönt.
Försvunnet inlägg
Alldeles nyss råkade jag bli av med ett riktigt långt och optimistiskt blogginlägg som var proppfullt med glädje och lycka efter dagen idag. Istället tvingas jag att komprimera ihop dessa ljuspunkter i ett par halvtaskiga rader på grund av brist på energi och uppgivenhet över datorkraschen, och då blir det i regel ingen höjdare.
I vilket fall som helst så kan jag sträcka mig till att bjuda på att jag nyss varvade ner från min lyckade arbetsdag genom att genomföra ett elektroniskt horoskop. Detta fastslog bland annat att
- min favoritfärg (läs röd) innebär att jag är uppmärksam på mitt liv och är full av kärlek
- jag försöker njuta av livet till fullo och att mitt kärleksliv snart ska börja blomstra
- året kommer att bli bra för mig och att jag kommer att upptäcka att jag är förälskad
- jag är en spontan person som föredrar äventyr
- mitt liv kommer att ta en ny vändning som är till det bättre för mig och som kommer att göra mig glad
Och det låter ju ändån jäkligt najs.
Dagen efter
Så var det söndagkväll och jag har hunnit med allt ifrån att bota bakfylla till att mottaga hot om polisanmälning i min roll som telefonförsäljare. Usch, det var jobbigt. Otrevliga människor finns det dessvärre en del av här i världen.
Gårdagen var en härlig blandning av roliga upptåg. Som bekant var det ju dags för Emmis 20-årsfest, och samlade på Tulpanvägen blev det en härlig middag och förfest med en himla massa skojigt. Det sjöngs högt på den hemmagjorda versionen av "Så ska det låta", det gavs upphov till livliga diskussioner efter Nordmans triumf mot Carola, och tillsammans med Elin spelades det in numera klassiska ringsignaler signerat Tony Irwin.
Kvällen började gå mot utgång och tjoandes och tjimmandes bar det vidare mot Lund. Väl där hade Sabina och Erica fixat in oss på gästlistan på Smålands, och det blev en visit hos systrarna Engdahl där det fortsatte pimplas vin. Patrik bjöd oss alla på underhållning genom uppvisningen av Ramona, Emmi iscensatte en stående version av "räkan" och sedan började vi alla befara att den något överförfriskade herr Dellgren skulle ramla ner från taket. Ytterst amusant var det åtminstone.
Efter nationsfestandet hade vi planer på Blue Ice, men på något vänster lyckades vi omkullkasta dessa planer och hamnade istället på Mårtenstorget där vi träffade Pierre (som snabbt visade sig haft mejlkontakt med både Johanna och Emma) och den något oattraktive killen med det långa skägget.
Efter en himla trevlig kväll var det dags för mig och Månsson att traska bort mot universitetssjukhuset för att ta bussen hem, och under vår nattliga promenad blev vi mer eller mindre förföljda av en asiatisk kille med ett läskigt sår på hakan. Något skrämda började vi skynda på våra steg, och då Månsson plötsligt fick en ingivelse att byta om i busskuren så dök asiatkillen plötsligt upp igen. Nog för att han var jäkligt skum, men någon våldtäktsman var han som tur var inte. Han hade nog dansat i alla fall.
Gårdagen var en härlig blandning av roliga upptåg. Som bekant var det ju dags för Emmis 20-årsfest, och samlade på Tulpanvägen blev det en härlig middag och förfest med en himla massa skojigt. Det sjöngs högt på den hemmagjorda versionen av "Så ska det låta", det gavs upphov till livliga diskussioner efter Nordmans triumf mot Carola, och tillsammans med Elin spelades det in numera klassiska ringsignaler signerat Tony Irwin.
Kvällen började gå mot utgång och tjoandes och tjimmandes bar det vidare mot Lund. Väl där hade Sabina och Erica fixat in oss på gästlistan på Smålands, och det blev en visit hos systrarna Engdahl där det fortsatte pimplas vin. Patrik bjöd oss alla på underhållning genom uppvisningen av Ramona, Emmi iscensatte en stående version av "räkan" och sedan började vi alla befara att den något överförfriskade herr Dellgren skulle ramla ner från taket. Ytterst amusant var det åtminstone.
Efter nationsfestandet hade vi planer på Blue Ice, men på något vänster lyckades vi omkullkasta dessa planer och hamnade istället på Mårtenstorget där vi träffade Pierre (som snabbt visade sig haft mejlkontakt med både Johanna och Emma) och den något oattraktive killen med det långa skägget.
Efter en himla trevlig kväll var det dags för mig och Månsson att traska bort mot universitetssjukhuset för att ta bussen hem, och under vår nattliga promenad blev vi mer eller mindre förföljda av en asiatisk kille med ett läskigt sår på hakan. Något skrämda började vi skynda på våra steg, och då Månsson plötsligt fick en ingivelse att byta om i busskuren så dök asiatkillen plötsligt upp igen. Nog för att han var jäkligt skum, men någon våldtäktsman var han som tur var inte. Han hade nog dansat i alla fall.
Men kanske inte
Ha. Ha. Ha. Jag tar tillbaka det jag anade.
Friday I'm in love
Så har man fredag i blodet igen. Skolan idag var snabbt avklarad och därefter bestämde jag och Marina för att Subwayluncha och åka vidare till Lund och Nova. Egentligen mycket för att vi skulle hitta den perfekta outfiten inför helgen, men det hela slutade med att jag åter blev stormkär och investerade i dom beryktade äggkopparna. Ni hörde rätt.
I övrigt står en riktigt festhelg precis nu för dörren. Ikväll blir det Jägers med traditionsenligt Whine Up och imorgon väntar 20-årsfest och utgång i Lund. Förmodligen den mest lovande helgen hittills i år, och redan nu vågar jag gissa på att denna blir helgens festlåt. Allvarligt talat.
Nästa: duschen, garderoben, sminket, accesoarerna, förkrök, Singstar, party. Typ.
20års och Donkanpaj
Så var historiaprovet genomfört och stora delar av den resterande skoldagen kom att innebära en riktigt stor håla. Något rastlösta bestämde vi oss för att under högljudda tjut hoppa in i bilen, och efter att jag nära på råkat krossa Nadjas ben med hjälp av stolen satte sig Chris bakom ratten och plötsligt hade vi hamnat på Mc Donalds.
Som bekant är jag ganska anti sånt som har med stora gula M att göra, men min illvilja till trots blev jag övertalad att för första gången i mitt snart 19-åriga liv provsmaka Donkanpajen. Något som jag antagligen aldrig kommer äta igen.
I vilket fall var det trevligt sällskap, och långt om länge började vi inse att vårt ihållande asgarv förmodligen inte var förenligt med matro. Tre års gamla minnen drogs upp till ytan, och när det numera klassiska moderskänslorna drogs upp trodde jag att Ida skulle sätta milkshaken i halsen. Själv var jag nära på att avlida av skratt.
Dagen blev till eftermiddag och fortsatte med två timmars film sittandes på extremt hårda stolar. Det okomfortabla visade sig vid filmens slut ha anammats av hela klassen, och stela och avdomnade släpade vi oss bort mot skåpen och hemåt med den sista energireserven. Marina var väldigt vänlig och bjöd mig på eskort hem till Harlösa, och väl hemma blev det invigning av syrrans nyinköpta Wii innan det bar vidare på kvällen.
Strax innan klockan 18 körde Månsson och jag in på parkeringen vid posten i Flyinge för att invänta resterande styrkor. Ungefär samtidigt anlände dessa i form av Nyhlen, Nilla och Elin, och extremt kamouflerade och diskreta smög vi oss bort mot Tulpanvägen för att överraska dagens födelsedagsgris. Nog för att överraskningsaktionen gick bättre än för två år sedan, men även om Emmi hade skymtat Johannas bil så blev hon väldigt förtjust åt vårt "Vi gratulerar...".
Födelsedagsfirandet var mycket trevligt med många skratt och minnen, och det är först nu som man inser att man faktiskt börjar gå mot det vuxna. Emmi fyller 20, nästa gång det är nolla så fyller hon 30 och sen går det bara utför. Vuxenpoängen blev något av kvällens signaturmelodi, men ärligt talat tror jag Elin har övertaget med såväl medlemsskap i hyresgästföreningen och tvättider på fredagmorgnar klockan sju.
Om 24 dagar fyller jag 19, så även om jag fortfarande är och förblir den yngre i gänget (och förmodligen alltid kommer att vara) så kommer väl dom andra förmodligen att få rynkor innan mig. Det känns i alla fall jäkligt upplyftande.
Som bekant är jag ganska anti sånt som har med stora gula M att göra, men min illvilja till trots blev jag övertalad att för första gången i mitt snart 19-åriga liv provsmaka Donkanpajen. Något som jag antagligen aldrig kommer äta igen.
I vilket fall var det trevligt sällskap, och långt om länge började vi inse att vårt ihållande asgarv förmodligen inte var förenligt med matro. Tre års gamla minnen drogs upp till ytan, och när det numera klassiska moderskänslorna drogs upp trodde jag att Ida skulle sätta milkshaken i halsen. Själv var jag nära på att avlida av skratt.
Dagen blev till eftermiddag och fortsatte med två timmars film sittandes på extremt hårda stolar. Det okomfortabla visade sig vid filmens slut ha anammats av hela klassen, och stela och avdomnade släpade vi oss bort mot skåpen och hemåt med den sista energireserven. Marina var väldigt vänlig och bjöd mig på eskort hem till Harlösa, och väl hemma blev det invigning av syrrans nyinköpta Wii innan det bar vidare på kvällen.
Strax innan klockan 18 körde Månsson och jag in på parkeringen vid posten i Flyinge för att invänta resterande styrkor. Ungefär samtidigt anlände dessa i form av Nyhlen, Nilla och Elin, och extremt kamouflerade och diskreta smög vi oss bort mot Tulpanvägen för att överraska dagens födelsedagsgris. Nog för att överraskningsaktionen gick bättre än för två år sedan, men även om Emmi hade skymtat Johannas bil så blev hon väldigt förtjust åt vårt "Vi gratulerar...".
Födelsedagsfirandet var mycket trevligt med många skratt och minnen, och det är först nu som man inser att man faktiskt börjar gå mot det vuxna. Emmi fyller 20, nästa gång det är nolla så fyller hon 30 och sen går det bara utför. Vuxenpoängen blev något av kvällens signaturmelodi, men ärligt talat tror jag Elin har övertaget med såväl medlemsskap i hyresgästföreningen och tvättider på fredagmorgnar klockan sju.
Om 24 dagar fyller jag 19, så även om jag fortfarande är och förblir den yngre i gänget (och förmodligen alltid kommer att vara) så kommer väl dom andra förmodligen att få rynkor innan mig. Det känns i alla fall jäkligt upplyftande.
Stress, stress, stress
Just nu har jag avverkat provterapi med Ida över msn. Historia it is, och imorgon förväntas vi kunna allt om Amerikas väg från koloni till stormakt, the Indian Removal Bill, och allt och lite till om tyngre grejer som Wounded Knee och Boston Tea Party. Boston är väl lugnt förresten, men de andra grejerna är jag osäker på om jag kan mycket eller mindre om.
Idag hade jag åter körlektion och idag var det backning runt hörn som stod på schemat. Det hela gick väl ganska bra, men kruxet var det att jag hade på tok för korta ben för att kunna vrida runt och hålla koll samtidigt som jag skulle nå fram till pedalerna. Det är inte för inte som det händer att jag blir kallad för Fröken Naturens Skämt.
Idag hade jag åter körlektion och idag var det backning runt hörn som stod på schemat. Det hela gick väl ganska bra, men kruxet var det att jag hade på tok för korta ben för att kunna vrida runt och hålla koll samtidigt som jag skulle nå fram till pedalerna. Det är inte för inte som det händer att jag blir kallad för Fröken Naturens Skämt.
Nån rad om ingenting
Idag fyller min pappa 59 år. Jag har en gammal pappa, men jag tycker om honom jäkligt mycket ändå.
Efter skola, utbildning i försäljningsetik och efter galej med släkten åkte jag och Sandra in till Nova framåt kvällskvisten. Egentligen åkte vi dit för att jag ville kolla skor, men det hela slutade med att jag fortsatte att sukta efter Filippa K muggarna, och dessutom blev jag återigenkär förälskad i äggkopparna på Inspiration. Det är nog när man börjar intressera sig för äggkoppar som det är dags att börja oroa sig för sina vuxenpoäng.
Efter skola, utbildning i försäljningsetik och efter galej med släkten åkte jag och Sandra in till Nova framåt kvällskvisten. Egentligen åkte vi dit för att jag ville kolla skor, men det hela slutade med att jag fortsatte att sukta efter Filippa K muggarna, och dessutom blev jag återigen
Ödets ironi
Hur dum får man egentligen lov att vara? Jag har två prov som inleder veckan nu på måndag, och inte nog med att den här veckans förpliktelser inte förrän idag har gett någon möjlighet att hinna börja plugga så har jag nu även glömt danskboken i skåpet på skolan. Snälla, döda mig.
Irish coffee utan coffee
Dagen igår var en härlig fredag som innehöll det mesta. Efter de två timmarna i skolan blev det Center Syd med Jönne, och även om vi inte hittade särskilt mycket så lyckades vi i alla fall hamna vilse någonstans vid Marieholm och Torp. Åtminstone tror jag det var där, men med tanke på att jag blev så pass åksjuk att jag med livet som insats gjorde mitt bästa för att fästa blicken långt bort i fjärran, så kan det lika gärna ha varit nån helt annanstans.
Dagen blev till kväll och fortsatte med bio i Lund. Tillsammans med min danskkollega blev det högt och okontrollerat skratt till Morgan Pålsson världsreportern, och efter filmens slut blev det pågatåget bort mot Eslöv. Väl där mötte jag upp Chris och Arzana, och med känsla av en viss förhoppning inför det kulturella som skulle möta oss de närmaste timmarna traskade vi ivrigt bort mot Medborgarhuset. För ett antal veckor sedan bestämde vi ju som bekant att vi skulle bli mer kulturella, och innan vi visste ordet av hade vi snackat ihop oss om irländsk afton på skottdagen den 29:e. Kvällen var alltså kommen, och när vi väl slog upp porten till Medborgarhusets A-sal var det en helt annan syn än väntat som mötte vårt blickfång.
Här och nu kom våra förhoppningar att grusas ordentligt. Väl där inne blev vi plötsligt och brutalt varse om att det var vi och Eslövs 50plussare som hade hittat dit, och det hela urartade om möjligt ännu mer då arrangemanget drog igång och det visade sig att vi bokat in oss på 2,5 timmes irländsk folkmusik och väldigt långt ifrån det som vi trodde var en dansföreställning. Pannkaka eller inte, men vi blev i vilket fall rejält underhållna av de två överförfriskade 40-åringarna som dansade med både vilt och gärna framför scenen och inför hela publiken. Det värsta av allt var att det lika gärna kunde vart min mamma, och då hade jag varit död.
Den irlänska aftonen gick mot sitt slut, och efter 2,5 timme hade det med jämna mellanrum dykt upp en ensam tjej som bjöd på stepdance samtidigt som delar av Eslövs druckna lokalbefolkning höll på att ramla ner från läktaren. Vi började känna oss aningen felplacerade och valde att styra stegen bort mot Grappa. Här blev det dock en kort visit med tanke på att där var rejält fullsatt, och efter en ytterst händelserik dag var det dags att åka hemåt igen.
Dagen blev till kväll och fortsatte med bio i Lund. Tillsammans med min danskkollega blev det högt och okontrollerat skratt till Morgan Pålsson världsreportern, och efter filmens slut blev det pågatåget bort mot Eslöv. Väl där mötte jag upp Chris och Arzana, och med känsla av en viss förhoppning inför det kulturella som skulle möta oss de närmaste timmarna traskade vi ivrigt bort mot Medborgarhuset. För ett antal veckor sedan bestämde vi ju som bekant att vi skulle bli mer kulturella, och innan vi visste ordet av hade vi snackat ihop oss om irländsk afton på skottdagen den 29:e. Kvällen var alltså kommen, och när vi väl slog upp porten till Medborgarhusets A-sal var det en helt annan syn än väntat som mötte vårt blickfång.
Här och nu kom våra förhoppningar att grusas ordentligt. Väl där inne blev vi plötsligt och brutalt varse om att det var vi och Eslövs 50plussare som hade hittat dit, och det hela urartade om möjligt ännu mer då arrangemanget drog igång och det visade sig att vi bokat in oss på 2,5 timmes irländsk folkmusik och väldigt långt ifrån det som vi trodde var en dansföreställning. Pannkaka eller inte, men vi blev i vilket fall rejält underhållna av de två överförfriskade 40-åringarna som dansade med både vilt och gärna framför scenen och inför hela publiken. Det värsta av allt var att det lika gärna kunde vart min mamma, och då hade jag varit död.
Den irlänska aftonen gick mot sitt slut, och efter 2,5 timme hade det med jämna mellanrum dykt upp en ensam tjej som bjöd på stepdance samtidigt som delar av Eslövs druckna lokalbefolkning höll på att ramla ner från läktaren. Vi började känna oss aningen felplacerade och valde att styra stegen bort mot Grappa. Här blev det dock en kort visit med tanke på att där var rejält fullsatt, och efter en ytterst händelserik dag var det dags att åka hemåt igen.