Linda Bromèe

Då var läsårets traditionsenliga skåpstädning utförd med lyckat resultat. Jag måste säga att jag blev lite nostalgisk då jag hittade ett papper från förra årets avslutning, och då jag återigen kunde minnas tillbaka på betygsutdelningen där en smått bakfull upplaga av undertecknad lyckades ragla fram mot katedern vartefter jag lika snabbt råkade slå till läraren som i sin tur tappade ut alla betygsdokument. Ja herregud.
Det är inte utan att jag måste ge mig själv lite cred då jag faktiskt lyckats leva upp till årets mål med att hålla mitt kära skåp i ett mer vårdat tillstånd än tidigare. I ettan såg det nämligen ut som kalabaliken i Bender, så jag är nöjd.
Ja, det märks verkligen att sommarlovet är på intåg. Vid närmare eftertanke har vi faktiskt inte haft några lektioner idag, och därmed har dagen tillägnats vilt vattenkrig och proffshjälp av Bengan.
Snart bär det av för att möta upp pappa för vidare eskort till Burlöv center. Butikspersonalen har nämligen insett att min kamera inte går att reparera, och skall därför ge mig en ny. Kameranördandet lär vara tillbaka inom kort!

Just nu släpar sig tiden fram riktigt långsamt, och otålig som jag är håller jag på att gå under av tristess. Kanske inte så konstigt med tanke på att tillståndet är kombinerat med lektion med Marie, men på nåt vänster har i alla fall jag och Marina lyckats färdigställa vår moderna version av Dantes helvetestratt.
Nästa: socialiserande i Eslöv följt av möte på Skånes djurpark, men först min dagliga dos av bloggläsning

Egentligen är det nog detta som är höjden av onödighet. Ända sen kl 12.50 har SP2Cs grymt oaktiverade elever fördrivit tid med att göra det som vi förmodligen är allra bäst på i Bergas bistra skolmiljö. Nämligen bedriften att göra ingenting.
Det mest häpnadsväckande hittills får väl ändå vara ett smått dramatiskt musikbattle, men det faktum att det inträffade för mer än en timme sedan förvisar oss genast till bottnen av händelsefasen. I och för sig har jag fått reda på min recension, och höll nästan på att ramla av stolen av förvåning över Maries honnörsfyllda uttalanden. Det finns tydligen ett intellektuellt djup även i henne.
Drygt 15 minuter kvar av händelsernas vakuum, sedan inköp av diverse förnödenheter på Eslövs ICA Kvantum. Tragiskt att jag missar studiebesöket på SVT, det hade faktiskt inte varit helt fel att spatsera runt bland studior och TV-soffor.

Pluggandet fortlöp i otaliga timmar igårkväll. Allt om syreupptagningsförmåga, spjälkning, kolhydrater, pulsvärden och antioxidanter nötades in tills mitt huvud var alldeles sprängfyllt. Framåt småtimmarna började energin gå på lågvarv, och den klassiska pluggfasen vid nollenergi-spärren var nådd. Den där spärren där huvudet är alldeles vrickat, en smått vidunderlig känsla genomsyrar ens sinnesstämning och man helst av allt bara skulle vilja asgarva rakt ut i tomma intet. Det toppades av de dansanta tonerna från NRJs webradio, sen var galenskapen ett faktum. Hur många gånger under sina skolår har man inte varit där?
Just nu är det håla fram till idrotten, och ambitiös som jag är använder jag dessa timmar till idogt pluggande. Hjälp. Jag är för seriös ibland.

Undrar egentligen hur stor del av ens liv som går ut på att, på ett eller annat sätt, vänta.
Sitter just nu på Berga och fördriver tid, och än så länge har jag lyckats slå itu lite mer än en timme. Well done.
Ikväll blir det nämligen ett väldigt viktigt möte, vilket jag innerligt hoppas kommer gå vägen. En lyckospark hade varit på sin plats.

Falënderim, hvala, спасибо, teşekkür, mahadsanid och tack! Många är sätten och språken som kan uttrycka min tacksamhet just nu, då det äntligen är långhelg. Studiedag imorgon, vilket antagligen kommer att innebära uppstigning vid middagstid slash välförtjänt sovmorgon. Och jag tackar och tar emot.
Ännu en dag är avklarad av denna terminen, och trots att jag befunnit mig i ett sömndrucket tillstånd större delen av dagen har det faktiskt funnits ljusglimtar. Som till exempel fajten med Ida och filmredigeringen med de utlösande skrattsalvorna. Det är tur att man lever i den tid som man faktiskt gör - jag har ytterst svårt att tänka mig att stämningen var lika uppsluppen i skolbänken på 30-talet.
Torsdag eftermiddag innebar som vanligt kidsens träning i Flyinge, en träning som genomsyrades av västvägrande och händelseförevigande med fotografering.
Och just nu ska jag njuta något alldeles enormt med toknördande av One Tree Hill. Lucas and Nathan, here I come!

Det råder en hetsk stämning i 107:an. Avstängda datorer, sabotage med stolar, krigslystna blickar och hämnden är ljuv. Fröken Petersson vet inte vad hon har gett sig in på, men snart kommer hon att få ångra allt jävelskap hon har ställt till med. Fröken Bromèe smider grymma planer, och snart är det dags att en gång för alla skipa rättvisa. Det är payback-time!

Usch, vad läskigt tråkig denna dag har varit. Det är i alla fall tur att det är fredag och att det snart är helg och ledigt. Ungefär 40 minuter kvar, sen är det äntligen slut på denna veckan.
Det har egentligen varit helt okey om man bortser från provet i tisdags. Efter det har det varit lugnt och skönt, och allt vad läxor heter har varit märkligt (men välkommet) distanserat. Trots det känns hela skolvardagen sjukligt seg och omotiverande just nu, och det är egentligen svårt att sätta fingret på orsaken. Kanske håller jag på att drabbas av det klassiska mellan-lovssyndromet, det känns nästan så. Just nu behöver jag verkligen något oväntat och impulsivt i mitt liv - vad som helst som kastar om den inrutade tillvaron.

Vårt samhälle hade varit ett mycket finare sådant om allas vår Lars Ohly hade varit vår starke man.
Under föreläsningen på Sallius idag gav han verkligen svar på tal, och lyckades till och med genomföra den högt beundransvärda bedriften att mer eller mindre skälla ut en lärare. Helt efter noter, och helt jävla rätt.
Det enda som egentligen saknades var hans traditionella jeansjacka, men på det hela taget bidrog Lasse till en fulländad start på dagen.
Dessvärre var inte formtoppen särskilt långvarig, då jag framåt eftermiddagen greps av akut illamående och bankande huvudvärk. Jag fick helt enkelt ta tidiga bussen hem, kurera med alvedon och en vilostund, för att sedan hoppa på bussen till Flyinge och träningen. Sjuk eller inte, endorfiner ska produceras i vilket fall som helst.
Och ikväll är ännu en av dessa läxfria dagar denna veckan, och idag har jag faktiskt lovat mig själv att gå och lägga mig i tid. Nu funkar det inte med löjliga undanflykter som blockerar mitt sömnbehov, utan idag ska visionen faktiskt bli verklighet. Får vara uppe i absolut högst en halvtimme till, sen är det läggdags. Självdisciplin. Genomför nu detta, kvinna!

En del mänskliga företeelser är och förblir stora mysterium. Bara en grej som att faktiskt gå och lägga sig någorlunda i tid för att ta igen all brist på sömn förefaller totalt omöjligt, även om man faktiskt vet att man borde göra det. Jag antar att man helt enkelt är för dum för att förstå sitt eget bästa, även om den förnuftiga insikten faktiskt finns där någonstans.

På tal om förnuftiga insikter så är den totalt avsaknad även i skrivandets stund. Faktiskt så borde jag ju egentligen lägga ner lite mer energi på den tyska bokrecensionen, men på något vänster befinner sig all min uppmärksamhet och engagemang så långt ifrån "Kannst du pfeifen, Johanna?" som man bara kan komma. Fast enligt min åsikt är det faktiskt fullt befogat efter att vi alla kämpat oss igenom provet i början av lektionen. Då behöver man ju faktiskt en relax-effekt, och med tanke på att mitt kurzschreiben har blivit relativt innehållsrikt kan jag ligga på latsidan med gott samvete. I alla fall ett tag. Och det återstår ju bara 11 minuter av lektionen, så en kraftansträngning de sista fem låter ju helt rimligt - lagom är ju alltid bäst.

Mitt liv rullar på i 110 just nu, och jag riskerar att bli sönderstressad och utbränd redan innan jag ens trädit in i vuxenvärlden. Alla förpliktelser och prestationskrav driver mig sakta men säkert till vansinne, med den följd att hela min dygnsrytm skjuts ut i marginalen. Det är ju i alla fall väl att man berikats med lite stresshantering den senaste tiden, och att man (för det mesta) har tillräckligt med självdisciplin för att genomföra alla måsten.

Började dagen med gemytligt snack och MTV Wake up med Emmi imorse, sen passerade dagen faktiskt ganska snabbt. I alla fall för att vara en onsdag. Fick dessutom väldigt välkommen belöning för allt slit och släng i form av full pott på terrorismprovet - al Qaida, be careful not to go there!
Däremot var jag tvungen att falla offer för skolans bittra åtaganden genom att tvingas slopa träningen idag. Tyskaprovet ska väl gå an, men kommande veckas geografiprov känns väldigt knivigt.

En del dagar får man en vidunderlig känsla av att vara i centrum för en Hollywood-film, och att man nästan kan höra tonerna som dunkar i takt med soundtracket. Idag var precis en sådan dag.
Mitt under den bildande och pedagogiska psykologilektionen med tyngdpunkt på utvecklingspsykologi fick vi plötsligt bevittna en actionladdad scen med tenderande slagsmål och hetsiga verbala termer. Spänningen låg i luften, bestörtningen var överväldigande, bataljen var i antågande och allas blickar riktades mot dramat. Sen att skådespelarnas fysionomi inte på långa vägar kunde mäta sig med actionhjältar som Tom Cruise eller Brad Pitt, var en enorm besvikelse - men vi bjöds i alla fall på tisdagsdramatik på hög nivå. Och det händer minsann inte varje dag!

Knappt hann jag anlända till Berga förrän info-TV:n indikerade att vår psykologilektion var inställd, och vår första lektion inte skulle börja förrän kl.12.45. Alltså, idag har jag gått upp sjukt många timmar för tidigt helt i onödan. Att min morgon dessutom har inneburit mer än 47 minuters resa utan att leda till nånting, känns ganska så surt.
Däremot känns det bättre att jag snart tar tåget till Lund, och sedan eskorteras vidare med bussen till Harlösa. Då är jag åtminstone hemma vid 12-tiden, men bor man i Harlösa så gör man.

Jaha, då var man äntligen befriad för en sisådär 15 minuter. Att bli placerad i nån av skolans datorsalar ger en utmärkt ursäkt att ta sin tillflykt från diverse förpliktelser, och istället få sväva bort ett tag i cyberspace. Jag trivs som fisken i vattnet. Eller för all del handen i handsken.

Fast med tanke på att det egentliga syftet med att jag sitter här är att jag ska kurzschreiben über "Kannst du pfeifen, Johanna", var kanske trivseln lite grann i överkant.
Ska man se det positivt så är det ju åtminstone bara en 14 minuter kvar tills lektionen är till ända, men ska man se det ur ett mer långsiktigt perspektiv är det mer än 4,5 timme kvar tills dagen innanför Bergas väggar är över. Närmare bestämt ungefär 275 minuter. Vilket motsvarar närmare 16500 sekunder.
Tiden är ens värsta fiende, det är bara att konstatera.

Då var man tillbaka i korridorerna på Berga igen, kändes lite blandat måste jag säga. Det var härligt med allt mysigt välkomnande, men sen kastades man in i hetluften direkt. Med allt vad det innebär.
Lyckades åtminstone flörta in mig hos rektorn då vi möttes i nåt slags gemensamt dilemma med våra öronproblem, och efter att jag förklarat min situation var hon en väldigt förstående dam. Att hålla sig väl med auktoriteterna är aldrig fel!