Linda Bromèe

Jag antar att det är dags då. Alldeles strax ska vi köra in till Lund och jag ska hoppa på tåget vidare mot Kastrup och flygplatsen. Innan dess ska jag snabbt kasta mig in i fotoautomaten på centralen för att fixa kort till det internationella ID-kortet, och jag ska väl antagligen hinna med en och annan tår vid det smärtsamma farvälet till mina föräldrar.
Jag avskyr att säga hejdå.

Mina förhoppningar inför denna resan är så höga att jag inte vet vart jag ska bli av nånstans. Det känns bara så jäkla overkligt att vi verkligen ska ge oss av nu, och det kommer bli min livs resa som jag har framför mig nu de närmaste två månaderna. Lite mer än så. Samtidigt kommer jag att sakna väldigt många personer här hemma som står mig mycket nära. Att dra alla namn här skulle jag inte hinna med (eftersom vi ska köra om mindre än sex minuter), men jag vet att ni vet själva vilka ni är. Jag kommer sakna er enormt. Jag hoppas att ni står med öppna famnar och tar emot mig när jag kommer tillbaka hem igen, och då ska jag berätta för er om alla äventyr jag varit med om.
Innerst inne kommer jag alltid veta vart jag egentligen hör hemma.

Är nyss hemkommen från Sandby med mamma och numera är jag helt och hållet överöst med produkter ifrån Apoteket. Det är bäst att vara välpreparerad inför resan, tänker jag, och därför slutade det med att jag kom hem med en till brädden fylld grön påse. Jag är nog ganska hypokondrisk, after all.

Fy fan vad jag är bra! Efter en himla massa om och men har jag äntligen lyckats hitta en sida där man kan boka tågbiljetter till Malaysia över internet. För att få våra 30-dagars visum måste vi ju göra en utresa från Thailand senast den 28 oktober för att när vi sedan kommer tillbaka få ett nytt 30-dagars visum som täcker resten av resan. Som det ser ut nu kommer vi att ta färjan över från Phuket till Hat Yai, och därifrån ta tåget bort till Kuala Lumpur. Sovvagn i andra klass tur och retur går på cirka 234 svenska, och därmed tjänar vi in en hel del pengar på att skippa flyget. Dessutom kommer vi slippa jobbig tryckutjämning, säkerhetskontroller och transfer till och från flygplatser - OCH vi får se en hel del genom kupéfönstret på tåget. Det kan bli en intressant resa.

12 dagar kvar nu och jag vill bara iväg!

Undrar hur det kommer gå när vi ska fixa bussbiljetter här. Både jag och Martina ligger dubbelvikta av skratt.

Idag har det varit en fullspäckad dag. Det började på polisstationen i Eslöv för att hämta ut det nya passet (på vars bild jag för övrigt ser ut som en utlänning) och fortsatte med körlektion där mina färdigheter skulle sättas på prov och likna en uppkörning. Efter tidigare upprepat tjat och gnäll om att jag måste förbättra min uppsikt och avsökningsområde lyckades jag slå min körlärare med häpnad och greja båda grejerna riktigt bra. Trots det hittade han annat att klaga på i form av fordonshanteringen och växlingen.

Efter Eslöv blev det tåget in till Lund för att träffa Martina i stan. Fröken Nilsson köpte rygga, det införskaffades flaggor i syaffären, mitt minneskort till kameran utlöste ett smärre inferno med larmet på Stadium och sedan snackades det packning över en kaffe på Emmas. Det känns så jäkla kul att det verkligen börjar närma sig avfärd nu, och det känns riktigt bra att vi börjar få koll på det allra mesta.

Efter att vi varit i Lund fick vi ett riktigt nostalgiryck och bestämde oss för att hoppa in i bilen och köra bort till Löberöd och Ölycke. Själva meningen med besöket var egentligen att vi skulle hälsa på vår gamla klassföreståndare och mentor Susanne som vi hade på högstadiet, och allra mest för att vi ville se hennes min då hon fick reda på att vi skulle ge oss ut i vida världen, men eftersom hon dessvärre var borta på ett möte blev det istället ett par trevliga återseenden med andra lärare. Det var riktigt kul att träffa Monica, vår dåvarande NO-lärare, och även om det aldrig blev någon naturvetare av mig (trots att hon faktiskt önskade det) var hon ändå imponerad av våra bedrifter. Det kändes riktigt bra att bli bemött som en vuxen och man kände verkligen vilken mognad man nått sedan man slutade på Ölycke. Hade nån sagt till mig när jag slutade nian att jag tre år senare skulle komma tillbaka (frivilligt, dessutom!) för att träffa mina lärare hade jag trott att dom skämtat.

Efter två månader har Martina äntligen kommit hem från jobbet i Schweiz och vi har spenderat dagen idag med att planera inför resan. Idag är det exakt 47 dagar kvar tills vi åker, och det känns smått surrealistiskt. Det ska bli så sjukt jävla underbart att det inte går att beskriva, och jag kan knappt vänta tills vi sitter på flyget och är på väg mot vårt äventyr.

På fredag är det inplanerat att vi ska få rätsida på allt det praktiska och avklara det som återstår. Det väntas bekräftning av de första hotellnätterna, tecknande av reseförsäkring och förnyelse av passet. Inom kort ska också de sista vaccinationerna fixas, och från och med detta och fram till den 28 september får jag fortsätta drömma mig bort med Lonely Planet och Vagabond. Sen så blir drömmarna på riktigt.

Jag hade rätt i mina föraningar igårkväll. Det sjuka har blitt värre och idag är jag hemma ifrån jobbet. Har haft ont i magen och mått illa nu sedan ett tag tillbaka, och just nu känner jag mig bara så eländig som det bara är möjligt.

Skickade nyss iväg ett längre mejl till min värdfamilj jag bodde hos i Düsseldorf i höstas. Tyvärr kan jag stundtals vara ganska dålig på det där med mejlen - jag har åtskilliga gånger lovat mig själv att det är något som jag ska bli bättre på, och därför gjorde jag nu slag i saken och summerade de gångna månaderna och planerna för hösten. Har kommit på att jag saknar Jeff och Susanne ganska mycket, och jag minns tillbaka hur vi grät när det var dags att säga hejdå. Jag och Marina hade förmånen att bo hos den bästa och gulligaste värdfamiljen av alla, och även om vi stundtals höll på att frysa ihjäl i Whited-huset hade vi det ändå himla bra. Ibland saknar jag det bekymmerslösa livet i staden som benämndes "världens längsta bardisk".

Ikväll drar jag och lever Svensson-liv på campingen i Råå. Är det bara i lagom dos kan det väl kanske bli rätt trevligt. Det är ju faktiskt sommar.

Med tanke på gårdagens sena hemkomst låg bloggskrivandet nere för räkning. Just nu har jag däremot all tid i världen, för efter att jag framgångsrikt skrivit klart danskarbetet om Bornholm kan jag i lugnan ro invänta att den egentliga dagen här ska ta sin början.

Gårdagen innebar en ganska schysst dag i skolan. Tack vare den inställda samhällen slutade vi redan klockan 12, och efter att jag missat tåget men på så sätt hunnit med att köpa biljetter på Ticnet blev det raka spåret in till Lund. Väl i Lund mötte jag upp Martina för att styra kosan bort mot Kilroy, och efter att vi överexalterade och lyckliga hade bekräftat vår preliminärbokning passade vi även på att stämma möte nu på torsdag. Då har vi nämligen planlagt den slutgiltiga betalningen, och sen är resan kirrad!

Efter Kilroy blev det en tur på stan för att leta studentklänning och balskor. Klänningen som jag tidigare gått och trånat efter inne på Sisters visade sig däremot snabbt vara ett snedsteg, för antingen var det jag som var allt för kort i rocken eller också det faktum att jag såg ut som en blandning av Svanprinsessan och Törnrosa. Förmodligen var det nog förresten bådadera. Besvikelserna avlöste efterhand varandra, och då jag hittade helt perfekta skor inne på Wedins var det ju naturligtvis det allra sista paret som både var skavda och förstörda. Jag sätter allt mitt hopp till att dom kanske finns i lager i Malmö.

Efter det något misslyckade shoppingförsöket blev det en fika på Emmas där vi samtigt ägnade oss åt fortsatt reseplanerande och asgarv till den stackars tjejen som framför en fullsatt åskådarskara föll i backen ner från stolen. Kvällen avrundades med kvällspass på jobb, och efter en något icke-önskvärd afton med sedlar och M-Magasin promenixade jag hemåt genom stan för att slumra in på bussen hem. Olycklig ägare till varken klänning eller skor.

Idag tog jag och Madde tag i våra liv. Vi fick tummen ur röven och gav oss in till Lund och STA Travel, och det blev ett givande besök som fick oss på precis den köl som jag så länge eftertraktat. Det börjar hända grejer nu, och den här gången hoppas jag att det innebär beslutsfattning. För egen del är det redan kirrat, och förhoppningsvis blir det så för min reskompis också. Det hade varit jäkligt najs.

Om jag igår på allvar hade anat att våren var på intågande skulle mina förhoppningar komma att omkullkastas något brutalt här idag. Gårdagens solstrålar och varma väder var ett minne blott och istället innebar dagen snöstorm utan dess like. Seriöst så fattar jag inte vad det var som hände, men efter att jag jobbat klart idag och gav mig iväg bort mot bussen så hade det inte bara fortsatt snöa, utan det hade också lagt sig som en heltäckningsmatta över marken.

Som om inte vädret vore nog så har jag till råga på allt lyckats insjukna ytterst hastigt och olustigt. Det var ungefär i samma veva som jag tampades med projektet Pollux hästbokklubb (vars erbjudande jag dessutom fick översätta till knagglig engelska) som jag plötsligt insjuknade i akut förkylning. Det var faktiskt bland det sjukaste jag varit med om, för det fanns verkligen inga tecken eller liknande på att detta var på gång. Just nu mår jag faktiskt så dåligt att jag känner mig som en förkyld man, och med handen på hjärtat så är det faktiskt helt befogat att klaga och vältra sig i självömkan. Det är jäkligt synd om mig, och för att överhuvudtaget kunna vara på benen imorgon gör jag nog bäst i att uppsöka sängen inom det närmaste. Antagligen lämpligast nu och genast.

Efter ett okänt antal timmars arbete på mitt fördjupningsarbete om backpackingkulturen börjar jag sakta men säkert känna mig färdig. Ganska lägligt eftersom det ska lämnas in imorgon, och med närmare 17 sidor kan jag tycka att det är mer än lagom.
I detta nu börjar jag också få en rejält lovande syn på den närmaste framtiden. Hur tanken inte ens har slagit mig tidigare kan jag inte förstå, men varför inte inse värdet av internationella kontakter och bekantskaper när man verkligen kan ha nytta av det? Min käre vän i Peru innebär ju gedigna möjligheter att faktiskt kunna resa, och när jag långt om länge verkligen fattat detta så börjar idéerna allt mer att ta fart. Msn är just nu en sprakande kavalkad av planer och filöverföring, och jag hoppas på att visionerna kan omsättas till verklighet. Hösten är kanske räddad i alla fall!

Tidigare idag slog det mig att det är imorgon det är dags. Imorgon är det dags att packa väskan, hoppa in i bilen och åka mot nordligare breddgrader. Kanske rättare sagt att ha väskan packad, men som det ser ut just nu verkar det inte särskilt lovande. Min väska är inte ens framtagen, men däremot är skidbrallorna och brillsen utlånade av fröken Månsson till den debuterande fröken Bromèe. Det ska bli väldigt intressant att se hur mitt första åk nerför pisten kommer att se ut.

Idag kom det julkort med mejlen från IS Düsseldorf, och när man ser
våra kära ambassadörer och organisationsansvariga stå där vid
bron på Königsallee är det inte utan att man längtar tillbaka.
Tiden i Düsseldorf var verkligen något speciellt, och även om jag
inte kan påstå att jag saknar Douglas särskilt nämnvärt så saknar
jag i alla fall hela staden och livet som vi levde där nere.

Jag saknar Susanne och Jeff, jag saknar de vilda partynätterna i Altstadt, jag saknar känslan över att vara utanför min vardag, jag saknar den bedårande utsikten från TV-tornet i Medienhafen, jag saknar Iggy och DJ, jag saknar människorna och att få uppleva ett land utan att vara turist,  jag saknar kyrkklocksimitationen när man färdades genom staden med Straßenbahn, jag saknar det respektingivande med att faktiskt vara svensk, jag saknar våra traditionsenliga lazy Sundays och jag saknar till och med den uttjatade shoppingen på Kaufhof.

Vår praktiktid i Düsseldorf kommer jag verkligen minnas som det mest vettiga från mina tre års studier på den internationella profilen på Berga, för det är ju trots allt när man får komma ut och uppleva det verkliga livet som man lär sig mest om sig själv och om andra.

Även om detta julkort fick en att minnas tillbaka till månaden i Tyskland med allt vad den innebar, så kan det ändå inte riktigt mäta sig med julkortet skickat från våra Australien- (och för nuvarande Nya Zeeland)resenärer.
Tills vi ses igen; fortsätt att bli utelåsta på svindlande brandtrappor, fortsätt att bli stoppade av knarkhundar på passerade flygplatser och fortsätt att njuta av livet ute i världen.

Vår heldag i Köpenhamn blev precis så trevlig (och kanske framförallt precis så händelserik) som vi tidigare hade förutspått. Efter att vi samlats hemma hos Nilla för vidare avfärd söderut var ingenting sig likt, och när vi hoppat in i bilen hade vi också påbörjat vår roadtrip över bron och mot den danska huvudstaden. Även om vi saknade den traditionella skivan Allsång i bilen så lyckades vi ändå med gemensamma kraftansträngningar göra bilturen till en underhållande sådan, och när vi nått vår första destination i form av Fields var vi alla redo för några timmars shopping.

Ett antal intervaller av sextiominutare senare hade våra enda utgifter kommit att bestå av parkeringsavgift och en thaibuffé, men även om inte köpcentrumets utbud riktigt hade levt upp till våra förväntningar så var vi ändå nöjda med besöket. Det hade ju trots allt genererat i ihållande skrattattacker efter såväl det vilseledande källarplanet som den för några oidentifierbara bläckfisken, men även om dessa faktum vägde tungt så var vi ändå redo att bege oss vidare mot resans egentliga huvudsyfte; julen på Tivoli.

När vi väl anlänt till Tivoli (efter att återigen passerat den skumma indiska restaurangen/baren utan dörr) blev vi alldeles överösta med otaliga tomtar, en och annan nissehue och mängder av dekorativa julgranskulor. Saken var bara den att när det väl började mörkna började även graderna på termometern att sjunka celcius efter celcius, och med hackande tänder och blåfrusna händer började jag och Månsson genast att skynda på stegen för att uppsöka värme i någon av de intilliggande försäljningsbodarna. Den tilltagande kylan resulterade snart i att vi i ren desperation kände oss mer eller mindre tvingade att minutiöst noga inspektera häpnadsväckande tomtedräkter i storlek 120 centilong, men vad gör man inte för lite värme? Det var inte förrän vi traskat runt över hela Tivoli som vi till vår stora glädje (och ännu större häpnad) slutligen kunde parkera framför en värmande sprakande brasa. Det kallar jag julmys av rang.

Efter ett tag började vi känna oss klara med Tivolis julmarknad och valde att återvända bort till bilen för en reträtt mot bron och Malmö, men först var vi helt enkelt tvungna att göra en avstickare bort till Bottle Shop. Under muntra tillrop och skönsång till radioreklamen 93 sekunder ifrån bron kände vi oss alldeles oslagbara, men när det började gå upp för oss att vi passerat Superbrugsen inte mindre än två gånger förstod vi också att vårt lokalsinne var ordentligt bristfälligt och att danskarnas vägskyltar inte var mycket att lita på. Bottle Shop var och förblev borta - och det var uppenbarligen långt mer avlägset än de 93 sekunderna.
Danskar - vilket märkligt släkte.