Powerstarten som kom av sig
Idag kom min morgon att innehålla det allra mesta. När alarmet ringde vid 06.15 var jag förvånansvärt pigg och nära på flög upp ur sängen med väldigt kvicka steg, och som om det inte alls vore beckmörkt utanför fönsterrutan och som om sängen som jag lämnat inte alls var tilltalande att återvända till var jag nästan otäckt energisk (när hände detta senast?!)
Det var som om jag fått en riktig powerstart på morgonen - jag läppjade på nybryggt kaffe, jag läste alla delarna av tidningen och jag gjorde världens bästa frukost. Plötsligt blev jag också varse om att klockan började dra iväg ordentligt över tiden.
Som skjuten ur en kanon for jag snabbt upp och plockade ihop mina grejer, rusade ut genom dörren och sprang tvärsöver parkeringen. Det var ungefär i samma veva som min powerstart började urarta totalt genom att jag, till råga på allt
1) plötsligt insåg att jag skulle bli tvungen att skrapa rutor
2) såg att bensinmätaren var i botten och blinkade ilsket rött
och att jag 3) hade på tok för liten marginal för att realistiskt sett hinna in till Lund i tid
Jag lade därför gasen i botten och styrde kosan bort mot macken, naturligtvis med halvt igenimmade rutor och is som inte hade blivit bortskrapad. Det måste vart en syn för gudarna.
Nämnde jag min knappa tidsmarginal? Jag kan intyga att den blev ännu mera knapp ju längre tiden gick. Naturligtvis fanns det ingen hejd på galenskaperna som plötsligt börjat hopa sig, och kort efter att jag kastat mig ut ur bilen för att skruva av tanklocket insåg jag att detta satt som sten. Tanklocket gick inte alls att rubba. Ni som känner till mina tidigare och inte allt för forntida bravader är säkert väl medvetna om att jag för inte särskilt många veckor sedan lyckades utmärka mig på bensinmacken då jag i all iver (och naturligtvis utan att inse det) greppade fel pump och stod länge och väl med ett krampaktigt grepp och försökte trycka ut bensinen, så man kan ju lugnt säga att jag redan gjort vad jag kunnat på den där macken. Nu var det dock hög tid igen, och ursinnigt svärandes kämpade jag länge och väl med det trilskande tanklocket.
Klockan tickade obönhörligt vidare och det återstod inget annat än att snabbt drämma igen luckan, kasta mig tillbaka in i bilen och med gasen än en gång i botten återvända hem till uppfarten. Som tur var kunde min kära mor ge mig skjuts in till Lund och jag kom, mot alla odds, precis i rättan tid till äktenskapsrätten.
Vad som helst bör utelämnas från denna historia är att jag, till pappas stora och förmodligen eviga triumf, framåt eftermiddagen fick klart för mig att jag stått och skruvat det förbenade tanklocket åt helt fel håll. Och av ren principövertygelse hade jag inte ens övervägt att prova åt det andra. Tummen upp för det, gott folk!
