Vemodigt och en smula sentimentalt
Så var då den sista utbildningsdagen i Fight avklarad. Det var med blandade känslor som vi satt där på förbundskansliet på Stadiongatan, platsen där vi för första gången träffades, och lyssnade på Tinas och Stefans avskedstal. Mycket har hänt under de här två åren som har gått, och vi har gjort en otrolig resa genom utbildningen. Aldrig hade man kunnat ana att det skulle bli så bra till slut, när man för första gången träffades. Då var alla ganska reserverade, och man visste inte alls vad som var på gång eller ens vad man skulle göra. Men under resans gång har man verkligen förstått den sanna innebörden av Fight, nämligen hur vi kämpade tillsammans mot vårt mål EM 2006. Och inte minst att man skulle komma att lära känna så otroligt härliga och goa människor! Minnena är många, och det är något man kommer bära med sig för resten av livet. We all fought together, and we'll keep on fighting til the end!
Tyskland världsmästare 2007 - liebe Deutschland!
VM-håndbol
Lyckligtvis hann vi tillbaka till Eslöv precis i tid för att hinna med bussen till Flyinge och kidsens träning. Man kan lugnt säga att dom ungarna har energi! Ibland kan dom vara lite väl busiga, men det faktum att dom är så härliga överväger allt stim och stoj.
Kvällen innebar VM och matcher mellan Frankrike-Tyskland och Danmark-Polen, och båda matcherna kom att bli riktiga rysare. Oavgjort vid slutminuten, förlängning med oavgjort, och ytterligare förlängning. Mitt hjärta slog i 110 och jag var vid ett flertal tillfällen ruggigt nära att sätta teet i halsen. Första matchen slutade med tyskt avancemang till söndagens final, men efter mycket om och men fick danskarna se sig besegrade av Polen. Mitt rödvita hjärta deppade samman, och just nu hyser jag en enorm avsky mot allt vad Polen heter - förbannade vare alla Warszawabor och sångare av Mazurek Dabrowskiego!