Titteliture till nu
Om ungefär en timme ska jag bänka mig framför tvn för att kolla premiäravsnittet av årets julkalender En riktig jul. Om jag sedan pliktskyldigt och maniskt kommer att följa resterande avsnitt återstår att se. De senaste årens julkalendrar har ju inte varit mycket att hurra för, det kan väl de flesta hålla med om. Annat var det på den gamla goda tiden då kalendrar som Jul i Kapernaum, Sunes jul, Håll huvudet kallt, Tomtemaskinen och framför allt Mysteriet på Greveholm äntrade tv-rutan. Då var det kvalitet på decembermånaden och då kunde man verkligen urskilja den riktiga julstämningen med alla de förberedelser som julen faktiskt innebär.
Jag antar att det är orättvist att jämföra övriga upplagor med ett mästerverk som Greveholm, men jag är glad att jag tillhör den generation som om några år kommer att kunna minnas tillbaka till de gamla godingarna, och inte minst till den tid då SVT fortfarande hade förmågan att leverera. Ungefär från och med Julens hjältar -99 var det ju onekligen någonting som började gå ordentligt utför.
Trots det hyser jag ändå något slags hopp till årets upplaga av julkalendern, och jag hoppas å alla förväntansfulla barnahjärtans vägnar att den faktiskt gör sig förtjänt av det. Den som lever får se.
Älska
Bortträngning av min manliga sida
För att återerövra min kvinnlighet ska jag i detta nu vara extremt tjejig genom att kolla Hur man blir av med en kille på tio dagar samtidigt som jag dricker oboy i sängen och förbereder mig mentalt inför värdfamiljsresultatet imorgon. Simultanförmågan är hög denna afton.
Illusionisten
Kvällen idag har tillbringats med film med Jönne, och det får sammanfattas som ett bra slut på den här veckan. Kollade på The Illusionist, vilken fick mig att bli smått konfunderad över det oväntade slutet. Dessutom passade jag på att slå ett slag för min omtänksamma och snälla sida genom att agera dryckesleverantör till herr Jönsson. Egentligen är jag en jäkligt hjälpsam medmänniska.
Heromaraton
Säg att du älskar mig
Hur kan vi tolerera ett samhälle där antalet anmälda våldtäkter ständigt stiger och där siffrorna under en femtonårsperiod har stigit med mer än 159%? Hur är det möjligt att så många gärningsmän undkommer sin dom och att tjejen i fråga blir den som får ta på sig ansvaret för det inträffade på grund av sitt val av klädsel? Hur är detta möjligt - jag förstår det verkligen inte!
Ska vi tolerera ett samhälle som ser ut på detta viset, och ska vi behöva finna oss i att merparten av den svenska befolkningen känner rädsla för att vistas utomhus? Ska vi tolerera ett samhälle där de skyldiga släpps fria och där den drabbade är den som får anpassa sig och säga upp allt det som man har lärt sig att kalla livet?
Dagen D
Så var dagen äntligen här, dagen som sedan länge har varit efterlängtad och som genomgått en omfattande nedräkning i fröken Bromèes kalender. Ikväll är det nämligen säsongsstart för årets upplaga av Bonde söker fru.
Jag brukar anse att man inte ska leva på gamla meriter, men idag är jag faktiskt beredd att göra ett undantag. För ungefär ett år sedan publicerade jag en krönika i min dåvarande lunarblogg (ja jag vet, men det var på den tiden då jag fortfarande var naiv nog att hänga runt på de svenska fjortisarnas officiella hemmaplan) som handlade om just Bonden. Och jag är självgod nog att göra en favorit i repris - ni som inte läste det då, nu har ni en chans till!
Än en gång har jag förundrats över den nya trendflugan som för tillfället genomsyrar vårt avlånga rike. Tidigare flockades tjejerna runt Stureplans ungkarlar, ivrigt suktande efter att bli flickvän till Mr Backslick och få gratis inbjudan till Café Opera av självaste Bindefeldt. Men som sagt, detta verkar numera vara lika ute som budskapen på de marknadsledande veckotidningarnas utelistor.
Nej, den nya trenden är något helt annat. Något som går lika långt bak i tiden som den agrara och neolitiska revolutionen. Det nya fenomenet är här; bönderna har invaderat.
Bonden fick en helt ny status i samhället då grabbarna från tv4:s dokusåpa "Bonde söker fru" tog ett steg ut till våra tv-soffor och rakt in i hjärtat på svenska folket. Plötsligt sitter nära 1,5 miljon tv-tittare bänkade varje onsdagskväll och följer böndernas väg mot kärleken. Från början var dom åtta, nu har antalet bönder reducerats till hälften. Det är nästan som ett öråd i Expedition Robinson, med den skillnaden att det var Sveriges singeltjejer som fick skriva brev till sin egen favoritbonde, och på så sätt återstod de fyra finalistbönderna som fått flest beundrarbrev.
Det är ju som bekant ingen riktig dokusåpa utan intriger, och självklart är det ingredienser som det är väl kryddat med även i denna storsatsning. Skandalerna är redan väl omsusade; en av tjejerna har redan brutit ihop, en bonde har blivit beskylld för väl vågade omfamningar och tjejernas konkurrens hårdnar.
Numera kan man också tillaga en alldeles egen romantisk bondemiddag på tv4.se, eller varför inte ladda ner den nya Bondesången av Drängarna? Som sagt, bondefenomenet blir allt mer riksomfattande.
Som om inte detta vore nog så har Svenskt Lantbruk nyligen givit ut sin nya bondekalender, och om detta fenomen håller i sig så är det snart bara en tidsfråga innan kalendern med de tolv lättklädda bönderna har tagit över scouternas väggalmanacka i det svenska folkhemmet. För vem vill inte ha 53-årige Sven-Erik förföriskt och sensuellt poserande i halmet hängandes på köksväggen? Eller kanske rent av 47-årige Lars som med bar överkropp står och skyfflar gödsel? Man kan ju undra hur bönderna ställer sig till det där med kärlek och relationer - de kanske möjligtvis föredrar bond(age)?
Ja, visst är det något charmigt med livet på landet, och med föregångare som "Farmen" och aktuella "Bonde söker fru" verkar bönderna kunna gå hur långt som helst...
Lucky number Slevin
Confessions on a dancefloor
Jag måste bekänna en sak. Hur mycket jag än må utsätta min integritet för underkastelse, så måste bördan från mina axlar genast få lättas.
Jag gick på det. Jag svalde det med hull och hår. Jag blev lurad den första april!
Det hade ju varit helt okey om det var för en grej. Men nu var det för två, och ute i cyberspace dessutom. Första gången var angående lunarstorm som skulle hålla nattstängt, och det andra var att Ebba von Sydow skulle sluta blogga. Lunarstorm struntade jag fullkomligt i, men det där med Ebbas blogg var värre. Skrämmande vad man blivit beroende av materiella ting, så det var tur att det inte var sant.
För tillfället är jag så inne i One Tree Hill att det är galet. Seriöst. Jag kan knappt se ett avsnitt utan att börja böla, vilket resulterar i att mina tårkanaler snart kommer att vara alldeles tomma. Det kvittar om det är för att avsnittet i fråga är sorgligt, vackert, roligt, sentimentalt eller underbart - tårarna kommer direkt i alla fall. Och på tal om det har abstinensen börjat sätta igång; jag måste se ett avsnitt nu, och det genast!
En högst gemytlig fredagkväll
Har också hunnit med lite hemmaspa med bad och peeling, och nu är det dags för lite Coconut body butter (påminn mig om att jag snart måste in om Body Shop och köpa nytt, det har kommit att bli starkt beroendeframkallande).
Represent Cuba
Har nyss åtnjutit Dirty Dancing 2, och det är helt sinnessjukt vad fin den är. När Katey och Javier snurrar runt i dansens virvlar sprider sig ett fånigt leende över hela mitt ansikte, och jag kan verkligen känna den kubanska atmosfären från La Rosa Negra. Filmer har en sån positiv inverkan; har man inte tillräckligt av den harmoniska biten i sitt eget liv, så kan man ju åtminstone ryckas med och glädjas åt de andra.
Åh, du hjärtnupna söndag!
Usch, en sån väldigt sentimental afton det har varit idag. Kvällens avsnitt av One Tree Hill var verkligen för mycket för mitt psyke just nu, och de laddade scenerna fick mina känslor att totalt svämma över - ja faktiskt, jag grät som en dåre. Är det inte ganska notabelt hur involverad man kan bli i en värld som faktiskt bara existerar på tv? Men det är ju faktiskt sånt här som ger mig perspektiv på min personliga vardag; jag behöver ryckas med och känna på lite livsglimtar från Haley, Peyton, Lucas, Nathan, Brooke och alla dom andra. Nog för att jag haft tillräckligt med märkliga tv-serie paralleller i mitt eget liv på sistone, men i alla fall.
Förhandsvisningsbio
Fyllda med nyintagen energi tog vi tåget till Lund för att bege oss till Filmstaden och den exklusiva förhandsvisningen av Linas kvällsbok. Det blev en kväll med mycket skratt och åtnjutande av en riktigt kul film, vars manus och repliker har stora potential att etablera sig som riktiga klassiker. "Jag har hållit i en mänsklig batong ", lägg det på minnet, gott folk!
Guldbaggar och snöstorm
Slagen av faktumet att dessa två veckorna förvisar mig ungefär 20 mil back i skolan, beslutade jag mig tidigare idag för att kasta ihop arbetet om den där terrororganisationen. Ja, ni hör själva - det händer inte allt för mycket om dagarna här hemma.
Förutom att jag lärt mig en massa hemskheter om ETA, så har jag lyckats med bedriften att somna ifrån filmen The Fog inte mindre än två gånger. Prestige, gott folk, prestige!
Däremot blev jag inte allt för exalterad då jag vaknade imorse och upptäckte att omgivningen hade förvandlats till en värld av vitaste snö. Jag menar, hallå! Är det någon gång det är fullt befogat med snö, så är det ju på julafton. Kunde den lysa med sin frånvaro då, så kunde den nästan lika gärna gjort det nu med. Men men, så länge det inte är tö och slask så är det väl ganska gemytligt. Om man nu ska vara optimist.
De senaste två timmarna av kvällen har spenderats framför tv:n och Guldbaggegalan 2006. Det var inte utan att man kände lite sympati för Jonas Karlsson, det var längesen jag såg någon göra en så pass gedigen insats för att verka neutral trots förlusten av bagge efter bagge, för att likväl få precis motsatt effekt. Missnöjet i hans ansikte syntes lång väg. Man kan ju hoppas att Sissela Kyles utdelning av godisbitar fick honom på bättre humör.
Förresten var det sista dagen med penicillin idag, så nu återgår mitt liv till det normala. Det vill säga till att jag slipper dricka 30 liter vatten för att kunna svälja ner den där tablettkapseln. Inte för att skryta eller så, men fy fasen vad jag blivit elit på att bemästra konsten med tablettsväljning - hade det bara funnits som OS-gren hade jag säkerligen haft goda chanser till att etablera mig som kändis och hjälte.
Med en touch av Bob
Puh, det är jobbigt att förväntas vara lugn och sängliggande kolesteatom-patient. Jag menar, nu har det ju faktiskt gått mer än en vecka sen operationen, och min överskottsenergi måste komma ut!
Därför har kvällen tillbringats med flitigt ihopmonterande av tv-bänken jag köpte idag. Kanske funkar det undermedvetet, vad vet jag - men kanske finns det nån symbolik mellan mitt plötsliga inredningsrus och livet i sig. Struktur behövs ju på båda planen.
Alltså, med hammaren och skruvmejseln i högsta hugg bankade jag ivrigt mot mitt mål. Just när jag tyckte det funkade som bäst, slogs jag plötsligt av faktumet att det redan påskruvade hyllplanet var upp och ner (!)
Herregud, det finns ju inte! Men inte nog med det för när jag väl lyckats skruva av hyllplanet, justerat det och satt det på plats igen, då satt det minsann bak och fram! Ja, jag säger då det. Ibland skulle man behövt en liten Martin Timell till hands.
Efter säkert två timmar var, mirakulöst nog, tv-bänken på plats. Det kan ha berott på Nisses hejarrop och peptalk från webcamen, eller kanske rent av min övertygelse om att jag minsann skulle klara det på egen hand. Lite tonårsrevolt har aldrig skadat, och nu kan jag känna mig som en Byggare Bob med stolthet!